BeeBee

God morgon, eller vad säger man en morgon då man bara vill ge upp för att kroppen bara värker??
Ska det alltid vara så här??
När ska jag få en härlig morgon utan smärta å trötthet??


Har inte kunnat sova inatt.. Låg å vände å vred på mig. Men tillslut när jag äntligen hittade en japansk skräckfilm som jag ville se slutet på somnade jag självklart. Jag vaknade med ett ryck idag. hela kroppen värkte å allt bara snurrade i huvudet. Fan ska det vara så här??


Jag hade hunnit skriva en hel del här innan jag mitt pucko lyckades med att radera allt som jag har skrivit.
Jag vet inte om jag orkar eller kan skriva allt igen.


Ska iväg på kroppskännedom träning snart... En träning som går ut på att lära känna kroppen å få den att göra rörelsen i tanken samt lära sig att hitta sina egna gränser, att kunna veta när man ska sluta å lyssna på sin kropp. Sen blir det en 30 minuter i bastun innan vattengympan med smärtgruppen börjar. Hela min kropp värker å skriker NEJ stanna hemma!!  
Jag ska åka, jag ska fixa den här dagen med!!
Jag ska inte ge upp fast det känns som att det e enda utvägen...


Jag känner mig så j-a ensam...
Finns det ingen annan där ute som känner det som jag??


Jag minns för ca 8 månader sen när jag började. Jag minns att jag stod i duschen efter ett pass... Hade så ont i hela kroppen, jag kunde inte röra mina armar. Jag bara stod där medans vattnet rann över mig. Jag tittade upp å framför mig stod en dam med bara ett bröst, jag tittade ner jag hade fortfarande 2. Snett emot i duschen bredvid stod en kvinna med bara ett ben. Jag minns att jag tittde ner igen å tittade på mina ben å tänkte jag har i alla fall kvar mina 2. Jag vet att jag tänkte att vi har alla våra helveten här. Jag vet att när jag kommer dit så e jag inte ensam. Trotts allt detta så känns det ganska tungt för jag e en av de yngre där. Jag vet dock inte hur länge de andra har haft ont. Men en sak som brukar slå mig när jag står där å försöker att få av mig baddräkten med hjälp av min syster är att alla försöker möta sina svårigheter med gott humör.


Eller e det bara en mask, en som jag själv har??
För det e ju så himmla svårt att visa hur ont man egentligen har.
Jag kan inte vara ensam om detta???...


Har mycket mer att skriva men det får bli senare, för nu måste jag ta bussen iväg.


Ha en bra dag!!


Puss å kram

Tvätt å ännu mer tvätt, det känns som att det aldrig tar slut. Men nu har jag tvättat å hängt upp det sista för tork. Så nu ska jag äntligen koppla av för kvällen...

Jag har inte varit hemma på ett tag så nu finns det ingen mat hemma :(

Det låter verkligen som en tråkig onsdagskväll... Å jag håller med det e ganska tråkigt haha..


Jag var å vattentränade igår med smärtgruppen. Jag pratade en del med en tjej där som gav mig en massa tips om hur jag ska försöka få ordning på min ekonomi å fajtas med försäkringsbolagen.
Men men jag kämpade på, kanske mer än jag borde ha gjort. Efter ha stått i duschen kom jag ut å vågade ställa mig på vågen. 4 kg till... fan oxååå
Jag tittade mig i spegeln jag vet inte vem fan det var som stod där i spegeln, men det var inte jag.
Jag såg någon som kom direkt från biggest loser eller någonting.


Det jag såg var någonting groteskt. Jag bara stirrade å kunde inte fatta vem det var. Samtidigt som jag vet innerst inne att det e jag. Men jag kände inte igen mig. För det var inte den bilden jag har av mig. Inte det jag som var innan smärtorna tog över....
Vad F-n e det som händer med mig?????


Jag var hos min sjukgymnast på smärtkliniken idag. Vi skulle ha tränat men jag var så slut i kroppen. Så jag fick "aktupunktur" istället. Jag kände mig helt gråtfärdig när jag gick därifrån.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur det känns men jag känner mig så oduglig.
Jag kan inte jobba å få ordning på min ekonomi. Jag kan inte ens leva ett normalt liv som jag vill.
Jag kan inte ens göra någonting åt det groteska monster som jag ser i spegeln å som jag inte kan acceptera e jag.


