Solnedgång...
Igår så åkte jag ner till vattnet på eftermiddagen.
Jag hade en sån tur att himmlen sprack upp å jag fick se en helt underbar solnedgång.
Hur kommer det sig att vågorna blir kraftigare precis när solen bryter med horisonten?
Skulle man inte veta bättre så skulle det vara som att vattnet fick den eftekten av solen som gick ner i havet...
Haha men man vet ju bättre...
Paniken över jobbet ligger å gror under ytan.
Jag e så rädd att jag inte kommer att orka. Jag e rädd för jag vet ju inte ens idag om jag orkar morgondagen. Men jag vet att jag inte kommer att få den här chansen igen. Jag vet att jag måste försöka för jag kommer att ångra mig djupt annars. Men bara för att jag börjar jobba så innebär inte det att jag inte kommer att vara deprimerad. För det e jag fortfarande. Jag mår fortfarande skit.
Jag e så rädd att jag bara gräver ner mig långt därinne. Å att jag satsar allt nu för att sen braka totalt.
Jag e rädd att alla inte kan se att det inte handlar om jobb.
Det handlar om mig, hur jag mår inom mig.
Alla tror att det kommer att bli bättre bara för att jag får ett någolunda bra jobb...
Men jag vet inte...
Jag vet inte om det e så enkelt...
Jag vet inte om det e det som kommer att få mig att må bra igen....
Jag tror inte det.
Jag tror att jag kommer känna mig mer säker i min vardag ja, men inte med mig själv.
Hur ska jag få folk att förstå att jag mår SKIT med stora bokstäver??
Hur ska jag få någon att förstå någonting som de inte vill förstå??
CL spökar runt mig hela tiden. Varför kan inte bara allt försvinna??
Alla andra släpper å går vidare...
Varför har han etsat sig fast i mig??
Jag e så trött...
Jag e så trött på mig själv å mitt liv...
Jag e så trött att jag bara vill vara ifred...
Jag e så trött att jag inte orkar vara trevlig mot någon...
Jag e så trött på allt...
Jag fick i alla fall njuta av en vacker solnedgång igår...
Med vinden som lekte med mitt hår...
Vattnet som slog in över stenarna där jag satt...
Med tårar rinnande nerför mina kinder...
Saknaden efter en speciell famn i mitt hjärta...
Men den var vacker....
Solnedgången....
Jag hade en sån tur att himmlen sprack upp å jag fick se en helt underbar solnedgång.
Hur kommer det sig att vågorna blir kraftigare precis när solen bryter med horisonten?
Skulle man inte veta bättre så skulle det vara som att vattnet fick den eftekten av solen som gick ner i havet...
Haha men man vet ju bättre...
Paniken över jobbet ligger å gror under ytan.
Jag e så rädd att jag inte kommer att orka. Jag e rädd för jag vet ju inte ens idag om jag orkar morgondagen. Men jag vet att jag inte kommer att få den här chansen igen. Jag vet att jag måste försöka för jag kommer att ångra mig djupt annars. Men bara för att jag börjar jobba så innebär inte det att jag inte kommer att vara deprimerad. För det e jag fortfarande. Jag mår fortfarande skit.
Jag e så rädd att jag bara gräver ner mig långt därinne. Å att jag satsar allt nu för att sen braka totalt.
Jag e rädd att alla inte kan se att det inte handlar om jobb.
Det handlar om mig, hur jag mår inom mig.
Alla tror att det kommer att bli bättre bara för att jag får ett någolunda bra jobb...
Men jag vet inte...
Jag vet inte om det e så enkelt...
Jag vet inte om det e det som kommer att få mig att må bra igen....
Jag tror inte det.
Jag tror att jag kommer känna mig mer säker i min vardag ja, men inte med mig själv.
Hur ska jag få folk att förstå att jag mår SKIT med stora bokstäver??
Hur ska jag få någon att förstå någonting som de inte vill förstå??
CL spökar runt mig hela tiden. Varför kan inte bara allt försvinna??
Alla andra släpper å går vidare...
Varför har han etsat sig fast i mig??
Jag e så trött...
Jag e så trött på mig själv å mitt liv...
Jag e så trött att jag bara vill vara ifred...
Jag e så trött att jag inte orkar vara trevlig mot någon...
Jag e så trött på allt...
Jag fick i alla fall njuta av en vacker solnedgång igår...
Med vinden som lekte med mitt hår...
Vattnet som slog in över stenarna där jag satt...
Med tårar rinnande nerför mina kinder...
Saknaden efter en speciell famn i mitt hjärta...
Men den var vacker....
Solnedgången....
I varje vrå finns du...
Det e tisdag morgon, vaknade med ett illamående. Skulle jag inte veta bättre skulle jag tro att jag var gravid. Men ingen jungfrugravidtet här inte....
Mitt första misstag igår var att jag kollade om CL hade en sida på FB. Det kom upp 3 på sökningen.... 2 var det deffenitivt inte såg ju bilderna. Den tredje var i Danmark. Det hög till i mitt hjärta. Om det e han så har han alltså flyttat till tjejen i Danmark. Det gjorde så ont... Tyvärr så var det ingen bild så jag vet inte säkert...
Igår åkte jag inte till Kalmar sent på eftermiddagen. Jag var så trött på att min mobil inte fungerar här i Kalmar. Så jag åkte in till 3 butiken. Fick hjälp å nu funkar den igen :) Jippi....
Det var det ända Jippi som jag kände...
Jag tänkte eftersom jag ändå var inne i stan så kunde jag gå å titta lite...
Det var mitt andra misstag.
Jag tyckte jag såg CL överallt. Alla minnerna bara sköljde över mig. Jag höll på att svimma, jag började skaka så kraftigt att jag tappade handväskan som vilade på axeln. Jag kände hur halsen blev trängre å trängre, jag fick ingen luft.... Jag såg oss framför mig. Jag såg oss på stan... Allt fanns där!
Jag vet att jag älskar honom fortfarande men det e ingenting jag kommer att göra någonting åt.
Han var mer eller mindre ett svin emot mig...
Jag var kanske inte alltid världens perfekta men jag var inte...
När jag åkte hem så pratade jag med Mi. Jag försökte förklara. Det var så svårt.
Hon säger att han inte e värd mig. Det e inte jag som inte e värd honom. Hon försökte få mig att inse att jag förtjänar någon som finns för mig.
Jag vet att vårat förhållande gick upp å ner som alla andras. Men när vi klarade oss igenom motgång mot motgång så kände jag att vi fixar allt tillsammans.
Jag vet att han har gått vidare, jag önskar honom all lycka så mycket betyder han för mig. E han lycklig så e jag lycklig. Men jag kan inte förstå varför han stannar i mitt hjärta efter att han sårat mig så....
Han har sparkat på mig ( inte ordagrant ) när jag redan låg ner...
Jag vet att jag inte skulle släppa honom nära mig igen. Inte nu, kanske aldrig...
Att veta att man fortfarande älskar någon som inte e perfekt som sårat mig så hårt som ingen annan, men ändå gjorde mig så lycklig emellanåt, det e svårt. Men jag vet oxå att jag måste få ordning på mitt liv...
Ingen kan älska mig förrän jag älskar mig själv....
I varje vrå finns du...
Var jag än befinner mig i huset så finns du där....
Varje gång jag sluter mina ögon så ser jag dig, oss här...
Jag kan höra alla orden som vi sagt...
Alla känslor vi kännt...
Skratten som vi skrattat...
Tårarna som vi fällt...
Hoppet om att vi fixar allt...
Blickarna som vi gav varann...
Våra planer inför framtiden...
Kärleksförklaringarna framför brasan...
Samtalen som vi hade ...
Värmen som fanns mellan oss...
Din hand som rör vid min kind...
Glöden i hettans bloss...
Dina läppar mot mina...
Ömheten i din famn...
Din hud mot min...
Vetenskapen att vad som än händer har vi varann...
Det har etsat sig fast i mitt minne...
I mitt hjärta....
I varje vrå finns du...
Jag vet att jag borde rycka upp mig.
Jag vet att jag inte kan jämnföra alla me honom.. Men ändå så gör jag det.
Jag frågade Mi vad det e för fel på mig...
Jag har tom sänkt kraven på de killar jag träffat, det har inte allt det jag vill ha...
Det e som att jag inte tror att jag kan få bättre, men de e lika stora skitar som alla andra.
Jag e trött på att vara en tjej som killar kan tänka ha som älskarina.
Jag vill känna att jag blir vald först.
Jag vill känna att någon vill ha mig...
Älskar bara mig...
Jag vill inte var någonting som man skäms över... E jag så ful å äcklig??
Det bekräftar ju bara vad jag känner att ingen riktigt vill ha mig.
Jag vill inte ha det så!!
Jag vill känna att jag e den underbaraste, vackraste för någon...
Den känslan har jag bara kännt me CL...
Jag borde känna lyckan komma. Jag har fått som sagt var ett nytt jobb.... nytt hem på g....
Men varför e då saknaden så stark efter någonting mer...
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat CL.
Att jag hade slupit älska så som jag älskade honom...
Då hade jag inte kännt så som jag känner nu...
Då skulle jag inte känna mig så halv så oälskningsbar som jag gör nu...
Nej nu ska jag fly från världen en stund...
Läsa lite i " Den andra kvinnan" av Jane Green.
Allt finns runt omkring mig...
I varje vrå finns du...
Mitt första misstag igår var att jag kollade om CL hade en sida på FB. Det kom upp 3 på sökningen.... 2 var det deffenitivt inte såg ju bilderna. Den tredje var i Danmark. Det hög till i mitt hjärta. Om det e han så har han alltså flyttat till tjejen i Danmark. Det gjorde så ont... Tyvärr så var det ingen bild så jag vet inte säkert...
Igår åkte jag inte till Kalmar sent på eftermiddagen. Jag var så trött på att min mobil inte fungerar här i Kalmar. Så jag åkte in till 3 butiken. Fick hjälp å nu funkar den igen :) Jippi....
Det var det ända Jippi som jag kände...
Jag tänkte eftersom jag ändå var inne i stan så kunde jag gå å titta lite...
Det var mitt andra misstag.
Jag tyckte jag såg CL överallt. Alla minnerna bara sköljde över mig. Jag höll på att svimma, jag började skaka så kraftigt att jag tappade handväskan som vilade på axeln. Jag kände hur halsen blev trängre å trängre, jag fick ingen luft.... Jag såg oss framför mig. Jag såg oss på stan... Allt fanns där!
Jag vet att jag älskar honom fortfarande men det e ingenting jag kommer att göra någonting åt.
Han var mer eller mindre ett svin emot mig...
Jag var kanske inte alltid världens perfekta men jag var inte...
När jag åkte hem så pratade jag med Mi. Jag försökte förklara. Det var så svårt.
Hon säger att han inte e värd mig. Det e inte jag som inte e värd honom. Hon försökte få mig att inse att jag förtjänar någon som finns för mig.
Jag vet att vårat förhållande gick upp å ner som alla andras. Men när vi klarade oss igenom motgång mot motgång så kände jag att vi fixar allt tillsammans.
Jag vet att han har gått vidare, jag önskar honom all lycka så mycket betyder han för mig. E han lycklig så e jag lycklig. Men jag kan inte förstå varför han stannar i mitt hjärta efter att han sårat mig så....
Han har sparkat på mig ( inte ordagrant ) när jag redan låg ner...
Jag vet att jag inte skulle släppa honom nära mig igen. Inte nu, kanske aldrig...
Att veta att man fortfarande älskar någon som inte e perfekt som sårat mig så hårt som ingen annan, men ändå gjorde mig så lycklig emellanåt, det e svårt. Men jag vet oxå att jag måste få ordning på mitt liv...
Ingen kan älska mig förrän jag älskar mig själv....
I varje vrå finns du...
Var jag än befinner mig i huset så finns du där....
Varje gång jag sluter mina ögon så ser jag dig, oss här...
Jag kan höra alla orden som vi sagt...
Alla känslor vi kännt...
Skratten som vi skrattat...
Tårarna som vi fällt...
Hoppet om att vi fixar allt...
Blickarna som vi gav varann...
Våra planer inför framtiden...
Kärleksförklaringarna framför brasan...
Samtalen som vi hade ...
Värmen som fanns mellan oss...
Din hand som rör vid min kind...
Glöden i hettans bloss...
Dina läppar mot mina...
Ömheten i din famn...
Din hud mot min...
Vetenskapen att vad som än händer har vi varann...
Det har etsat sig fast i mitt minne...
I mitt hjärta....
I varje vrå finns du...
Jag vet att jag borde rycka upp mig.
Jag vet att jag inte kan jämnföra alla me honom.. Men ändå så gör jag det.
Jag frågade Mi vad det e för fel på mig...
