BeeBee

Hej på er...

Sitter här ännu en måndageftermiddag å undrar vad jag ska hitta på för middag ikväll..
En bagatell men men...


Helgen har varit tuff, jag känner hur min kropp rasar ihop.
Jag vet inte hur jag ska få det att funka, kroppen rasar å min vilja å hjärna e absolut inte på samma nivå.
Jag vill så mycket, jag har ju alltid velat så mycket. Jag har alltid sagt att man kan allt man vill å lite till.
Men att min kropp inte längre fungerar som den ska eller borde e ingenting som jag kan erkänna för mig själv.


Jag förstår att det måste vara jobbigt å att man måste känna sig maktlös när man e runt omkring mig. För jag vill ju inget annat än att vara mitt normala jag. Jag vet att det e tungt att se att jag gör allt för att verka normal, att jag ställer upp för andra som förr, fast jag borde tänka mer på mig själv å min hälsa. Att jag har svårt att säga nej fast jag borde.
Jag har svårt att göra andra besvikna, för jag e så grymt besviken på mig själv. Så jag tror att en del av mitt beteende kommer från att visa för mig själv att jag fortarande kan. Problemet e att hur mycket jag än försöker så gör jag någon besviken eller illa.


Jag har tänkt mycket på det den senaste veckan, jag saknar någon som jag kan prata med.
Visst jag har folk runt omkring mig, men jag vill inte belasta dem med detta.
Jag känner mig rädd för jag vet inte hur länge till jag kommer att orka.
Jag känner att all min energi håller på å rinner ut. Jag e rädd att jag kommer göra de som e mig nära besvikna på mig om eller när jag inte orkar kämpa mer. Kämpa varje dag mot smärtor, vikten som bara rasar upp, mitt utseende som jag inte ens själv känner igen mig i.


E det någon där ute som kan känna igen sig i detta eller i mig??
Eller e det bara jag som känner så här???
Jag vet inte men jag känner mig så extremt ensam i denna värld ibland.
Jag orkar inte förklara hur jag mår hela tiden, dessutom så e det som att historien upprepar sig hela tiden å att ingen riktigt orkar lyssna längre. Jag e som en gammal LP skia som har fastnat i samma spår å inte kommer vidare.


Jag e rädd att när man ser mig på nära håll å ser hur jag mår, hur jag känner mig ganska ofta, så försvinner allt å alla... Jag vet inte om det e för att jag har blivit så bränd av mina vänner eller så kallade vänner i alla fall...
Jag e så rädd att stå där ensam kvar...
Rädd över att ingen ska älska mig eller tycka om mig för den jag e.
Att jag e lika ful som jag känner mig... Att jag e rutten både på insidan som utsidan...


För en gång skull har jag träffat någon som får mig att känna mig vald.
Någon som ser hur jag mår. Men oxå någon som har sett några av mina smärtanfall...
Har sett mig gråta, å nästan skrika av smärta. Har sett mitt fula jag.
Jag skäms så att jag inte kan hålla det inom mig. Jag skäms över att han får se något så groteskt monster som kommer fram varje gång...
Jag skäms för att jag känner att jag inte orkar me å att jag försöker att ge upp.
Jag skäms för att jag gör allt jag kan för att stöta bort de som kommer nära, för nära för att jag ska kunna hålla en mask uppe.


Jag kan inte tro att någon kan älska mig, å då menar jag hela mig.
Vad e det för fel på mig???
Vad e det för fel som gör att jag inte vågar släppa in någon den sista biten ända in??


Varför e jag så rädd för att släppa in någon nära?? Varför e jag rädd för att bara vara lycklig???

E det någon som kan hjälpa mig å ge mig några svar??
För jag vet inte längre vad jag ska tänka. å ju mer jag grublar dessto konstigare tänker jag...
Så jag vet att jag bara borde vara utan att tänka, bara njuta av stunden...
Varför kan jag inte???

Jag vet att jag har folk som bryr sig om mig, jag vet att jag har vänner där ute, jag vet att jag har min familj.
Jag vet att jag inte e ensam men varför känner jag mig det då??
För hur mycket man än berättar e det  ingen som riktigt förstår!

Nej nu e det receptjakt som gäller innan jag ska gå å handla.


Mer tankar kommer nog snart!

Puss å kram