Jag borde vara glad. Jag har träffat någon som jag tycker väldigt mycket om. Jag har vänner, jag har folk som bryr sig om mig runt omkring mig. Dessutom så borde jag vara glad för deras skull, när deras liv ordnar upp sig med jobb, partner å lägenheter. Missförstå mig rätt nu, jag e glad för deras skull. Tro inte någonting annat!
Men jag känner mig mer å mer värdelös, jag har ingenting att erbjuda!


Jag kan inte ens ta ett skitjobb för att få ihop min j-a ekonimi som rasar bara för att min kropp inte fungerar som den ska längre. Jag e så grymt besviken på mig själv att jag inte kan bli bättre, å att jag inte har blivit det på ett år. Tom. försäkringskassan krånglar. Jag vet inte ens om jag får förlängd sjukskrivning.


Det känns som att stång huvudet blodigt i väggen. Jag kämpar dagligen mot smärtor som jag inte orkar förklara hur illa det kan vara. Jag kämpar på både med vattengymnastiken med smärtgruppen å sjukgymnasten på smärtkliniken. Jag e helt slut. Jag kämpar å kämpar för att komma tillbaka å så sätter försäkringskassan en på pottan. Tack!!


Det kan inte vara någon som har varit sjuk eller haft extrema smärtor som sätter sig å bestämmer hur vi ska vara å leva som sjuka. Men det jag inte fattar e att inte försäkringskassans handläggare hör av sig. Att de under det här året som varit inte har brytt sig i huvud taget om mig!
Jag trodde att de hade skyldigheter???!!!
Jag trodde att de inte bara kunde lämna en vind för våg. Okej min egen handläggare som jag ska ha e tydligen inte på plats å har inte varit det sen 6 månader tillbaka. E det normalt när det inte finns någon annan som vill ha hand om mitt ärende när jag ringer å ringer för att få hjälp. Kom ut å besök mig om ni inte tror att jag e dålig. Se hur min vardag e, hur jag mår. Ingen kan avgöra hur jag mår på ett papper. Hur kan någon som aldrig har träffat mig avgöra om jag e bra eller inte?? Hur ska de kunna avgöra om jag kan jobba eller inte om de inte ser vad jag klarar i min vardag????
1000 frågor, e det någon som kan ge mig ett svar??


E det konstigt att man tappar förtroendet för myndigheter å för politiker??
För ingen som jobbar på FK kan ha varit dålig en längre tid å kämpat i motvind för att ens bli betrodd. Ingen politiker som sitter där å fattar sina super bra beslut å räddar sina budgetar kan ha kännt hur det känns att vara dålig å kämpa för att bli frisk samtidigt som man nästan går personlig konkurs. Man vänder varje krona å mår extremt dåligt över att behöva oroa sig hela hela tiden.


ojoj det var inte meningen att skriva så hårt, men jag e så trött på att få kämpa för allt. Det finns ingen hjälp att få. Har ingen inset att det e många av oss som e dåliga som inte orkar kämpa som tillslut ger upp.
Jag e inte så långt ifrån att ge upp.
Jag hoppas bara att det inte ska behöva gå så långt igen, att jag inte känner att det finns en lösning på allt.

Nej nu ska jag upp å vika den sista tvätten, krypa upp i min säng å kolla på The Propsa, en tjejfilm som jag kanske få allt ur huvudet:)

Puss å kram för ikväll!!

Att vakna i din famn, hmm så underbart...


Att få dagens första kyss så ljuvligt...


Att få titta på dig när du klär på dig...


Att jag saknar dig sen blir så tydligt...


Dagen går och mina tankar finns hos dig...


Jag blundar önskar att jag kunde hålla dig nära...


Du är bara ett samtal bort men ändå inte...


Jag blundar och ler sött för jag vet vi e ju kära...


Ensamheten som ekar runt mig när du inte finns här...


Ett pip från telefonen, ett mess från dig...