Jag har tom sänkt kraven på de killar jag träffat, det har inte allt det jag vill ha...
Det e som att jag inte tror att jag kan få bättre, men de e lika stora skitar som alla andra.
Jag e trött på att vara en tjej som killar kan tänka ha som älskarina.
Jag vill känna att jag blir vald först.
Jag vill känna att någon vill ha mig...
Älskar bara mig...
Jag vill inte var någonting som man skäms över... E jag så ful å äcklig??
Det bekräftar ju bara vad jag känner att ingen riktigt vill ha mig.
Jag vill inte ha det så!!
Jag vill känna att jag e den underbaraste, vackraste för någon...
Den känslan har jag bara kännt me CL...
Jag borde känna lyckan komma. Jag har fått som sagt var ett nytt jobb.... nytt hem på g....
Men varför e då saknaden så stark efter någonting mer...
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat CL.
Att jag hade slupit älska så som jag älskade honom...
Då hade jag inte kännt så som jag känner nu...
Då skulle jag inte känna mig så halv så oälskningsbar som jag gör nu...
Nej nu ska jag fly från världen en stund...
Läsa lite i " Den andra kvinnan" av Jane Green.
Allt finns runt omkring mig...
I varje vrå finns du...
Det e mycket som händer...
Jag har haft en del att tänka på de senaste dagarna.
Mycket som har hänt och mycket som jag ska bestämma mig om.
Jag e nere på Öland, åkte ner i fredags kväll.
Jag har inte varit så pigg på att prata med folk...
Har kännt mig så ensam den senaste tiden. Jag har inte någon som jag riktigt känner att jag kan prata om allt som händer med. Jag pratar lite med olika personer om olika saker men ingen vet helheten...
Ifredags så ringde de å erbjöd ett jobb.
Jätte spännande jobb, ett där jag kommer att kunna vara med och utveckla samt att det kommer att utveckla mig... Tror jag ialla fall.
Det e ett bra jobb som jag inte kan tacka nej till.
Men ändå känner jag mig så tveksam...
Jag pratade me GB min blivande närmaste chef igår å han e såååå positiv för att jag ska börja å vill att jag börjar typ idag... Men jag har sagt att jag kanske kan börja nästa måndag men att jag behöver vara ledig för att fira min farfar som fyller 90 samt när jag ska åka till Dublin å hälsa på syrran. Det enda han sa var no problems!
Sen sa jag oxå att jag ville fortsätta att träffa P å det var inte heller några problem som han såg.
När jag hade pratat med honom var jag först glad sen kom paniken igen.
Jag e så rädd att jag inte kommer att fixa allt. Jag e så rädd att jag inte kommer att hålla ihop.
Jag e fortfarande djupt deprimerad å jag e inte lycklig med mig själv. Jag mår fortarande så skit.
Samtidigt som att jag vet att jag kommer inte att få en sån här chans till.
Jag har bstämt mig för att ge detta en chans men jag har oxå bestämt att jag vill fortsätta med P.
Jag vill försöka ta nya tag å ge detta en chans.
Men jag vill oxå jobba med mig själv.
Funkar det inte så får jag bli sjukskriven igen helt enkelt. Å förlorar jag jobbet pga det så får det bli så.
Jag ska ta chansen men jag ska ändå försöka sätta mig själv i första taget.. Försöka lyssna på mig själv, å mina gränser. Det e oxå någonting som jag tror att P kan hjälpa mig med utöver att jobba med mig.
Jag hade tänkt att åka hem idag men pappa tyckte att jag kunde stanna här nere i några dagar till när jag ändå var här och ta hand om mig själv.
Att vara här nere e väldigt jobbigt. Alla minnen från CL smyger sig på hela tiden...
En kyss här och ett skratt där...
Någon sa att man blir starkare men jag känner bara att jag lindat in allt i bomull. Jag känner fortfarande smärtan, jag känner fortfarande saknaden så starkt...
Det enda som e skillnaden e att jag inte visar det utåt set. Jag har det i djupet av mitt hjärta.
Som min extra pappa sa på Malta: Vissa människor älskar man livet ut.
Å jag tror att han kommer att vara en sån...
Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...
Som Thomas Ledin sjunger:
En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig...
Jag borde väl vara glad...
Lägenhet inne i stan på g, flyttar in till jul...
Nytt stimulerande jobb som jag kommer att kunna utvecklas i och ett jätte bra företag.
Men varför känner jag mig då så tom å ensam??
Varför känner jag inte glädjen??
Det var ju det här som jag bla sagt att jag saknat i mitt liv.
Varför finns klumpen kvar i magen??
Varför kan inte illamåendet försvinna som den dova smak som jag alltid känner i munnen??
Jag borde ju vara lycklig för jag har börjat få ordning på mitt liv!
Vad e det för fel på mig??
Ska försöka ta en promenad ner till havet nu...
Låta vinden ränsa bort en massa i mitt huvud...
Jag hatar att jag känner mig så halv.
Jag vet att en del e pga saknaden efter CL men även för att jag känner mig så halv pga mig själv...
Igår så funderade jag så mycket på döden....
Jag funderade på om mitt liv var värt att leva...
Å det e någonting som jag ska fundera vidare på vid havet...
Om det e värt allt detta..
Det e så mycket som händer å jag vet inte om jag vill längre...
Mycket som har hänt och mycket som jag ska bestämma mig om.
Jag e nere på Öland, åkte ner i fredags kväll.
Jag har inte varit så pigg på att prata med folk...
Har kännt mig så ensam den senaste tiden. Jag har inte någon som jag riktigt känner att jag kan prata om allt som händer med. Jag pratar lite med olika personer om olika saker men ingen vet helheten...
Ifredags så ringde de å erbjöd ett jobb.
Jätte spännande jobb, ett där jag kommer att kunna vara med och utveckla samt att det kommer att utveckla mig... Tror jag ialla fall.
Det e ett bra jobb som jag inte kan tacka nej till.
Men ändå känner jag mig så tveksam...
Jag pratade me GB min blivande närmaste chef igår å han e såååå positiv för att jag ska börja å vill att jag börjar typ idag... Men jag har sagt att jag kanske kan börja nästa måndag men att jag behöver vara ledig för att fira min farfar som fyller 90 samt när jag ska åka till Dublin å hälsa på syrran. Det enda han sa var no problems!
Sen sa jag oxå att jag ville fortsätta att träffa P å det var inte heller några problem som han såg.
När jag hade pratat med honom var jag först glad sen kom paniken igen.
Jag e så rädd att jag inte kommer att fixa allt. Jag e så rädd att jag inte kommer att hålla ihop.
Jag e fortfarande djupt deprimerad å jag e inte lycklig med mig själv. Jag mår fortarande så skit.
Samtidigt som att jag vet att jag kommer inte att få en sån här chans till.
Jag har bstämt mig för att ge detta en chans men jag har oxå bestämt att jag vill fortsätta med P.
Jag vill försöka ta nya tag å ge detta en chans.
Men jag vill oxå jobba med mig själv.
Funkar det inte så får jag bli sjukskriven igen helt enkelt. Å förlorar jag jobbet pga det så får det bli så.
Jag ska ta chansen men jag ska ändå försöka sätta mig själv i första taget.. Försöka lyssna på mig själv, å mina gränser. Det e oxå någonting som jag tror att P kan hjälpa mig med utöver att jobba med mig.
Jag hade tänkt att åka hem idag men pappa tyckte att jag kunde stanna här nere i några dagar till när jag ändå var här och ta hand om mig själv.
Att vara här nere e väldigt jobbigt. Alla minnen från CL smyger sig på hela tiden...
En kyss här och ett skratt där...
Någon sa att man blir starkare men jag känner bara att jag lindat in allt i bomull. Jag känner fortfarande smärtan, jag känner fortfarande saknaden så starkt...
Det enda som e skillnaden e att jag inte visar det utåt set. Jag har det i djupet av mitt hjärta.
Som min extra pappa sa på Malta: Vissa människor älskar man livet ut.
Å jag tror att han kommer att vara en sån...
Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...
Som Thomas Ledin sjunger:
En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig...
Jag borde väl vara glad...
Lägenhet inne i stan på g, flyttar in till jul...
Nytt stimulerande jobb som jag kommer att kunna utvecklas i och ett jätte bra företag.
Men varför känner jag mig då så tom å ensam??
Varför känner jag inte glädjen??
Det var ju det här som jag bla sagt att jag saknat i mitt liv.
Varför finns klumpen kvar i magen??
Varför kan inte illamåendet försvinna som den dova smak som jag alltid känner i munnen??
Jag borde ju vara lycklig för jag har börjat få ordning på mitt liv!
Vad e det för fel på mig??
Ska försöka ta en promenad ner till havet nu...
Låta vinden ränsa bort en massa i mitt huvud...
Jag hatar att jag känner mig så halv.
Jag vet att en del e pga saknaden efter CL men även för att jag känner mig så halv pga mig själv...
Igår så funderade jag så mycket på döden....
Jag funderade på om mitt liv var värt att leva...
Å det e någonting som jag ska fundera vidare på vid havet...
Om det e värt allt detta..
Det e så mycket som händer å jag vet inte om jag vill längre...
Why??
Jag känner mig så rastlös men ändå så helt utmattad...
Jag känner mig som att jag inte duger till någonting...
Det e ingen som skulle välja mig om de fick chansen att välja....
Att känna att man har något som väcker folks intresse... Det e väl bra...
Men det e just allt. För sen tar intresset slut...
Jag räcker inte ända fram...
Jag vet inte längre vad jag håller på med...
Varför kämpar jag emot allt??
Varför skiter jag inte i allt??
Varför kämpar jag i detta hopplösa liv jag lever??
Varför bryr jag mig när det e ingen som tackar en för det...
Varför ska jag fortsätta hoppas när jag känner att allt bara faller runt omkring mig??
Vad e det jag har som tjejer e så svårt avunsjuka på??
Titta på mitt patetiska liv...
Jag ser ut som ett monster, en dallrande yellow med en massa sprickor å bubblor i...
Sämre hy än vad jag någonsin haft...
Jag har inte någonting att komma med...
Jag e sjukskriven, har inte någon bra inkomst. Jag har inte något eget hem. Jag har inte något höjdarjobb...
Jag har vänner som jag inte vet när de ska hugga mig i ryggen...
Jag lägger ner en massa tid för en massa ungdomar som inte bryr sig... Eller?
Jag e skadad för livet efter min bränskada...
En skada där ingen tror på mig när jag berättar om mina problem...
Jag ramlar ihop å faller ner till botten gång på gång...
Jag har inget, jag e inget....
Visst jag vet att jag kan sätta på masken, lägga på en massa smink...
Men det e bara ett tomt skal.
Å när klockan slår midnatt så förvandlas allt till pumpa igen.
Att jag e vänner med killar har att göra med att de e ärliga och raka i många fler avseenden än tjejer.
Men ändå så vill jag inte belasta dem med all denna skit som jag känner....
Men jag vill inte belasta någon, för hur ska någon kunna stå i all denna skit när jag inte ens kan det själv??
Jag skakar i kroppen. Jag gråter.
Jag kan inte sluta att må skit. Jag stoppar i mig en massa äckligt fett för att det känns som att det bara bevisar även för mig själv hur groteskt äcklig jag e. Ju sämre jag mår ju mer äter jag å ju mer äcklad blir jag av mig själv. Det e sjukt men jag kan inte sluta!
Jag borde ha förstått att CL inte skulle vilja ha mig. För det finns ingenting att vilja ha!
Jag tar död på alla känslor runt omkring mig...
Jag borde vetat bättre...
Varför ska jag kämpa??
Varför ska jag fortsätta hoppas??
Varför ska jag stanna??
Varför ??
Jag känner mig som att jag inte duger till någonting...
Det e ingen som skulle välja mig om de fick chansen att välja....
Att känna att man har något som väcker folks intresse... Det e väl bra...
Men det e just allt. För sen tar intresset slut...
Jag räcker inte ända fram...
Jag vet inte längre vad jag håller på med...
Varför kämpar jag emot allt??
Varför skiter jag inte i allt??
Varför kämpar jag i detta hopplösa liv jag lever??
Varför bryr jag mig när det e ingen som tackar en för det...
Varför ska jag fortsätta hoppas när jag känner att allt bara faller runt omkring mig??
Vad e det jag har som tjejer e så svårt avunsjuka på??
Titta på mitt patetiska liv...
Jag ser ut som ett monster, en dallrande yellow med en massa sprickor å bubblor i...
Sämre hy än vad jag någonsin haft...
Jag har inte någonting att komma med...
Jag e sjukskriven, har inte någon bra inkomst. Jag har inte något eget hem. Jag har inte något höjdarjobb...
