BeeBee

Tvätt å ännu mer tvätt, det känns som att det aldrig tar slut. Men nu har jag tvättat å hängt upp det sista för tork. Så nu ska jag äntligen koppla av för kvällen...

Jag har inte varit hemma på ett tag så nu finns det ingen mat hemma :(

Det låter verkligen som en tråkig onsdagskväll... Å jag håller med det e ganska tråkigt haha..


Jag var å vattentränade igår med smärtgruppen. Jag pratade en del med en tjej där som gav mig en massa tips om hur jag ska försöka få ordning på min ekonomi å fajtas med försäkringsbolagen.
Men men jag kämpade på, kanske mer än jag borde ha gjort. Efter ha stått i duschen kom jag ut å vågade ställa mig på vågen. 4 kg till... fan oxååå
Jag tittade mig i spegeln jag vet inte vem fan det var som stod där i spegeln, men det var inte jag.
Jag såg någon som kom direkt från biggest loser eller någonting.


Det jag såg var någonting groteskt. Jag bara stirrade å kunde inte fatta vem det var. Samtidigt som jag vet innerst inne att det e jag. Men jag kände inte igen mig. För det var inte den bilden jag har av mig. Inte det jag som var innan smärtorna tog över....
Vad F-n e det som händer med mig?????


Jag var hos min sjukgymnast på smärtkliniken idag. Vi skulle ha tränat men jag var så slut i kroppen. Så jag fick "aktupunktur" istället. Jag kände mig helt gråtfärdig när jag gick därifrån.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur det känns men jag känner mig så oduglig.
Jag kan inte jobba å få ordning på min ekonomi. Jag kan inte ens leva ett normalt liv som jag vill.
Jag kan inte ens göra någonting åt det groteska monster som jag ser i spegeln å som jag inte kan acceptera e jag.


Jag borde vara glad. Jag har träffat någon som jag tycker väldigt mycket om. Jag har vänner, jag har folk som bryr sig om mig runt omkring mig. Dessutom så borde jag vara glad för deras skull, när deras liv ordnar upp sig med jobb, partner å lägenheter. Missförstå mig rätt nu, jag e glad för deras skull. Tro inte någonting annat!
Men jag känner mig mer å mer värdelös, jag har ingenting att erbjuda!


Jag kan inte ens ta ett skitjobb för att få ihop min j-a ekonimi som rasar bara för att min kropp inte fungerar som den ska längre. Jag e så grymt besviken på mig själv att jag inte kan bli bättre, å att jag inte har blivit det på ett år. Tom. försäkringskassan krånglar. Jag vet inte ens om jag får förlängd sjukskrivning.


Det känns som att stång huvudet blodigt i väggen. Jag kämpar dagligen mot smärtor som jag inte orkar förklara hur illa det kan vara. Jag kämpar på både med vattengymnastiken med smärtgruppen å sjukgymnasten på smärtkliniken. Jag e helt slut. Jag kämpar å kämpar för att komma tillbaka å så sätter försäkringskassan en på pottan. Tack!!


Det kan inte vara någon som har varit sjuk eller haft extrema smärtor som sätter sig å bestämmer hur vi ska vara å leva som sjuka. Men det jag inte fattar e att inte försäkringskassans handläggare hör av sig. Att de under det här året som varit inte har brytt sig i huvud taget om mig!
Jag trodde att de hade skyldigheter???!!!
Jag trodde att de inte bara kunde lämna en vind för våg. Okej min egen handläggare som jag ska ha e tydligen inte på plats å har inte varit det sen 6 månader tillbaka. E det normalt när det inte finns någon annan som vill ha hand om mitt ärende när jag ringer å ringer för att få hjälp. Kom ut å besök mig om ni inte tror att jag e dålig. Se hur min vardag e, hur jag mår. Ingen kan avgöra hur jag mår på ett papper. Hur kan någon som aldrig har träffat mig avgöra om jag e bra eller inte?? Hur ska de kunna avgöra om jag kan jobba eller inte om de inte ser vad jag klarar i min vardag????
1000 frågor, e det någon som kan ge mig ett svar??


E det konstigt att man tappar förtroendet för myndigheter å för politiker??
För ingen som jobbar på FK kan ha varit dålig en längre tid å kämpat i motvind för att ens bli betrodd. Ingen politiker som sitter där å fattar sina super bra beslut å räddar sina budgetar kan ha kännt hur det känns att vara dålig å kämpa för att bli frisk samtidigt som man nästan går personlig konkurs. Man vänder varje krona å mår extremt dåligt över att behöva oroa sig hela hela tiden.


ojoj det var inte meningen att skriva så hårt, men jag e så trött på att få kämpa för allt. Det finns ingen hjälp att få. Har ingen inset att det e många av oss som e dåliga som inte orkar kämpa som tillslut ger upp.
Jag e inte så långt ifrån att ge upp.
Jag hoppas bara att det inte ska behöva gå så långt igen, att jag inte känner att det finns en lösning på allt.

Nej nu ska jag upp å vika den sista tvätten, krypa upp i min säng å kolla på The Propsa, en tjejfilm som jag kanske få allt ur huvudet:)

Puss å kram för ikväll!!