Allt annat försvinner bort bara glädje som finns kvar...


En känsla av vad som än händer så räcker det med ett hej...


Mitt hjärta bultar så hårt och snabbt ibland...


Då jag ser dig, rör dig försvinner allt bort...


Du e min guldklimp, giraff, ängel och gullegris...


Jag älskar dig vill jag bara säga lite kort...

Jag har varit lite off på sistone...

Min kropp har strulat mer än på mycket länge. Kanske e det för att jag har börjat med behandling på smärtkliniken. Kanske e det för att jag inte riktigt vet mina gränser på när det e nog.

Jag har funderat mycket på livet på sistone.

Jag vet inte vad som e rätt eller fel längre. Jag vet att man ska vara ärlig å det försöker jag att vara men det e svårt att berätta när man blir besviken på någon. Det e svårt att säga att det gör ont av sveken som sker.

Jag vet att jag har svikit en vän till mig på sistone.

Jag har inte orkat med mig eller någon annan just nu. Så jag vet att hon e ledsen på mig. Jag önskar att hon kan förlåta mig för hon betyder massor för mig. Jag vet att jag måste skärpa mig, jag vet att jag måste hålla det jag lovar. Men ibland så e det så svårt att berätta hur min kropp bara bangar ur. Man vill med hjärtat men kroppen bara säger nej. Jag vet att det e så enkelt att skicka ett mess, men jag e så dum att jag bara skiter i allt å stänger mig inne. Jag vet att det e fel men ändå så blir det så varje gång. Å varje gång så blir det en fajt med någon som jag egentligen tycker massor om å som jag inte vill såra.

Varför kan jag inte bara göra det enkelt för mig å göra det rätta på en gång???
Förlåt mig, jag menar det med hela mitt hjärta. Du betyder massor för mig!!

Jag har börjat på smärtkliniken, har kommit i kontakt med en sjukgymnast U som e helt underbar på alla sätt. Jag har fullt förtroende för honom. Men bara för att jag har kommit dit har det inte blivit bättre. Just nu känns det nästan som att smärtorna håller på att ta över allt å mig. Jag vet att det kan vara för att jag har påbörjat en behandling å att kroppen inte e van vid det. Jag försöker hitta på mer aktiviteter på mina dagar. Men det e mycket med vattengymnastiken för smärta 2 gånger i veckan, U 2 gånger i veckan kanske mer nu i efter november. Sen e det alla andra möten som skall göras. Att vara sjukskriven innebär inte att man ligger på soffan å tar det lungt. Jag kämpar allt jag kan för att komma tillbaka till den jag en gång varit.

Jag ska vara ärlig efter mycket om å men så tror jag att jag har träffat någon som jag gillar. Någon som gillar hela mig. Det känns så otroligt konstigt. Att någon skulle tycka om mig... Det känns som en omöjlighet.


Hur kan han tycka om mig??

Tjocka, fula, feta, tråkiga, äkliga jag????

Ibland när han tittar på mig så känns det som att han ser MIG. Han ser mig som jag e, Han ser den jag e som jag själv inte kan se längre. Det jag som jag känner att jag har tappat bort i allt. Jag vet att jag har gått upp ännu mer nu å jag mår riktigt skit för det.

Jag vill bara gå ner i vikt. Men jag känner att jag inte kan gå ner nu, jag kan inte träna för att gå ner... Jag försöker att inte äta å då menar jag hetsäta. Ibland så räcker det med att jag får ett hej på sms. Ibland spelar det ingen roll vad jag gör det bara kommer å jag kan inte stoppa det...

Oj det vart en sabla blandning i dag...
Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja, känns som jag har miljoner olika tankar som hoppar omkring inom mig... Jag kan vara glad i ena sekunden å i den andra känns det som att jag inte har någonting att leva för...

Nej nu ska jag ta mig en frukt å vila lite. Kroppen protesterar av att sitta vid datorn. Värken blir mer å mer påtaglig trots att jag försöker att tränga bort den.

Synes snart igen!!