Jag har vänner som jag inte vet när de ska hugga mig i ryggen...
Jag lägger ner en massa tid för en massa ungdomar som inte bryr sig... Eller?
Jag e skadad för livet efter min bränskada...
En skada där ingen tror på mig när jag berättar om mina problem...
Jag ramlar ihop å faller ner till botten gång på gång...
Jag har inget, jag e inget....
Visst jag vet att jag kan sätta på masken, lägga på en massa smink...
Men det e bara ett tomt skal.
Å när klockan slår midnatt så förvandlas allt till pumpa igen.
Att jag e vänner med killar har att göra med att de e ärliga och raka i många fler avseenden än tjejer.
Men ändå så vill jag inte belasta dem med all denna skit som jag känner....
Men jag vill inte belasta någon, för hur ska någon kunna stå i all denna skit när jag inte ens kan det själv??
Jag skakar i kroppen. Jag gråter.
Jag kan inte sluta att må skit. Jag stoppar i mig en massa äckligt fett för att det känns som att det bara bevisar även för mig själv hur groteskt äcklig jag e. Ju sämre jag mår ju mer äter jag å ju mer äcklad blir jag av mig själv. Det e sjukt men jag kan inte sluta!
Jag borde ha förstått att CL inte skulle vilja ha mig. För det finns ingenting att vilja ha!
Jag tar död på alla känslor runt omkring mig...
Jag borde vetat bättre...
Varför ska jag kämpa??
Varför ska jag fortsätta hoppas??
Varför ska jag stanna??
Varför ??
Angry...
Så var det måndag igen!!
En värre av de värsta på mycket länge...
Har tvättat och fixat hela dagen, samt sorterat dessa j-a strumpor.
Jag var iväg en stund till mina ungdomar.
Men efter en händelse med en av damerna, å messet som jag fick gjorde mig flyförbannad.
Jag orkar bara inte med allt skit som kommer hela tiden. Jag känner hur jag bara ställa mig å skrika!
Jag e så f-d att man inte kan bete sig som människor...
En värre av de värsta på mycket länge...
Har tvättat och fixat hela dagen, samt sorterat dessa j-a strumpor.
Jag var iväg en stund till mina ungdomar.
Men efter en händelse med en av damerna, å messet som jag fick gjorde mig flyförbannad.
Jag orkar bara inte med allt skit som kommer hela tiden. Jag känner hur jag bara ställa mig å skrika!
Jag e så f-d att man inte kan bete sig som människor...
Några ord...
Jag satt å kollade på film...
De sa någonting som:
Varje gång man faller ner till botten...
E det för att man ska ta nya tag och resa sig igen...
Någonting sånt var det...
E det så det ska vara??
Bara några tänkvara ord som jag ville skriva ner...
De sa någonting som:
Varje gång man faller ner till botten...
E det för att man ska ta nya tag och resa sig igen...
Någonting sånt var det...
E det så det ska vara??
Bara några tänkvara ord som jag ville skriva ner...
Vad gör man en söndag??
Vad gör man en söndag??
Jo man kan städa, tvätta och fixa...
Det e som att man förbereder sig för ännu en patetisk vecka...
Igår så var jag bara hemma, så anti allt...
Jag försökte att skriva här men jag viste inte vad jag skulle skriva...
Det finns så mycket i mitt huvud men ändå känns det så tomt och meningslöst...
Jag har pratat med en del vänner på msn både igår å idag...
Det e folk som har hittat mig på facebook från min tid på Malta. Det känns konstigt när jag inser att jag har bäst kontakt med de som inte kommer ifrån Sverige... Men det e de som hittar mig där (svenskarna).
Men det kanske inte e så konstigt för de flesta som jag umgicks med tajt var inte svenskar. Det var inte många svenkar som kom mig nära. Inte för att jag tänkte så mycket på det när jag var på Malta. Men jag vet att jag kände i många avseenden att hade jag velat vara med en massa unga svenskar så hade jag stannat hemma. Självklart fanns det svenskar som jag bryr mig om å som jag försöker hålla kontakten med.
Ibland så saknar jag min tid på Malta jätte mycket, men jag tror inte att jag saknar Malta så där massor men jag saknar en del av människorna något enormt.
Westlife har kommit med en ny cd. Deras första singel heter Home.
Det e en fin ballad, men den får mig att sakna någon som fattas mig...
Den skulle jag kunnat ha skrivit....
Jag e så trött på att alla har sina perfekta liv. Nja jag e jätte glad för alla dem som e lyckliga med de har. Som att de inte behöver någonting mer...
Men vad e det för fel på mig som inte kan bli nöjd med mitt liv....
Varför känns det som att mitt liv e så meningslöst??
Jag håller på att reta mig på allt oh alla hela tiden...
Jag vet inte varför å ju mer jag försöker att komma på varför så blir jag ännu mera irriterad...
Jag såg på O på tv om att man kunde få ett band som man skulle ha på sig, det skulle få en att inte klaga på 21 dagar... Å bröt man det så fick man sätta på bandet på andra armen å börja om igen...
Just nu känns det som jag bara klagar och det känns så hemskt för jag e inte en klagande människa... Jag hatar vad jag har blivit en klagande kärring....
Jag har blivit det som jag abolut inte velat bli...
Jag e sen surkärring som bara klagar och e bitter på allt...
Jag hoppas att det försvinner.. Att jag tappar detta när jag mår bättre för detta e hemskt jobbigt. Som att jag inte mådde illa av mig själv för hur jag mår och ser ut nu så känner jag att jag förvandlas till allt det som jag aldrig någonsin velat vara...
Fy f-n ska detta aldrig ge med sig??
Jag vet inte vad jag ska göra...
Kan ingen hjälpa mig att få stopp på all denna skit....??
Jag vill skratta igen...
Jag vill älska livet och känna mig nöjd med mig själv...
men det kanske inte e meningen...
Jo man kan städa, tvätta och fixa...
Det e som att man förbereder sig för ännu en patetisk vecka...
Igår så var jag bara hemma, så anti allt...
Jag försökte att skriva här men jag viste inte vad jag skulle skriva...
Det finns så mycket i mitt huvud men ändå känns det så tomt och meningslöst...
Jag har pratat med en del vänner på msn både igår å idag...
Det e folk som har hittat mig på facebook från min tid på Malta. Det känns konstigt när jag inser att jag har bäst kontakt med de som inte kommer ifrån Sverige... Men det e de som hittar mig där (svenskarna).
Men det kanske inte e så konstigt för de flesta som jag umgicks med tajt var inte svenskar. Det var inte många svenkar som kom mig nära. Inte för att jag tänkte så mycket på det när jag var på Malta. Men jag vet att jag kände i många avseenden att hade jag velat vara med en massa unga svenskar så hade jag stannat hemma. Självklart fanns det svenskar som jag bryr mig om å som jag försöker hålla kontakten med.
Ibland så saknar jag min tid på Malta jätte mycket, men jag tror inte att jag saknar Malta så där massor men jag saknar en del av människorna något enormt.
Westlife har kommit med en ny cd. Deras första singel heter Home.
Det e en fin ballad, men den får mig att sakna någon som fattas mig...
Den skulle jag kunnat ha skrivit....
Jag e så trött på att alla har sina perfekta liv. Nja jag e jätte glad för alla dem som e lyckliga med de har. Som att de inte behöver någonting mer...
Men vad e det för fel på mig som inte kan bli nöjd med mitt liv....
Varför känns det som att mitt liv e så meningslöst??
Jag håller på att reta mig på allt oh alla hela tiden...
Jag vet inte varför å ju mer jag försöker att komma på varför så blir jag ännu mera irriterad...
Jag såg på O på tv om att man kunde få ett band som man skulle ha på sig, det skulle få en att inte klaga på 21 dagar... Å bröt man det så fick man sätta på bandet på andra armen å börja om igen...
Just nu känns det som jag bara klagar och det känns så hemskt för jag e inte en klagande människa... Jag hatar vad jag har blivit en klagande kärring....
Jag har blivit det som jag abolut inte velat bli...
Jag e sen surkärring som bara klagar och e bitter på allt...
Jag hoppas att det försvinner.. Att jag tappar detta när jag mår bättre för detta e hemskt jobbigt. Som att jag inte mådde illa av mig själv för hur jag mår och ser ut nu så känner jag att jag förvandlas till allt det som jag aldrig någonsin velat vara...
Fy f-n ska detta aldrig ge med sig??
Jag vet inte vad jag ska göra...
Kan ingen hjälpa mig att få stopp på all denna skit....??
Jag vill skratta igen...
Jag vill älska livet och känna mig nöjd med mig själv...
men det kanske inte e meningen...
En del förändras inte så mycket me åren...
Jag var på så dåligt humör igår. Jag vaknade irriterad å sur...
Bet ifrån för minsta lilla, å det värsta e att jag inte kan sätta fingret på varför....
Å det e någonting som retar upp mig ännu mer...
Vad e det för fel på mig??
Jag var me Li till stallet å kollade när hon hade sin maktkamp mellan henne å hästen Lillen. Det var bara skönt att bara titta, komma bort lite...
Bet ifrån för minsta lilla, å det värsta e att jag inte kan sätta fingret på varför....
Å det e någonting som retar upp mig ännu mer...
Vad e det för fel på mig??
Jag var me Li till stallet å kollade när hon hade sin maktkamp mellan henne å hästen Lillen. Det var bara skönt att bara titta, komma bort lite...
Åkte till SE sen, hämtade upp lillesyrran LE när jag åkte.
vi käkade en pizza, som jag fick ont i magen av... Sminkade oss å posade framför kameran... Sen var det iväg till söder. När vi kom dit så sprang vi på CE direkt. Det var han som fyllde år :)
Vi träffade MS och RB som oxå gick i våran klass... Det var kul att se dem.
Men jag hade ingenting att säga dem. Jag kände mig så totalt tom (igen).
Det var flera som sa att de kände igen mig å när de efter enstund pratande me mig å SE säger : nu vet jag!
Så sa de att jag var en av de där busiga tjejerna, cola tjejerna som var tillsammans med äldre killar å tom kunde säga vem... Så de kom ihåg mig men inte SE.
Hon frågade varför ingen kom ihåg henne men det kunde de inte svara på.
Men jag vet....
Inte e det för att hon har ändrat sig så mycket för det har hon inte...
Urs nu känner jag mig elak...
I villket fall som helst så kände jag mig väldigt fort rastlös. Jag kände mig väldig obekväm, jag kände inte att jag hade så mycket att säga någon... De levde sina perfekta liv, jobbade på sina jobb tjänade sina pengar...
Men sen då??
Det var som att det var allt... Det var som att det inte fanns någonting mer...
Jag vet inte men det kändes som jag träffade medelålders människor som gått ut å nu j-ar ska vi supa å ha kul!
Jag hade inte mycket gemensamt med dem när jag gick i skolan å jag har deffenitivt inte mer gemensamt med dem nu... Snarare tvärrt om....
Att känna att jag e fel, det e vad jag gjorde igår.
Jag tittade på SE å hon bara flöt in... Jag undrade vad i h-e jag gjorde där.
E jag så olik alla andra??
E jag en så konstig person??
När jag skulle gå igår var klockan runt midnatt.... Jag ljög å sa att jag skulle upp tidigt. Jag orkade inte förklara... Hur ska jag förklara att jag inte trivdes, att jag inte ville vara kvar för jag kände mig så fel??
Hur ska jag förklara att jag inte e som många av dem??
Jag orkade inte ens försöka ...
Fy jag skäms men jag visste inte vad jag skulle göra...
Kände ju hur kalla kårar gick längs min rygg, jag kände hur paniken kom krypande...
Idag vaknade jag med samma irritation igen, jag vet inte varför men jag känner mig så anti allt.
Jag känner mig så trött...
Det jag kan konstatera det e att en del inte förändras så mycket med åren...
Medans andra så som jag själv har ändrats totalt...
vi käkade en pizza, som jag fick ont i magen av... Sminkade oss å posade framför kameran... Sen var det iväg till söder. När vi kom dit så sprang vi på CE direkt. Det var han som fyllde år :)
Vi träffade MS och RB som oxå gick i våran klass... Det var kul att se dem.
Men jag hade ingenting att säga dem. Jag kände mig så totalt tom (igen).
Det var flera som sa att de kände igen mig å när de efter enstund pratande me mig å SE säger : nu vet jag!
Så sa de att jag var en av de där busiga tjejerna, cola tjejerna som var tillsammans med äldre killar å tom kunde säga vem... Så de kom ihåg mig men inte SE.
Hon frågade varför ingen kom ihåg henne men det kunde de inte svara på.
Men jag vet....
Inte e det för att hon har ändrat sig så mycket för det har hon inte...
Urs nu känner jag mig elak...