Puss å kram

Det e söndag, å det e helt grått…

Jag borde känna mig glad och pigg, men jag känner mig mer ensam än någonsin.
Suttit hemma hoa mina föräldrar och tittat på lite inspelade program som jag spelat in på deras digitalbox. Jag har messat med mina vänner, skämtat lite med dem så jag borde känna mig glad för jag har fått respons. Men någonting gnager inom mig.

Jag kan inte förklara vad som e fel. Bara någonting inom mig som gör att jag vill bara gråta. Inga tårar som kommer och ingenting som jag kan sätta fingret på. Vad F-n e det för fel på mig? Kan ingen bara förklara varför jag känner mig så här?
Vad e det som gör att det känns som att jag håller på att ge upp?
Vad e det som gör att det känns som att det e som att jag upplever saker å ting för sista gången i mitt liv?

Vinden e stark idag, som att den gör av den ilska som den har inom sig…
Tänk om jag bara kunde försvinna ut å bara ”blåsa” bort all min ilska, frustrationer och besvikelser jag har inom mig. Vad har det blivit av mig?
INGENTING!!!
Jag e just ingenting, jag har inte klarat av någonting, jag kommer ingenvart i mitt liv.
Det känns som jag står på paus, å har stått där länge nu.
Jag kan inte göra någonting för att komma ikapp. Jag borde ha träffat någon nu, jag borde ha ett jobb som ger mig tillräckligt med pengar för att överleva. Jag borde ha en familj att komma hem till på kvällarna. Jag borde ha funnit mig själv för länge sen.

Jag står på paus, jag ser hur alla andras liv lever. Jag känner mig så ensam för jag vet att jag inte e där. Jag avundas alla som kan styra sina liv dit de vill.
Jag avundas de som inte har några stora problem. Jag önskar att mitt liv slutar att stå på paus snart. Jag blir inte kvar i samma skick som jag var när jag hamnade på paus, min klocka tickar ändå. Min kropp tar stryk ändå.

Jag har så många funderingar om saker å ting, vet dock inte hur jag ska få ner dem i ord. Att  jag inte har någonting om politik eller andra aktuella saker som sker här. E för att just nu lever jag i ”mitt” paus och jag kämpar för att få tillbaka mitt liv. Kanske inte som det var. För det vill jag inte. Jag vill att jag ska ha reparerat mig själv så mycket att jag aldrig å då menar jag ALDRIG kommer tillbaka till detta paus som förödar mitt liv.

Det e söndag å jag har köpt en massa tillbehör för att baka både bröd å bullar, för trotts allt så e det ju kanelbullarnas dag idag J
Får se om jag orkar baka eller om jag helt enkelt bara tar å låter bli.

Nej nu ska jag sätta på mig masken igen. Bli den tjejen som alla tycker att jag e. Le som ingenting inom mig e trasigt å tomt. Le som att jag inte har ont någonstans. För jag vet att min omgivning inte orkar med mig när jag visar hur jag mår just nu…
Sätta på masken å Le, det räddar i alla fall denna dag.


Puss å kram

Sitter hemma i min lägenhet. Tittar ut över riddarfjärden...
Regnet öser ner å det e grått. Löven ser ihopkrympta ut efter kylan som har varit i några dagar nu...

Idag e det städning i min lilla lägenhet, rikitig städning från topp till tå.
Funderar på hur jag vill ha det här inne. Känner mig inte färdig bara att det e funktionellt.


Veckan som har varit har väckt en massa frågor inom mig.
Vad kommer att hända framöver?
Vad vill jag med mitt liv??
Vilka mål har jag att sträva emot??
Å då menar jag inte att jag ska bli fri från smärtan. För det e det enda målet som jag känner att jag har.
Men jag menar vad som ska hända sen?!
Hur ska jag klara mig ekonomiskt??

Den ständiga frågan" vad vill jag bli när jag e stor"?
Hur många gånger har man inte suttit å frågat sig det?? Det måste nog vara en av de mest frågade frågorna någonsin... Jag vet inte när i livet som pressen kommer att man ska veta vad man vill...
Jag e sååå imponerad av alla dessa unga ungdomar som vet vad de vill redan som ung.
Hur kan man veta vad man vill när man söker in till gymnasiet??
Tänk att fina det som man vill hålla på med resten av sitt liv som så ung... Då slipper man mitt haltanda fram å tillbaka från det ena till det andra...

"Gör det som du gillar att göra eller gör det som du tycker om"

En rad som jag såg som fastnade, för jag vet inte vad jag tycker om att göra... Å jag vet inte längre vad jag skulle vilja göra... Jag behöver inte bli miljonär, men jag vill hitta någonting som jag kan trivas med och som ger mig tillräckligt med pengar så att jag kan leva ett bra liv utan allt för mycket skulder.
Så jag kan bli ensamstående mamma i värsta fall å klara av det bra utan att vända varje öre som jag måste göra nu när jag e dålig :(

Att vara sjuk eller skadad som i mitt fall e förödande för ens ekonomi. Jag har mer än halverat min årsinkomst pga av detta. Denna j-a skada som jag fick på jobbet.
Denna skada som ingen trott på mig när jag sagt att jag har ont...
Varför e läkare så förbannat instängda och inte kan förstå att när man säger att man har ont så har man ont?

Nej nu kallar tvättstugan å nytvättade sängkläder ;)

Ha en super härlig lördag!!!!

*Kramisar*

Idag e en halv bra dag...
Jag har sovit med dubbla täcken över natten å jag känner att jag har inte så ont som jag brukar......

Har pratat med P från norrland till och från under hela dagen sen jag vaknade...
Konstigt ibland så möter man någon någonstans som får en att öppna sig på ett sätt man inte trodde var möjligt... Jag har inte träffat killen, vet knappt hur han ser ut. Men han får mig att prata om saker som jag inte har pratat med någon om på länge länge...
Jag har vänner, men just nu känner jag mig mest som en stor skit. Jag orkar inte, glömmer bort att ringa eller messa. Jag vet att det e fel att skylla på min smärta men det e faktiskt sant.

Jag saknar en del av mina vänner men jag känner också att jag inte vill tränga mig på. Ibland så kan jag känna mig så tråkig för att jag inte har någonting roligt att berätta. Jag sitter ju fast i mina vanor, i mina rutiner där jag kämpar för att klara av min vardag. En vardag full med smärtor och besvikelse…

Löven börjar bli gula utanför fönstret. Jag borde gå ut å njuta av höstens alla färger, men jag känner mig såååå trött. När man äntligen träffar någon som tror på en, någon som säger att jag har haft rätt i snart 7 år. Kom det en lättnad... Men den lättnaden varade inte länge... Nu sitter jag här igen med en klump i magen, tyngd på axlarna å vet inte hur jag ska klara allt. Fått en massa negativa besked, när ska JAG få någonting positivt i mitt liv??
Hur många motgångar ska jag orka med, jag känner att min styrka håller på å försvinner. Samtidigt som masken ligger på starkare än vanligt. Känns som att jag inte kan visa vem jag e, eller hur jag känner för någon. Känns som att öppnar jag mig helt så kommer jag att rasa ihop... Å vem ska hålla upp mig då???

Ensamheten sprider sig djupare å djupare inom mig. Det e helt sjukt.
Jag vet inte längre vem jag kan lita på eller vem som finns där när jag behöver.
Det e skit att behöva någon å det e såååå svårt att be någon annan om hjälp.
Jag har en dröm om att få mitt liv i funktion igen. Att få vakna på morgonen utan att känna en smärta. Att vakna på morgonen med ett leende å känna att nu e det en ny härlig dag. Att ha ett jobb att gå till som man trivs med å som man får någorlunda bra betalt så man klarar sig J
En helt normalt liv som alla andra tar för givet…
Man inser när ens kropp rasar hur bra man hade. Hur dum man e som inte inser att man har ett liv som e bra. Man hittar bara de dåliga sakerna istället för att bara njuta av det man har.
Man grubblar över kärlek å killar men man tänker inte på att det finns 1000 andra när man mister 1.

Men nu kämpar man bara för att få en bra dag. Skulle ge massor för att få bara en enda smärtfri dag.
Jag kan inte förklara det här e mitt helvete som jag inte kommer ur… Det e i detta helvete som jag sitter i min ensamhet. Som isolerar mig från det verkliga livet. Från det verkliga jag.