I villket fall som helst så kände jag mig väldigt fort rastlös. Jag kände mig väldig obekväm, jag kände inte att jag hade så mycket att säga någon... De levde sina perfekta liv, jobbade på sina jobb tjänade sina pengar...
Men sen då??
Det var som att det var allt... Det var som att det inte fanns någonting mer...
Jag vet inte men det kändes som jag träffade medelålders människor som gått ut å nu j-ar ska vi supa å ha kul!
Jag hade inte mycket gemensamt med dem när jag gick i skolan å jag har deffenitivt inte mer gemensamt med dem nu... Snarare tvärrt om....
Att känna att jag e fel, det e vad jag gjorde igår.
Jag tittade på SE å hon bara flöt in... Jag undrade vad i h-e jag gjorde där.
E jag så olik alla andra??
E jag en så konstig person??
När jag skulle gå igår var klockan runt midnatt.... Jag ljög å sa att jag skulle upp tidigt. Jag orkade inte förklara... Hur ska jag förklara att jag inte trivdes, att jag inte ville vara kvar för jag kände mig så fel??
Hur ska jag förklara att jag inte e som många av dem??
Jag orkade inte ens försöka ...
Fy jag skäms men jag visste inte vad jag skulle göra...
Kände ju hur kalla kårar gick längs min rygg, jag kände hur paniken kom krypande...
Idag vaknade jag med samma irritation igen, jag vet inte varför men jag känner mig så anti allt.
Jag känner mig så trött...
Det jag kan konstatera det e att en del inte förändras så mycket med åren...
Medans andra så som jag själv har ändrats totalt...
Magsmärta...
Idag har jag legat i sängen hela dagen. Jag kom inte ur...
Hur mycket jag än försökte så kände jag bara att jag måste tillbaka till sängen å det nu...
Var på bio med mamma å såg "Bluffen" med Richard Gere.
Den var helt ok, lite annorlunda...
Just nu mår jag så illa...
Magen smärtar... Det känns som en kniv har blivit instucken å vrids om.
Huvudet har börjat dunka å jag känner en konstig smak i munnen, det e som att jag bara vill kräkas.
Jag vet att jag inte e en lätt männsika att leva med.
Men e jag totalt hopplös??
Eller e d så att jag e så svår att få på fall att ingen någonsin riktigt lyckas??
E jag inte värd att älska??
E jag bara någon som man vill ha som älskarina eller flirt??
E jag ingen som man vill ha resten av livet??
Eller e det så enkelt att jag e full med så mycket skit att ingen vill ta i mig ens med tång??
God natt...
Hur mycket jag än försökte så kände jag bara att jag måste tillbaka till sängen å det nu...
Var på bio med mamma å såg "Bluffen" med Richard Gere.
Den var helt ok, lite annorlunda...
Just nu mår jag så illa...
Magen smärtar... Det känns som en kniv har blivit instucken å vrids om.
Huvudet har börjat dunka å jag känner en konstig smak i munnen, det e som att jag bara vill kräkas.
Jag vet att jag inte e en lätt männsika att leva med.
Men e jag totalt hopplös??
Eller e d så att jag e så svår att få på fall att ingen någonsin riktigt lyckas??
E jag inte värd att älska??
E jag bara någon som man vill ha som älskarina eller flirt??
E jag ingen som man vill ha resten av livet??
Eller e det så enkelt att jag e full med så mycket skit att ingen vill ta i mig ens med tång??
God natt...
Grattis pappa!
Grattis pappa!
Jag hoppas att han haft en underbar kväll å att han e nöjd för det enda jag har gjort i dag e att förbereda middag, bakat tårta, städat.
Jag har skött hela markservicen hela dagen å kvällen. Mina guddöttrar kom och jag älskar dem. De e 2 underbara tvillingar som jag älskar att umgås med. Varje gång känner jag ännu mer att jag saknar egna barn... Men jag får låna dem ibland :)
Jag älskar barn, å jag ibland så längtar jag till att få egna...
Men jag måste ha någon som jag älskar eller rättare sagt jag måste hitta någon som kan älska mig, hela mig...
Jag vet inte om det finns någon för mig där ute...
Ibland så tvekar jag....
Jag e så trött både fysiskt och psykiskt så det blir inget långt inlägg idag...
Jag ska ringa Mi å sen ska jag krypa ner å sova...
Jag e så trött att jag mår så illa att det känns som jag ska spy.
God natt å sov gott...
Jag hoppas att han haft en underbar kväll å att han e nöjd för det enda jag har gjort i dag e att förbereda middag, bakat tårta, städat.
Jag har skött hela markservicen hela dagen å kvällen. Mina guddöttrar kom och jag älskar dem. De e 2 underbara tvillingar som jag älskar att umgås med. Varje gång känner jag ännu mer att jag saknar egna barn... Men jag får låna dem ibland :)
Jag älskar barn, å jag ibland så längtar jag till att få egna...
Men jag måste ha någon som jag älskar eller rättare sagt jag måste hitta någon som kan älska mig, hela mig...
Jag vet inte om det finns någon för mig där ute...
Ibland så tvekar jag....
Jag e så trött både fysiskt och psykiskt så det blir inget långt inlägg idag...
Jag ska ringa Mi å sen ska jag krypa ner å sova...
Jag e så trött att jag mår så illa att det känns som jag ska spy.
God natt å sov gott...
Ännu en vecka har börjat...
Ännu en vecka har börjat...
Jag vet inte om det e bra eller dåligt. Det jag vet e att tiden går så fort. Jag vet inte vart åren, veckorna, dagarna tar vägen...
Jag var ute å gick i söndags . Skorna var dygnsura när jag kom hem...
Huvudet var fullt med funderingar efter ett annorlunda samtal...
I går så var det mina ungar igen som gällde... Liksom de senaste måndagarna kände jag inte att jag ville... Men som vanligt var det bara att ta sig i kragen å åka. Det e inte att jag inte vill för jag älskar mina ungdomar. Det handlar bara om att jag e rädd att jag inte ska räcka till...
Men det var en givande kväll å vi kom fram till mer än vad vi gjort på länge :)
Jag var även iväg igår på förmiddagen på en intervjuv, vilket tog väldigt mycket på mina krafter. Så när jag kom hem så slocknade jag totalt. Det kanske var därför jag även kände mig helt slut....
Idag så har jag bakat, pappa fyller år imorgon.
Var iväg å pratade me P som jag alltid gör, det var den dagen i veckan...
För första gången så kände jag att jag bara ville vara hemma å dra täcket över huvudet å bara få vara ifred.
Jag kände mig så trött...
Jag kände mig så tom...
När jag var där så pratade vi i en å halv timme. Så tom e jag nog inte...
Det e någonting som jag känner...
Liksom jag känner att kom inte nära mig för det kommer bara bli skit...
Kom inte nära mig för då ser du vilket skit jag e...
Jag e ingenting att ha...
Jag e det där äckliga groteska monstret som jag ser när jag tittar mig i spegeln...
Jag e nog inte tom, jag bara känner mig tom för att jag e så trött....
Det e nog bara någonting som jag bara känner...
Men om det bara e någonting som jag känner vad e då allt annat som jag känner??
En inbildning??
Det jag vet säkert e att jag e sååå trött...
Det e någonting som jag vet med både kropp å själ...
Jag vet inte om det e bra eller dåligt. Det jag vet e att tiden går så fort. Jag vet inte vart åren, veckorna, dagarna tar vägen...
Jag var ute å gick i söndags . Skorna var dygnsura när jag kom hem...
Huvudet var fullt med funderingar efter ett annorlunda samtal...
I går så var det mina ungar igen som gällde... Liksom de senaste måndagarna kände jag inte att jag ville... Men som vanligt var det bara att ta sig i kragen å åka. Det e inte att jag inte vill för jag älskar mina ungdomar. Det handlar bara om att jag e rädd att jag inte ska räcka till...
Men det var en givande kväll å vi kom fram till mer än vad vi gjort på länge :)
Jag var även iväg igår på förmiddagen på en intervjuv, vilket tog väldigt mycket på mina krafter. Så när jag kom hem så slocknade jag totalt. Det kanske var därför jag även kände mig helt slut....
Idag så har jag bakat, pappa fyller år imorgon.
Var iväg å pratade me P som jag alltid gör, det var den dagen i veckan...
För första gången så kände jag att jag bara ville vara hemma å dra täcket över huvudet å bara få vara ifred.
Jag kände mig så trött...
Jag kände mig så tom...
När jag var där så pratade vi i en å halv timme. Så tom e jag nog inte...
Det e någonting som jag känner...
Liksom jag känner att kom inte nära mig för det kommer bara bli skit...
Kom inte nära mig för då ser du vilket skit jag e...
Jag e ingenting att ha...
Jag e det där äckliga groteska monstret som jag ser när jag tittar mig i spegeln...
Jag e nog inte tom, jag bara känner mig tom för att jag e så trött....
Det e nog bara någonting som jag bara känner...
Men om det bara e någonting som jag känner vad e då allt annat som jag känner??
En inbildning??
Det jag vet säkert e att jag e sååå trött...
Det e någonting som jag vet med både kropp å själ...
Var iväg å käkade middag med MA. Det var trevligt likaså promenaden som vi gick efter. Men det som var skönt var att det inte fanns några krav... Jag orkade knappt prata så stundvis så satt vi bara helt tysta...
Jag vill bara gå å lägga mig men jag måste hjälpa till å städa för imorgon kommer familjen R me alla barn å barnbarnen... +Alla andra som ska fira min far.
Varför kan jag inte bara komma ifrån alla måsten??
Varför kan jag inte bara säga: nej jag orkar inte??
Varför kan jag inte bara lyssna på mig själv å vad mitt inre säger till mig??
Det e det som kommer att bli bäst med att flytta, att jag faktiskt bara har mina egna måsten.
Alla andras måsten blir inte lika påtagliga å de vet inte exakt vad jag har gjort å inte gjort så som det e i dagsläget. De kan inte säga men du kan väl göra det eller det så har du gjort något vettigt av dagarna...
Om de bara visste att ibland så e det e helvete bara att ta sig ur sängen...
Om någon kunde förstå att det e ett helvet att ibland vakna...
Om de kunde fatta att mitt liv e ett enda stort mörker, där jag försöker ge skenet av att allt e bra, för deras skull...
Jag e ständigt så trött...
Trött på allt...
Ibland så vill jag bara säga låt mig få lägga mig å sova...
Å vaknar jag inte låt mig då få försvinna bort...
Det e inte någons fel att jag inte vill vakna...
Jag älskar många som jag har runt omkring mig, så som familj å vänner...
De betyder så mycket för mig...
Men det räcker inte...
Snälla....
Somnar jag så låt mig få sova...
Det e ingens fel, bara mitt val...
Det känns inte som en lördag...
Jag vet inte men det känns inte som en lördag. Jag e så trött å seg....
Jag var iväg me en gammal klasskompis SE igår. Vi var å såg HM en kompis på Mosebacke där han spelade i en show som heter after work. Helt ok. Jag å SE satt å pratade en del efter showen. Innan vi gick ut å var trevliga mot resten i baren. Träffade en gammal dejt till SE å en vän MA som han spelade teater tillsammans med. SE å A (gamla dejten) tog en taxi hem tidigt å jag stod kvar å pratade me MA.
Det var trevligt att träffa någon som har någonting innanför pannbenet för en gångs skull :)
Det gjorde att jag kände mig avslappnad på ett sätt som jag inte gjort på mycket länge...
Han var stimulerande att prata med å det e någonting som jag har saknat.
Jag skulle ha varit iväg med mina ungdomar men jag valde att stanna hemma. Jag orkade inte. Samt att jag inte kände för att spela det spel som jag vet att jag var/ är tvungen till om jag åkte dit. Jag känner mig så slut efter veckan som varit ändå. Jag känner mig gråt färdig...
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur jag känner mig just nu...
För jag känner mig så tom.
Det e som att det ekar å jag inte känner någonting...
Det e som att det bara e ett tomt skal som jag inte vet hur jag ska fylla...
Som att jag har blivit urholkad å tömd på det sista...
Jag vet inte hur jag ska känna...
Jag vet inte hur jag ska kunna tänka framåt när morgondagen verkar så långt bort...
Jag kan inte planera någonting för jag vet inte mer än några minuter framåt vad jag vill, orkar...
Jag vill inte känna mig så här längre...
Snälla någon fyll mig med någonting så det slutar att eka...
För detta eko av tomhet känns som det förgör mig.
Ska åka iväg en snabbis å försöka fixa lite mat, lite middag...
Jag borde åka iväg å träffa JF eller Mi som försöker kämpa tillsammans med mig. De finns där å försöker få mig på fötter igen. Det e jag så tacksam över men jag vill bara krypa ner i sängen å dra täcket över huvudet å kanske kanske slipper jag morgondagen...
Jag var iväg me en gammal klasskompis SE igår. Vi var å såg HM en kompis på Mosebacke där han spelade i en show som heter after work. Helt ok. Jag å SE satt å pratade en del efter showen. Innan vi gick ut å var trevliga mot resten i baren. Träffade en gammal dejt till SE å en vän MA som han spelade teater tillsammans med. SE å A (gamla dejten) tog en taxi hem tidigt å jag stod kvar å pratade me MA.
Det var trevligt att träffa någon som har någonting innanför pannbenet för en gångs skull :)
Det gjorde att jag kände mig avslappnad på ett sätt som jag inte gjort på mycket länge...
Han var stimulerande att prata med å det e någonting som jag har saknat.
Jag skulle ha varit iväg med mina ungdomar men jag valde att stanna hemma. Jag orkade inte. Samt att jag inte kände för att spela det spel som jag vet att jag var/ är tvungen till om jag åkte dit. Jag känner mig så slut efter veckan som varit ändå. Jag känner mig gråt färdig...
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur jag känner mig just nu...
För jag känner mig så tom.
Det e som att det ekar å jag inte känner någonting...
Det e som att det bara e ett tomt skal som jag inte vet hur jag ska fylla...
Som att jag har blivit urholkad å tömd på det sista...
Jag vet inte hur jag ska känna...
Jag vet inte hur jag ska kunna tänka framåt när morgondagen verkar så långt bort...
Jag kan inte planera någonting för jag vet inte mer än några minuter framåt vad jag vill, orkar...
Jag vill inte känna mig så här längre...
Snälla någon fyll mig med någonting så det slutar att eka...
För detta eko av tomhet känns som det förgör mig.
Ska åka iväg en snabbis å försöka fixa lite mat, lite middag...
Jag borde åka iväg å träffa JF eller Mi som försöker kämpa tillsammans med mig. De finns där å försöker få mig på fötter igen. Det e jag så tacksam över men jag vill bara krypa ner i sängen å dra täcket över huvudet å kanske kanske slipper jag morgondagen...
Igår...
Jag skulle skrivit igår när jag kom hem, men internet funkade inte...
Igår var en konstig dag...
Kunde inte sova fast jag var så trött...
Det var då kallt, halsen värkte å det kliade i öronen....
Jag försökte rengöra soffan så mycket jag kunde för vi skulle åka å lämna den på kvällen till Mi.
Det enda jag kände var att klumpen i magen hade växt...
Vi åkte till västerås för att lämna sofforna, som vanligt innan vi kunde åka så var det kaos... Men vi kom iväg å det var kul att se Mi det var länge sen.
Igår så fick jag ett samtal från en väns jobb, de ville att jag skulle komma in på en intervjuv. Jag sa ja men jag kände ändå paniken komma. Jag har tappat tron på mig själv totalt...
Varför ska någon anställa mig för jag har ingenting, jag har inget?
Det skrämmer mig totalt att jag inte tror å mig själv längre...
När jag satt i bilen med mamma så berättade jag att jag känner att jag e väldigt bränd efter CL. Att jag inte vet om jag kommer att kunna släppa in någon på djupet igen... Att jag inte vet om jag tror på kärlek längre...
Det kanske e hårda ord men det e så jag känner... Tårarna rann å mamma hon visste nog inte vad hon skulle säga. Hon sa bara att jag e en bra tjej å att hon tror att jag kommer att hitta någon som kan uppskatta mig till fullo...
Vi får se för jag känner att jag har tappat tron...
Jag känner att jag tappat tron mer å mer på allt som rör mig...
Jag orkar inte ens hoppas längre...
Å när det väl händer något possitivt så känns det som att snart smäller det. För jag har ingen tur...
Jag förtjänar ingen tur...
Förtjänar jag lycka??
Igår var en konstig dag...
Kunde inte sova fast jag var så trött...
Det var då kallt, halsen värkte å det kliade i öronen....
Jag försökte rengöra soffan så mycket jag kunde för vi skulle åka å lämna den på kvällen till Mi.
Det enda jag kände var att klumpen i magen hade växt...
Vi åkte till västerås för att lämna sofforna, som vanligt innan vi kunde åka så var det kaos... Men vi kom iväg å det var kul att se Mi det var länge sen.
Igår så fick jag ett samtal från en väns jobb, de ville att jag skulle komma in på en intervjuv. Jag sa ja men jag kände ändå paniken komma. Jag har tappat tron på mig själv totalt...
Varför ska någon anställa mig för jag har ingenting, jag har inget?
Det skrämmer mig totalt att jag inte tror å mig själv längre...
När jag satt i bilen med mamma så berättade jag att jag känner att jag e väldigt bränd efter CL. Att jag inte vet om jag kommer att kunna släppa in någon på djupet igen... Att jag inte vet om jag tror på kärlek längre...
Det kanske e hårda ord men det e så jag känner... Tårarna rann å mamma hon visste nog inte vad hon skulle säga. Hon sa bara att jag e en bra tjej å att hon tror att jag kommer att hitta någon som kan uppskatta mig till fullo...
Vi får se för jag känner att jag har tappat tron...
Jag känner att jag tappat tron mer å mer på allt som rör mig...
Jag orkar inte ens hoppas längre...
Å när det väl händer något possitivt så känns det som att snart smäller det. För jag har ingen tur...
Jag förtjänar ingen tur...
Förtjänar jag lycka??
Ännu en dag...
Ännu en dag som gått...
Hjälp om jag skulle berätta vad jag bedriver mina dagar me så skulle det låta som nästan ingenting. Men jag e helt slut.
C.E min barndomskompis ringde å väckte mig mer eller mindre. Hon ville ha sällskap till IKEA så hon kom å hämtade mig. Vi var där å fixade en massa till hennes jobb. Vi käkade lunch där... haha man får vad man betalar för. När jag kom hem var jag helt slut men dum som jag e så känner jag att jag har en massa jag måste göra saker...
När mammsen kom hem så vart det att åka å leta födelsedagspresent till pappa. Det tog mycket längre tid än vad jag hade tänkt mig... Men han blir nog glad han får en ny TV som han pratat om...
Det var konkret vad som hänt idag...
Nu e jag så trött, trött ända in i själen.
Jag försöker att göra saker för jag hatar att inte göra någonting. Men ändå så känner jag att jag använder det sista av den energin som jag lyckats ladda upp. Så kommer det vara full fart me ungarna hela helgen. Å jag vet att det kommer ta musten ur mig. Det skrämmer mig att jag inte kan säga nej, att jag inte vet om jag kommer att orka. Vad gör jag om jag inte orkar hålla masken??
Vad gör jag om jag inte orkar hålla ihop mig själv??
Mina ungdomar får inte se mig bryta ihop. Snälla låt de inte se det...
De av mina vänner som jag träffar just nu vet hur jag mår. De vet att jag kan rasa. De vet att jag inte orkar...
Men jag kommer inte att kunna säga det...
Kan inte någon förklara varför smärtan å klumpen i magen inte släpper??
Kan inte någon förklara hur jag ska klara av dagen utan att känna alla dessa måsten...
Jag känner mig så tom å fåordig...
Jag e såååå trött....
Hösten e här å jag fryser...
Hösten e här i all sin prakt men gud vad kallt det e...
Jag fryser konstant, jag blir inte varm.
Träffade P idag. Tiden går som alltid snabbt när jag e där... Det e den timme som går snabbast på hela veckan. Det känns som man kommer dit å sen att man ska resa på sig å gå. Jag tror att hon uppfattade mig mer säker å glad idag. Jag känner mig lite glad, glad över att jag kanske får chansen att låna en lägenhet i 1 år. Inte så stor men det e en chans att få komma hemifrån.
Jag träffade en av mina bättre vänner CS efter jag varit hos P. Vi käkade på NK å gick å pratade samt tittade i butiker...
När jag väl kom hem så var det att åka ner med mina föräldrar å masta av båten för säsongen...
Jag e helt slut nu. Ska försöka gå å lägga mig. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan...
Klumpen i magen finns där å vill inte ge sig. Idag så var jag glad ett tag men efter att nyheten smält in kändes det mer som ett spel. Att jag bara forsatte att vara glad utåt för att jag borde vara glad, för att alla e vana vid att jag e glad. Nu borde jag vara glad för någonting possitivt händer ju...
Men hur ska jag förklara att jag bara vill lägga mig ner å gråta??
Att jag inte vet om en lägenhet kommer att vara räddningen för mig. Jag hoppades nog någonstans att det skulle kännas mycket bättre enklare om jag fick tag på en lägenhet. Jag vill så gärna att det ska släppa lite tyngden på min axlar...
Men så e det inte... Jag vill men det hjälper inte...
Jag vet inte hur jag ska förklara vare sig för mig själv eller någon annan...
För jag vet inte varför men det känns inte ljusare...
Jag som hoppades på ett ljus i min mörka tunnel som jag trevar i, men det e lika bläcksvart som innan...
Ska jag aldrig kunna andas utan trycket över mina lungor??
Ska jag aldrig få slippa smärtan som strålar i hela magen??
Ska jag aldrig så slippa att ta på masken när jag e bland människor??
Ska jag aldrig få ett normalt förhållande till mat??
Ska jag aldrig sluta frysa??
Jag fryser konstant, jag blir inte varm.
Träffade P idag. Tiden går som alltid snabbt när jag e där... Det e den timme som går snabbast på hela veckan. Det känns som man kommer dit å sen att man ska resa på sig å gå. Jag tror att hon uppfattade mig mer säker å glad idag. Jag känner mig lite glad, glad över att jag kanske får chansen att låna en lägenhet i 1 år. Inte så stor men det e en chans att få komma hemifrån.
Jag träffade en av mina bättre vänner CS efter jag varit hos P. Vi käkade på NK å gick å pratade samt tittade i butiker...
När jag väl kom hem så var det att åka ner med mina föräldrar å masta av båten för säsongen...
Jag e helt slut nu. Ska försöka gå å lägga mig. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan...
Klumpen i magen finns där å vill inte ge sig. Idag så var jag glad ett tag men efter att nyheten smält in kändes det mer som ett spel. Att jag bara forsatte att vara glad utåt för att jag borde vara glad, för att alla e vana vid att jag e glad. Nu borde jag vara glad för någonting possitivt händer ju...
Men hur ska jag förklara att jag bara vill lägga mig ner å gråta??
Att jag inte vet om en lägenhet kommer att vara räddningen för mig. Jag hoppades nog någonstans att det skulle kännas mycket bättre enklare om jag fick tag på en lägenhet. Jag vill så gärna att det ska släppa lite tyngden på min axlar...
Men så e det inte... Jag vill men det hjälper inte...
Jag vet inte hur jag ska förklara vare sig för mig själv eller någon annan...
För jag vet inte varför men det känns inte ljusare...
Jag som hoppades på ett ljus i min mörka tunnel som jag trevar i, men det e lika bläcksvart som innan...
Ska jag aldrig kunna andas utan trycket över mina lungor??
Ska jag aldrig få slippa smärtan som strålar i hela magen??
Ska jag aldrig så slippa att ta på masken när jag e bland människor??
Ska jag aldrig få ett normalt förhållande till mat??
Ska jag aldrig sluta frysa??
Kanske kanske...
Igår var en helvetets dag rakt av...
Dessutom kom jag inte åt datorn på kvällen eftersom den var okuperad av min kära mor. Så jag kunde inte skriva av mig som jag velat.
Vaknade imorse å fick panik för jag hade frågat om jag kunde låna bilen å de sa ja igår. När jag ringde mamma så sa hon att hon lämnat in bilen men glömt bort att säga till mig! JAg kände paniken komma...
Men så kollade jag mailen! Jag kommer att få låna en lägenhet inne i stan!!!!
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!
I och för sig i andra hand men det e någonting som kan vara mitt hem ett tag :)
Ska skriva 1 års kontrakt!!
Jag e jätte glad samtidigt som jag e livrädd. Tänk om jag måste flytta hem efter... hjälp vad gör jag då?? Då kommer jag att gå sönder!!
Fan i ena stunden känner jag mig glad å sprallig i nästa så får jag panik å klumpen i magen finns där...
Men men ska ta den där taxin för att träffa P nu. Skriver nog mer senare ikväll....
Kanske kanske vänder det lite lite....
Dessutom kom jag inte åt datorn på kvällen eftersom den var okuperad av min kära mor. Så jag kunde inte skriva av mig som jag velat.
Vaknade imorse å fick panik för jag hade frågat om jag kunde låna bilen å de sa ja igår. När jag ringde mamma så sa hon att hon lämnat in bilen men glömt bort att säga till mig! JAg kände paniken komma...
Men så kollade jag mailen! Jag kommer att få låna en lägenhet inne i stan!!!!
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!
I och för sig i andra hand men det e någonting som kan vara mitt hem ett tag :)
Ska skriva 1 års kontrakt!!
Jag e jätte glad samtidigt som jag e livrädd. Tänk om jag måste flytta hem efter... hjälp vad gör jag då?? Då kommer jag att gå sönder!!
Fan i ena stunden känner jag mig glad å sprallig i nästa så får jag panik å klumpen i magen finns där...
Men men ska ta den där taxin för att träffa P nu. Skriver nog mer senare ikväll....
Kanske kanske vänder det lite lite....
Hur ska jag förklara??
Hur ska jag förklara för dem som läser detta??
Hur ska jag förklara hur jag känner mig??
Hur ska jag förklara att jag mår så dåligt att jag inte vet om jag orkar...?
Hur ska jag förklara att detta inte har med någon kille att göra...?
Hur ska jag förklara att den ensamheten som jag känner inte har att göra av att jag e singel? Utan att ensamheten e för att man alltid får möta allt skit ensam. Att man inte har någon som man helt kan lita på. Att man känner sig ensam fast man har så många runt omkring sig...
SH pratade med mig på msnen nyss. Han hade läst min blogg. Jag vet inte hur han hittat den å jag frågade inte heller. Jag försökte förklara hur jag känner mig. Men det e så svårt.
Han kan inte förstå, han förstår till en viss bit men det e mycket som e nästan omöjligt att förklara...
När jag satt där å pratade med honom på msnen så började tårarna att rinna igen... Han sa en massa fina saker men hur ska jag förklara att jag tackar för komplimangen men att jag inte tar till mig dem??
Jag önskar honom all lycka å han har träffat en tjej som verkar vara bra. Jag håller mina tummar allt vad jag kan för jag vill att han ska bli lycklig, inte behöva sakna lycka så som jag.
Klumpen i magen vill ju aldrig ge sig... smärtan som strålar i hela magen å klumpen i halsen finns där från att det att jag vaknar till dess att jag somnar av ren utmattning...
Jag har mött en del männsikor i mitt liv som jag inte kanske uppskattade på rätt sätt. Det e någonting som jag kan ångra väldigt mycket nu. Men det hjälper inte gjort att bli ogjort.
Det enda jag kan göra e att be om ursäkt om jag har sårat någon, för jag har inte menat att göra någon illa.
Jag e livrädd att släppa någon mig nära, för jag e rädd att bli bortstött ...
Jag e livrädd komma någon nära för då börjar han betyda något speciellt för mig...
Jag vet att det e fel att vara rädd men det hjälper inte med att jag har vetenskapen om det...
Jag vet ju inte ens om jag vågar släppa mina vänner nära för jag orkar inte bli mer besviken gång på gång.
E jag ett sånt hot mot alla?? E jag så hemsk??
Hur ska någon kunna lite på mig när jag inte vågar lova någonting till någon längre??
Jag drar mig undan mer å mer...
Det jag behöver e någon som kramade om mig när jag behövde det.. Någon som inte frågar bara anar...
Det e som ordspråket säger:
"Älska mig då jag jag förtjänar det allra minst för då behöver jag det som mest"
Hur ska jag förklara hur jag känner mig??
Hur ska jag förklara att jag mår så dåligt att jag inte vet om jag orkar...?
Hur ska jag förklara att detta inte har med någon kille att göra...?
Hur ska jag förklara att den ensamheten som jag känner inte har att göra av att jag e singel? Utan att ensamheten e för att man alltid får möta allt skit ensam. Att man inte har någon som man helt kan lita på. Att man känner sig ensam fast man har så många runt omkring sig...
SH pratade med mig på msnen nyss. Han hade läst min blogg. Jag vet inte hur han hittat den å jag frågade inte heller. Jag försökte förklara hur jag känner mig. Men det e så svårt.
Han kan inte förstå, han förstår till en viss bit men det e mycket som e nästan omöjligt att förklara...
När jag satt där å pratade med honom på msnen så började tårarna att rinna igen... Han sa en massa fina saker men hur ska jag förklara att jag tackar för komplimangen men att jag inte tar till mig dem??
Jag önskar honom all lycka å han har träffat en tjej som verkar vara bra. Jag håller mina tummar allt vad jag kan för jag vill att han ska bli lycklig, inte behöva sakna lycka så som jag.
Klumpen i magen vill ju aldrig ge sig... smärtan som strålar i hela magen å klumpen i halsen finns där från att det att jag vaknar till dess att jag somnar av ren utmattning...
Jag har mött en del männsikor i mitt liv som jag inte kanske uppskattade på rätt sätt. Det e någonting som jag kan ångra väldigt mycket nu. Men det hjälper inte gjort att bli ogjort.
Det enda jag kan göra e att be om ursäkt om jag har sårat någon, för jag har inte menat att göra någon illa.
Jag e livrädd att släppa någon mig nära, för jag e rädd att bli bortstött ...
Jag e livrädd komma någon nära för då börjar han betyda något speciellt för mig...
Jag vet att det e fel att vara rädd men det hjälper inte med att jag har vetenskapen om det...
Jag vet ju inte ens om jag vågar släppa mina vänner nära för jag orkar inte bli mer besviken gång på gång.
E jag ett sånt hot mot alla?? E jag så hemsk??
Hur ska någon kunna lite på mig när jag inte vågar lova någonting till någon längre??
Jag drar mig undan mer å mer...
Det jag behöver e någon som kramade om mig när jag behövde det.. Någon som inte frågar bara anar...
Det e som ordspråket säger:
"Älska mig då jag jag förtjänar det allra minst för då behöver jag det som mest"
Jag förstår mig inte på killar...
Jag förstår mig inte på er killar ibland...
När ni e onyktra å ensama så hör ni av er å tjatar att jag ska komma å bara sova så att ni slipper vara ensam. När jag säger nej för att jag inte kan blir ni kinkiga...
När det e jag som ringer å inte vill vara ensam då e det helt ok att säga nej! Det e inte så att jag blir kinkig.
Jag fattar inte hur kan man sakna någon om man inte ens vill erkänna att det finns något emellan dem??
Hur kan man säga att man vill ha någon nära när man inte ens kan erkänna att man vill ha någon nära??
Jag fattar inte....
Om ni vill ha något för en natt varför ringa någon som har funnits i ens liv under ett antal år??
Å varför e det 2 på en å samma kväll??
Jag fattar inte å nu börjar jag bli riktigt trött på det.
Vill ni vara mig nära så var det å visa att jag inte bara e något tröstpris!!
För jag e inte något tröstpris!!
Låt mig vara om ni inte har något mer att erbjuda en er bed!
Jag förstår mig inte på er killar...
Ni ser inte vad ni har framför er, eller uppskattar inte vad ni har...
Men jag e ingenting som man kan ha i skymundan.
Inget som man vill dölja för omgivningen...
Inget som man inte behöver priviotera in, jag vill inte bara ha resttiderna.
Jag vill inte känna mig så oduglig längre.
Jag hoppas någonstans att det ska finnas någon som kan uppskatta mig.
Det gör ingen nu...
Men hur ska man kunna respektera mig om jag inte kan respektera mig själv??
Hur ska någon kunna älska mig om jag inte älskar mig själv??
Hur ska någon tycka att jag e underbar å vacker när jag själv tycker att jag e äcklig å hemsk??
När ni e onyktra å ensama så hör ni av er å tjatar att jag ska komma å bara sova så att ni slipper vara ensam. När jag säger nej för att jag inte kan blir ni kinkiga...
När det e jag som ringer å inte vill vara ensam då e det helt ok att säga nej! Det e inte så att jag blir kinkig.
Jag fattar inte hur kan man sakna någon om man inte ens vill erkänna att det finns något emellan dem??
Hur kan man säga att man vill ha någon nära när man inte ens kan erkänna att man vill ha någon nära??
Jag fattar inte....
Om ni vill ha något för en natt varför ringa någon som har funnits i ens liv under ett antal år??
Å varför e det 2 på en å samma kväll??
Jag fattar inte å nu börjar jag bli riktigt trött på det.
Vill ni vara mig nära så var det å visa att jag inte bara e något tröstpris!!
För jag e inte något tröstpris!!
Låt mig vara om ni inte har något mer att erbjuda en er bed!
Jag förstår mig inte på er killar...
Ni ser inte vad ni har framför er, eller uppskattar inte vad ni har...
Men jag e ingenting som man kan ha i skymundan.
Inget som man vill dölja för omgivningen...
Inget som man inte behöver priviotera in, jag vill inte bara ha resttiderna.
Jag vill inte känna mig så oduglig längre.
Jag hoppas någonstans att det ska finnas någon som kan uppskatta mig.
Det gör ingen nu...
Men hur ska man kunna respektera mig om jag inte kan respektera mig själv??
Hur ska någon kunna älska mig om jag inte älskar mig själv??
Hur ska någon tycka att jag e underbar å vacker när jag själv tycker att jag e äcklig å hemsk??
Så trött...
Så trött...
Jag borde skita i allt å bara gå å lägga mig...
Har syrran hemma. Jag gjorde en beställd kycklingsoppa å vitlöksbröd. Men frukt smothie till efterrätt... Så nu e jag nästan spyfärdig...
Hon sa att det e borta bra men hemma bäst. Att hon saknat att ha mig i närheten. Jag hinner inte riktigt sakna henne men så e jag hemma å hon e borta...
Jag förstår mig inte på PB men på något sätt bryr han sig. Först messar han mig igår efter att jag har bett om ursäkt för att jag blev arg. Vi messade halva kvällen tills han å D sov i samma säng. Så messar han mig idag, för att fråga hur jag mår å vad som hände igår...
Jag svarade att jag somnade tillslut av ren utmattning. Men det var inte det han ville veta. Det vet jag å han frågade igen. Jag vill inte ta det på sms. Jag önskar att jag kunde förklara för honom, men jag vet inte om jag kan göra det så han förstår. Men på något sätt så måste han bry sig...
Jag har varit så trött hela dagen. Jag vaknade å kände mig utvilad i ca 20 minuter sen kände jag klumpen i magen å hur tröttheten smög sig på.
Jag hatar att inte göra någonting, men så fort jag gör något så känner jag mig så totalt utpumpad direkt.
Ska fixa lite me syrrans dator nu å sen så ska jag försöka sova lite..
Kollade mig i spegeln... jag vill aldrig mer visa mig naken inför någon...
Jag vill inte att någon tittar på mig.. jag ser ut som en 40 åring.. helt förfallen
Jag ser ut som en träskpadda, äcklig å ful...
Kom inte å ta i mig, jag e så äcklig som gele som dallrar...
Jag e precis som de tjejerna som man tyckte va super snygga i skolan som man springer på efter många år å ser hur groteska de ser ut. Förutom att jag aldrig var så där snygg i skolan..
Detta kanske inte vad andra ser men det e så jag känner mig...
Jag har hetsätit i4 veckor i sträck, det sätter sig på kroppen. Har gått upp 4 kg å e degigare än vad jag varit på mycket länge. Jag vet att jag borde ta tag i mig själv så jag kanske kan tycka om mig själv på något sätt. Om inte på insidan kanske jag kan bli lite nöjd över utsidan... I alla fall lite mindre äcklad av mig själv!
Hur förklarar man för någon att man bara e en enda stor degklump att jag inte e någonting att ha??
Hur förklara man att man inte kan ta av sig kläderna för man e full av ärr, celuiter å dallrande fett?? Att kläderna döljer allt som man inte vill visa...
Hur förklarar man att vill ha någon som håller om en men samtidigt som man inte vill att någon ska komma nära??
PB skickar mess igen... Jag hade på känn att han skulle höra av sig till mig när han var på festen. Jag hade rätt... Jag fattar inte. En vän CS sa att låt allt ta sin tid...
Han e onykter å då vill han ha mig nära...
En del säger att sanningen kommer fram när man e onykter men jag vet inte...orkar inte ens tänka på det...
Sängen lockar, men visst det skulle kännas 1000 gånger bättre att få sova i en famn...
Få känna en trygghet....
Klumpen i magen...
Ska klumpen i magen aldrig ge me sig??
Syrran kom hem igår. Det var kaos igår. jag fixade hennes biljetter, jag hämtade henne efter mycket om å men...
Jag försökte prata me PB innan jag åkte å hämtade syster yster. När jag väl tagit mod till mig så avbröt han mig hela tiden, jag vart så arg. jag sa att det var bäst att jag gick innan jag sa någonting dumt... Han frågade vad det skulle vara... ,men jag pallade inte mer. Jag gick därifrån utan att krama honom, tittade inte ens på honom sa bara hejdå å gick... Jag såg att han inte fattade någonting...
Jag stannade en bit därifrån å skickade ett mess. Förökte att förklara utan att avslöja hur arg å trött jag va, å vad jag egentligen känner. Jag önksar ibland att han inte var så upptagen av att tycka synd om sig själv att han såg att det enda jag behövde var en famn...
Hans armar runt mig en stund så jag fick känna mig liten å trygg... Att jag inte vill lura in honom i något. Jag vet att jag tycker om honom på ett annat sätt än vad jag har gjort tidigare men jag måst bli trygg i mig själv innan jag kan ens tänka tanken på att inleda någonting. Vare sig det e han eller någon annan.
PB han har en del att ta itur me... Han har blivit mycket tryggare i sig själv samtidigt som han har blivit bitter på något vänster... Han visar en underbar sida när han e med sin son men sen e det bara han själv som gäller.. Å så får jag inte glömma jobbet!!
Jag vil inte blanda in mig me någon kille just nu. Jag har inte något att erbjuda... En del av mig älskar CL fortfarande en del försöker bara överleva.
Jag e så trött på att känna klumpen i magen, känna att vad jag än gör så räcker jag inte till... Jag vill känna att någon såg MIG inte bara mitt skal. Jag vill att någon ska priviotera mig inte bara men någon gång... Jag vill oxå känna speciell för någon...
Vad gör jag för fel??
Varför kan jag inte få känna mig hel å levande??
Varför kan inte jag få känna att någon bryr sig om mig??
Varför e det ingen som vill ha mig???
Jag sitter här ensam hemma, vilket e både jobbigt å skönt. Jag satt å chatade me några kompisar å en kille som jag inte har träffat live. Han ville att vi skulle gå ut å ta några drinkar, jag började klä på mig men jag kände hur klumpen i magen bara växte... Jag fick svårt att andas... Å nu forsar tårarna ner för mina kinder å jag vet inte vart jag ska ta vägen....
Jag har ingen jag kan vända mig till...
Alla e så uppe i sina egna liv att de inte har tid att ge mig några minuter....
Det finns inte tid för mig, det e som att jag får plocka upp de små smulorna jag kan ur deras liv. Jag vill inte ha det så... Jag vill inte vara det 5 hjulet överallt...
Kan ingen bara finnas där för bara 5 minuter å ge mig en kram så jag får känna att jag duger till något jag me`??
Jag orkar inte skriva mer nu, kan knappt för jag ser inget mellan alla dessa tårar... Magen krampar å jag vet inte vad jag ska ta vägen...
Kan inte klumpen i magen bara försvinna å tårarna sluta rinna???
Syrran kom hem igår. Det var kaos igår. jag fixade hennes biljetter, jag hämtade henne efter mycket om å men...
Jag försökte prata me PB innan jag åkte å hämtade syster yster. När jag väl tagit mod till mig så avbröt han mig hela tiden, jag vart så arg. jag sa att det var bäst att jag gick innan jag sa någonting dumt... Han frågade vad det skulle vara... ,men jag pallade inte mer. Jag gick därifrån utan att krama honom, tittade inte ens på honom sa bara hejdå å gick... Jag såg att han inte fattade någonting...
Jag stannade en bit därifrån å skickade ett mess. Förökte att förklara utan att avslöja hur arg å trött jag va, å vad jag egentligen känner. Jag önksar ibland att han inte var så upptagen av att tycka synd om sig själv att han såg att det enda jag behövde var en famn...
Hans armar runt mig en stund så jag fick känna mig liten å trygg... Att jag inte vill lura in honom i något. Jag vet att jag tycker om honom på ett annat sätt än vad jag har gjort tidigare men jag måst bli trygg i mig själv innan jag kan ens tänka tanken på att inleda någonting. Vare sig det e han eller någon annan.
PB han har en del att ta itur me... Han har blivit mycket tryggare i sig själv samtidigt som han har blivit bitter på något vänster... Han visar en underbar sida när han e med sin son men sen e det bara han själv som gäller.. Å så får jag inte glömma jobbet!!
Jag vil inte blanda in mig me någon kille just nu. Jag har inte något att erbjuda... En del av mig älskar CL fortfarande en del försöker bara överleva.
Jag e så trött på att känna klumpen i magen, känna att vad jag än gör så räcker jag inte till... Jag vill känna att någon såg MIG inte bara mitt skal. Jag vill att någon ska priviotera mig inte bara men någon gång... Jag vill oxå känna speciell för någon...
Vad gör jag för fel??
Varför kan jag inte få känna mig hel å levande??
Varför kan inte jag få känna att någon bryr sig om mig??
Varför e det ingen som vill ha mig???
Jag sitter här ensam hemma, vilket e både jobbigt å skönt. Jag satt å chatade me några kompisar å en kille som jag inte har träffat live. Han ville att vi skulle gå ut å ta några drinkar, jag började klä på mig men jag kände hur klumpen i magen bara växte... Jag fick svårt att andas... Å nu forsar tårarna ner för mina kinder å jag vet inte vart jag ska ta vägen....
Jag har ingen jag kan vända mig till...
Alla e så uppe i sina egna liv att de inte har tid att ge mig några minuter....
Det finns inte tid för mig, det e som att jag får plocka upp de små smulorna jag kan ur deras liv. Jag vill inte ha det så... Jag vill inte vara det 5 hjulet överallt...
Kan ingen bara finnas där för bara 5 minuter å ge mig en kram så jag får känna att jag duger till något jag me`??
Jag orkar inte skriva mer nu, kan knappt för jag ser inget mellan alla dessa tårar... Magen krampar å jag vet inte vad jag ska ta vägen...
Kan inte klumpen i magen bara försvinna å tårarna sluta rinna???
En duktig flicka...
En duktig flicka:
är till för andra
orkar
ler
hinner med
står ut
är tilldragande men absolut inte vulgär
är tacksam för det lilla
roffar inte åt sig
har inga behov
har skuldkänslor
anpassar sig
är inte arg
gråter inte
tar nya tag
En dikt som jag hittade här hemma. Jag vet inte vem som har skrivit den eller vem som har införskaffat den...
Det känns som att det e jag, eller den som alla förväntar sig ska vara jag. Det e så jag känner mig...
Det låter som det e jag som beskriver hur min omgivning ser på mig...
Hemskt igentligen. Att man inser att det e så som jag försöker vara....
Så som jag måste vara för att leva eftersom alla bara räknar helt kallt med att jag finns där....
Min syster ringde från dublin idag. Helt hysterisk. Kan du fixa biljetter hem för jag ska hem idag. Hon hade bokat med banken att hon skulle dit imorgon kl11. Så nu måste jag ska biljetter till henne här å nu.
så var man 6500 kr fattigare. På vad?? Att man alltid ställer upp på en syster som anser att man ska släppa allt man håller på med å gör, allt för att anpassa sig till hennes behov.
Jag har aldrig haft en hel familj som bara släppt allt för mina behov, har inte ens tänkt tanken!
Man får fråga men inte bara anta. Man kan fråga om hjälp å då får man ofta hjälp. Jag hjälper till så mycket jag kan efter allt jag förmår men jag vill inte göra något på : JAG SKA!! eller GÖR SI / SÅ!!
Jag känner hur klumpen i magen växer.
Igår var en riktigt dålig dag å när jag vaknade idag så kände jag mig piggare än vad jag gjort tidigare i veckan. Men den känslan vart inte långvarig. Jag e sååååå trött på att jag alltid ska anpassa mig efter alla andra. Jag e så trött på att känna att jag inte räcker till!!!!!
Ska isolera mig i badkaret ett tag.. Jag fryser så jag skakar å e så trött på min hysteriska syster som jag alltid ska hjälpa i tid å otid utan ett tack...
Jag älskar henne å hon e världens bästa syster på många sätt men just nu så e jag såååå trött!
är till för andra
orkar
ler
hinner med
står ut
är tilldragande men absolut inte vulgär
är tacksam för det lilla
roffar inte åt sig
har inga behov
har skuldkänslor
anpassar sig
är inte arg
gråter inte
tar nya tag
En dikt som jag hittade här hemma. Jag vet inte vem som har skrivit den eller vem som har införskaffat den...
Det känns som att det e jag, eller den som alla förväntar sig ska vara jag. Det e så jag känner mig...
Det låter som det e jag som beskriver hur min omgivning ser på mig...
Hemskt igentligen. Att man inser att det e så som jag försöker vara....
Så som jag måste vara för att leva eftersom alla bara räknar helt kallt med att jag finns där....
Min syster ringde från dublin idag. Helt hysterisk. Kan du fixa biljetter hem för jag ska hem idag. Hon hade bokat med banken att hon skulle dit imorgon kl11. Så nu måste jag ska biljetter till henne här å nu.
så var man 6500 kr fattigare. På vad?? Att man alltid ställer upp på en syster som anser att man ska släppa allt man håller på med å gör, allt för att anpassa sig till hennes behov.
Jag har aldrig haft en hel familj som bara släppt allt för mina behov, har inte ens tänkt tanken!
Man får fråga men inte bara anta. Man kan fråga om hjälp å då får man ofta hjälp. Jag hjälper till så mycket jag kan efter allt jag förmår men jag vill inte göra något på : JAG SKA!! eller GÖR SI / SÅ!!
Jag känner hur klumpen i magen växer.
Igår var en riktigt dålig dag å när jag vaknade idag så kände jag mig piggare än vad jag gjort tidigare i veckan. Men den känslan vart inte långvarig. Jag e sååååå trött på att jag alltid ska anpassa mig efter alla andra. Jag e så trött på att känna att jag inte räcker till!!!!!
Ska isolera mig i badkaret ett tag.. Jag fryser så jag skakar å e så trött på min hysteriska syster som jag alltid ska hjälpa i tid å otid utan ett tack...
Jag älskar henne å hon e världens bästa syster på många sätt men just nu så e jag såååå trött!
Tårar
Jag vet att jag redan har skrivit en gång idag men jag känner att jag måste få detta ur mig...
Jag var hos P idag. Jag kunde inte hålla bort tårarna. Jag som inte har gråtit på ett tag. Det känns som att jag har backat å backat som att jag e tillbaka på botten, kanske inte hellt än. Men inte långt ifrån.
Jag vet inte om jag gör några framsteg. Jag vet hur jag ska gå framåt. Det känns som att jag tappar allt...
P sa att jag nog har förbrukat all min energi å lite till å det stämmer nog. För jag e sååååå trött att jag skulle vilja gå å lägga mig å aldrig mer vakna.
Eller så skulle jag vilja vakna å inse att allt detta skit bara var en mardröm. Men det e bara en önskan av en dum dröm. För varje gång jag vaknar så vet jag att det e inte en dröm det e mitt patetiska liv.
När jag gick från P så fick jag en riktig kram, en kram som faktiskt värmde. För jag fick den av någon som faktiskt såg mig!
Tack!!
Jag var hos P idag. Jag kunde inte hålla bort tårarna. Jag som inte har gråtit på ett tag. Det känns som att jag har backat å backat som att jag e tillbaka på botten, kanske inte hellt än. Men inte långt ifrån.
Jag vet inte om jag gör några framsteg. Jag vet hur jag ska gå framåt. Det känns som att jag tappar allt...
P sa att jag nog har förbrukat all min energi å lite till å det stämmer nog. För jag e sååååå trött att jag skulle vilja gå å lägga mig å aldrig mer vakna.
Eller så skulle jag vilja vakna å inse att allt detta skit bara var en mardröm. Men det e bara en önskan av en dum dröm. För varje gång jag vaknar så vet jag att det e inte en dröm det e mitt patetiska liv.
När jag gick från P så fick jag en riktig kram, en kram som faktiskt värmde. För jag fick den av någon som faktiskt såg mig!
Tack!!
Jag vill bara sluta gråta, för jag gråter även nu... Jag vill att smärtan i bröstet å i halsen ska gå bort. Jag vill inte känna det så här längre. Jag vet att P har rätt att det kommer att ta tid. Men hur lång tid e tid??
Jag e trött å jag fryser.. Ska ta mig ett bad så jag blir varm... Så kanske tårarna slutar att rinna....
Jag e trött å jag fryser.. Ska ta mig ett bad så jag blir varm... Så kanske tårarna slutar att rinna....
Ska det aldrig bli ljusare igen??
Jag vet att det kanske blir deprimerande här just nu. Men jag känner att jag vill skriva å förhoppningsvis så kommer det att bli ändringar. Jag vill skriva ner det jag känner å funderar på. Jag känner att jag kan alltid skriva här när jag vill. Om någon hittar mig så gör det ingenting å gör de inte det e det bra det me. Det måste finnas fler än jag som känner detta oändliga mörker??
Jag var iväg me mina ungdomar igår. Men för första gången så kände jag att jag inte orkade. Jag orkade inte tänka. Jag orkade inte hålla ner volymen nere. Vi reste upp våra tält å gjorde iordning alla pinnar så att det skulle vara kompletta. Jag kände bara att jag ville fly. Jag ville vara så långt borta från dem som möjligt!
Jag känner mig helt hemsk. Skyldig!! Det e inte jag, att inte orka. Jag ville bara åka hem.
Jag känner att jag börjat dra mig mer å mer undan för alla. Jag orkar inte ens prata i telefon. Har blivit enkelspårig. Har inte så mycket att säga fast jag har en massa i huvudet. Jag känner att jag inte vet vad jag ska säga någon. Som att tomheten inom mig börjar bre ut sig.
Jag börjar känna mig likgiltlig för allt.
Förlåt dig själv...
För allt du hatar hos dig själv
Förlåt dig själv
För allt du älskar hos dig själv
Förlåt dig själv
För allt du skäms över
För allt du är stolt över
För allt du vill dölja
För allt du vill ljusa upp
För allt som inte blev som det skulle
För allt du hade
För allt det du ville vara
Förlåt dig själv...
Jag laddade ner dena lilla sång. Den e av Jonas Gardell. Texten säger väl allt som behövs säga??
Tänk om jag kunde fölåta mig själv då kanske jag skulle bli lycklig.
Jag har funderat på vad jag vill göra... Men jag har inget jobb som jag vill jobba med. Det e någonting som jag bara gör för att ha en inkomst. Jag har tittat på andra jobb men jag får inget känns det som. Jag e för gammal å obrukbar. Jag har ingenting att erbjuda. Jag har bara en skada som begränsar mig överallt....
Jag e så less på allt. Jag e så less på att ingen kan ta mig på allvar när jag berättar om mina smärtor. Jag e less på att mina ätstörningar inte tas seriöst, de e inte tillräckligt allvarliga... Jag e less på att känna att mitt liv inte e värt något. Jag e less på att jag inte duger som jag e. Jag e less på att bo hemma igen utan någon utsikt på att flytta. Jag e less på att jag för varje steg framåt så går jag 4 bak.
Det spelar ingenting vad jag gör, allt jag kommer i närheten av blir bara skit. Ingenting blir bra...
Jag kanske lurar mig själv ett tag men sen så får jag det upptrykt i ansiktet gång på gång. Tro inte att du ska vara glad , må bra å känna dig lycklig. Det e som att en del männsikor inte ska få del av lycka, å jag e en av dem....
Ska det aldrig bli ljusare igen??
Eller ska det vara så här mörkt å kallt?? Då vill jag inte längre. Då skiter jag i allt!!
Hur länge ska jag vänta innan det händer något som gör att det blir ljusare???
Jag vill inte vänta längre, för jag försvinner mer å mer....
Jag vill inte vänta längre men jag vet inte vad jag ska göra för jag orkar inte me mer besvikelser....
Jag var iväg me mina ungdomar igår. Men för första gången så kände jag att jag inte orkade. Jag orkade inte tänka. Jag orkade inte hålla ner volymen nere. Vi reste upp våra tält å gjorde iordning alla pinnar så att det skulle vara kompletta. Jag kände bara att jag ville fly. Jag ville vara så långt borta från dem som möjligt!
Jag känner mig helt hemsk. Skyldig!! Det e inte jag, att inte orka. Jag ville bara åka hem.
Jag känner att jag börjat dra mig mer å mer undan för alla. Jag orkar inte ens prata i telefon. Har blivit enkelspårig. Har inte så mycket att säga fast jag har en massa i huvudet. Jag känner att jag inte vet vad jag ska säga någon. Som att tomheten inom mig börjar bre ut sig.
Jag börjar känna mig likgiltlig för allt.
Förlåt dig själv...
För allt du hatar hos dig själv
Förlåt dig själv
För allt du älskar hos dig själv
Förlåt dig själv
För allt du skäms över
För allt du är stolt över
För allt du vill dölja
För allt du vill ljusa upp
För allt som inte blev som det skulle
För allt du hade
För allt det du ville vara
Förlåt dig själv...
Jag laddade ner dena lilla sång. Den e av Jonas Gardell. Texten säger väl allt som behövs säga??
Tänk om jag kunde fölåta mig själv då kanske jag skulle bli lycklig.
Jag har funderat på vad jag vill göra... Men jag har inget jobb som jag vill jobba med. Det e någonting som jag bara gör för att ha en inkomst. Jag har tittat på andra jobb men jag får inget känns det som. Jag e för gammal å obrukbar. Jag har ingenting att erbjuda. Jag har bara en skada som begränsar mig överallt....
Jag e så less på allt. Jag e så less på att ingen kan ta mig på allvar när jag berättar om mina smärtor. Jag e less på att mina ätstörningar inte tas seriöst, de e inte tillräckligt allvarliga... Jag e less på att känna att mitt liv inte e värt något. Jag e less på att jag inte duger som jag e. Jag e less på att bo hemma igen utan någon utsikt på att flytta. Jag e less på att jag för varje steg framåt så går jag 4 bak.
Det spelar ingenting vad jag gör, allt jag kommer i närheten av blir bara skit. Ingenting blir bra...
Jag kanske lurar mig själv ett tag men sen så får jag det upptrykt i ansiktet gång på gång. Tro inte att du ska vara glad , må bra å känna dig lycklig. Det e som att en del männsikor inte ska få del av lycka, å jag e en av dem....
Ska det aldrig bli ljusare igen??
Eller ska det vara så här mörkt å kallt?? Då vill jag inte längre. Då skiter jag i allt!!
Hur länge ska jag vänta innan det händer något som gör att det blir ljusare???
Jag vill inte vänta längre, för jag försvinner mer å mer....
Jag vill inte vänta längre men jag vet inte vad jag ska göra för jag orkar inte me mer besvikelser....
Eftersviterna e nog det svåra...
Det e måndag igen. Ännu en helg har passerat. Det var för en gång skull en riktigt trevlig helg, händelserik på många sätt. Umgicks med en av mina allra äldsta vän. Vi dansade hela natten lång i lördags å det kändes super på många sätt :)
Jag hade faktiskt helt ärligt jätte skoj. Vi stod på dansgolvet på Golden å showade för oss själva. Dansade å sjöng så jag inte kunde prata när vi skulle hem. Det var tom så kul att vi fortsatte vidare bara för att träffa fler kompisar.
Det var kul jag träffade en massa kompisar.
Men så kom söndagen smygande på en... Jag låg mer eller mindre i sängen hela dagen. Jag var helt seg, det kändes som all min energi var förbrukad. Det kändes som att det var mitt avsked till allt att gå ut å ha kul tillsammans med en del vänner så att de fick en sista bra bild av mig. Som att jag förbereder mig för att tråden ska gå av...
Tankarna har virrat som en virvelvind i huvudet sen jag vaknade igår. Jag försöker att rensa i mina känslor men jag vet inte vad som e rätt eller fel. Det känns som att jag står stilla i tunneln å öppnar ögonen. Som att allt som hände i helgen var någonting som jag slöt ögonen å framkallade för att försöka minnas mitt gamla jag. Jag öppnar ögonen å inser att det finns inget kvar, det e bara tomt eko som jag försöker att fylla upp. Någonstans hoppas jag väl att blundar jag hårt så kommer allt tillbaka. Men ju hårdare jag kniper igen ögonen ju mer kraft försvinner för varje gång. Jag e rädd....
Jag e livrädd att jag inte kommer att orka...
Jag vill ha någonting som känns meningsfullt jag vill att någon ska kunna älska hela mig. Jag vill så gärna men viljan kanske räcker inte längre... Makt å hopplösheten knyter mig hårdare å hårdare till sig...
Jag vet inte om jag orkar eller om jag inte ens vill längre. Jag vet inte ens om det e värt allt skit. Någon säger att han där uppe låter oss gå igenom saker för att vi ska bli starka när vi går igenom saker. Men vad har jag gjort för att få förtjäna allt detta?? Vad har jag gjort för att jag ska utsättas för prövning efter pröning. Kan inte jag få ha det bra någon gång?? Kan inte jag få bli lycklig?? Eller e det mitt öde att inte få någon riktig lycka? Få känna att jag duger som jag e?? Att få känna mig älskad på riktigt av någon som finns där för mig även när stormen sjudar...??
Jag har funderat en hel del på PB. Jag vet inte om det e så att nu när han fått barn att han har växt upp. Kanske fått någonting som jag har saknat förr. Jag ser sidor hos honom nu som jag aldrig sett hos honom tidigare. Jag reagerar på honom på ett sätt som jag aldrig gjort förut, eller trott att jag någonsin skulle göra.
Jag ser nya sidor hos honom, några e delar som jag saknar så mycket, som CL hade.
Jag vet att han inte e redo att ge sig in i någonting, å jag inte beredd på att ge mig ut i någonting halvdant. Ska jag väl ge mig in i någonting så vill jag ge det en ärlig chans inte någonting halvhjärtat. Dessutom kan jag inte ge någon en helt ärlig chans för jag vet inte ens om jag kommer stanna...
Att knipa ihop ögonen å kalla fram bilderna å intrycken e svårt. Att ta fram masken av mitt forna jag e oxå svårt. Men att vakna dagen efter å känna vibbarna av eftersviterna e nog det svåra...
För det e det som får mig att förstå att jag e så tom, jag håller på att dö om å om igen inombords...
Jag hade faktiskt helt ärligt jätte skoj. Vi stod på dansgolvet på Golden å showade för oss själva. Dansade å sjöng så jag inte kunde prata när vi skulle hem. Det var tom så kul att vi fortsatte vidare bara för att träffa fler kompisar.
Det var kul jag träffade en massa kompisar.
Men så kom söndagen smygande på en... Jag låg mer eller mindre i sängen hela dagen. Jag var helt seg, det kändes som all min energi var förbrukad. Det kändes som att det var mitt avsked till allt att gå ut å ha kul tillsammans med en del vänner så att de fick en sista bra bild av mig. Som att jag förbereder mig för att tråden ska gå av...
Tankarna har virrat som en virvelvind i huvudet sen jag vaknade igår. Jag försöker att rensa i mina känslor men jag vet inte vad som e rätt eller fel. Det känns som att jag står stilla i tunneln å öppnar ögonen. Som att allt som hände i helgen var någonting som jag slöt ögonen å framkallade för att försöka minnas mitt gamla jag. Jag öppnar ögonen å inser att det finns inget kvar, det e bara tomt eko som jag försöker att fylla upp. Någonstans hoppas jag väl att blundar jag hårt så kommer allt tillbaka. Men ju hårdare jag kniper igen ögonen ju mer kraft försvinner för varje gång. Jag e rädd....
Jag e livrädd att jag inte kommer att orka...
Jag vill ha någonting som känns meningsfullt jag vill att någon ska kunna älska hela mig. Jag vill så gärna men viljan kanske räcker inte längre... Makt å hopplösheten knyter mig hårdare å hårdare till sig...
Jag vet inte om jag orkar eller om jag inte ens vill längre. Jag vet inte ens om det e värt allt skit. Någon säger att han där uppe låter oss gå igenom saker för att vi ska bli starka när vi går igenom saker. Men vad har jag gjort för att få förtjäna allt detta?? Vad har jag gjort för att jag ska utsättas för prövning efter pröning. Kan inte jag få ha det bra någon gång?? Kan inte jag få bli lycklig?? Eller e det mitt öde att inte få någon riktig lycka? Få känna att jag duger som jag e?? Att få känna mig älskad på riktigt av någon som finns där för mig även när stormen sjudar...??
Jag har funderat en hel del på PB. Jag vet inte om det e så att nu när han fått barn att han har växt upp. Kanske fått någonting som jag har saknat förr. Jag ser sidor hos honom nu som jag aldrig sett hos honom tidigare. Jag reagerar på honom på ett sätt som jag aldrig gjort förut, eller trott att jag någonsin skulle göra.
Jag ser nya sidor hos honom, några e delar som jag saknar så mycket, som CL hade.
Jag vet att han inte e redo att ge sig in i någonting, å jag inte beredd på att ge mig ut i någonting halvdant. Ska jag väl ge mig in i någonting så vill jag ge det en ärlig chans inte någonting halvhjärtat. Dessutom kan jag inte ge någon en helt ärlig chans för jag vet inte ens om jag kommer stanna...
Att knipa ihop ögonen å kalla fram bilderna å intrycken e svårt. Att ta fram masken av mitt forna jag e oxå svårt. Men att vakna dagen efter å känna vibbarna av eftersviterna e nog det svåra...
För det e det som får mig att förstå att jag e så tom, jag håller på att dö om å om igen inombords...
