Försöker njuta av helgen...
Jag var i väg med CE igår. Vi hamnade på East. Mötte upp JK å H 2 kill kompisar. Vi satt där å pratade om allt mellan himmel å jord.
Först var det stelt och spännt. Men sen när jag hade retat JK till och från halva kvällen så släppte det mer å mer :)
När jag hade kört hem dem vid halv ett tiden så ringde jag PB när jag var på väg hem. Jag hämtade upp honom å det var en massa skit som hade hänt. Jag körde honom till Mera så han kunde gå in å prata lite. Medans jag satt utanför å väntade i bilen.
Jag sov där under natten. Präktig som jag e... haha enligt PB så såg jag till att inget hände. Jag har kännt PB sen jag gick i 7-8 :an. Varför göra något dummt nu?? Han e ju någon som alltid har en speciell plats i mitt hjärta.
I morse så gick han å hämtade sin son D. När han kom tillbaka så låg vi på golvet alla tre å busade å lekte.
Jag satt å tittade på PB när han höll D i famnen å gosade. Jag såg någonting som jag skulle kunna bli kär i. En mindre självisk kille. Någon som älskade å dyrkade sitt barn å som skulle göra allt för dem de har i sitt hjärta.
Någon som har vuxit upp....
Jag vet att jag har en speciell plats i hans hjärta likaväl som han har en speciell i mitt. Han vill inte ha något förhållande å det förstår jag. Å jag vill inte ha någonting halvdant för då känns det som att det kan vara. Å absolut när han e någon som jag har haft i mitt liv i mer än halva mitt liv. Han e någon som jag vill ha kvar i mitt liv vad som än händer.
Ikväll var planerna att träffa fröken CE igen :)
Vi ska ut å äta å sen pratar vi om att gå på Golden. Det brukar vara skoj.
Jag e jätte trött å jag e igentligen inte på humör för att gå ut. Men jag känner att jag vill gå ut å dansa me CE. Vi har inte chansen så ofta. Igentligen skulle jag vilja dra ett täcke över mitt huvud å bara vara ifred. Jag känner inte för någonting. Men men det blir nog bra :)
Vem vet kanske träffar en massa kompisar på Golden. Dessutom kanske en gammal dejt som hittat mig på facebook efter 10-12 år haha kommer :) Det skullr oxå vara kul för det var så länge sen :)
Jag vet att jag fortfarande mår skit, å att jag inte lyssnar på min kropp just nu. Jag vill ju så gärna göra någonting roligt. Jag vill så gärna vara mitt gamla jag igen. Jag känner det när jag skriver här att jag inte försöker tänka på hur jag mår utan mer på "gud vad kul det ska bli". Det e som att jag försöker intala mig att det e så jag känner.
Jag vet att jag kommer vara så trött imorgon. Jag kommer inte att komma ur sängen. Det e bara att hoppas att det känns som att det var värt d.
Jag tror att jag känner igen en del av den trygghet som CL har/ hade i PB. Det e nog därför jag känner mig så avslappnade med honom. Men jag vet att det e knäppt men jag känner mig fortfarande halv utan CL. Det var en man som sa till mig när jag var på Malta att det finns vissa männsikor som man alltid kommer att älska som man inte kommer över någonsin. Det e som att de e fastbrända där föralltid. Kanske e CL en sånn...
Nej nu ska jag packa ihop en väska me kläder som jag ska ha me til CE. För jag ska dit å styla mig!!
see u soon!!
Kram kram
Fredag igen...
1:
Jag kände formen av din rygg
Jag kände att du låg på min arm
Du sov så stilla, tungt och trygt
Din andning mjuk och varm
Och det var allt, en vacker dröm
Ingenting i den är sant
Jag vaknar med ett ryck när jag
Förstår vi är ifrån varann
Ref:
Jag skulle vilja tänka klart
Jag skulle vilja tänka en underbar tanke
En underbar tankeidag, aha ha
Och jag
Jag skulle vilja tänka en underbar tanke
En underbar tanke idag
En underbar tanke idag
2:
Jag vaknar alltid varje natt
Samma syn varje gång
En verklighet i grått och svart
Ända bort till vår balkong
Och ingenting är lika tyst
Som en ljudlöst telefon
Jag vaknar med ett ryck när jag
Förstår du e långt ifrån...
Det finns en del sånger just nu som verkligen beskriver vad jag känner när det gäller saknad.
Det e knäppt för jag har tänkt på C jätte mycket den senaste tiden. Idag fick jag e kuvert från honom, kände igen hans handstil. Han hade vidarbefogat ett brev som jag fått till honom. Men han hade inte ens skrivit hej.
Jag skickade ett mess där jag skrev " Hej hej. Jag tackar för brevet. Men du kunde väl ha skrivit hej?? Ha det bäst! kramisar"
Jag kanske e dum men jag fattar inte. Jag trodde inte att vi var ovänner. Men tydligen så e vi det ?! Varför annars skicka vidare något utan att skriva något?? Ja ja jag har ju lovat mig själv att inte höra av mig till honom innan jag mår bättre så jag ska försöka att inte bry mig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. E lite down idag.. Kanske inte så lite heller. Jag har lovat CE att jag ska hitta på någonting med henne. Vilket i och för sig kommer att bli kul! Jag har inte träffat henne på jätte länge :)
Vi pratade om att gå till East å ta några drinkar å umgås :)
Jag har legat i sängen hela dagen idag. Jag har knappt gått upp nu heller...
Jag ska hoppa in i duschen å försöka piggna till lite:)
Kram kram
Vart har JAG tagit vägen??
Men men det var skönt att få komma iväg å göra något som jag alltid har tyckt varit skoj. Jag känner att jag kanske skulle kunna börja gå på våra hemma matcher när jag har tid. Dels för att det e kul att se matcherna live en helt annan stämning. å dels för att tiden gick så fort jag kopplade av å tänkte på något annat...
Jag har läst en del på nätet om deprisson. Ju mer jag läser så inser jag att det e bara inse fakta att det e det jag e inne i just nu. Jag vet inte om det kommer att hjälpa att jag e mer medveten om det eller inte. Jag vet inte hur jag ska bli kvitt allt som känns som bly över mina axlar. Jag vet att det tar ett tag att bli bra. Jag har i och för sig vetat det länge men det kanske först nu som jag inser hur illa det verkligen e å att det inte bara går att rycka upp sig trots alla försök. Min vilja räcker inte även om den e som stål. Tillslut viker sig även stål av för mycke tyngd.
Jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner mig. Det känns som att jag går i en bäcksvart tunnel. Jag trevar fram med händerna för jag ser ingeting mer än mörker. Jag vet inte om jag går åt rätt håll eller om jag går åt fel. Jag vet inte om jag ska vända eller bara fortsätta treva mig framåt och hoppas att det e åt rätt håll.
Ju längre tid jag står stilla å försöker lista ut vilket håll som e rätt. Ju mer tvivlar jag på mig själv, känner kylan ta sitt grepp om mitt hjärta. Å som att jag håller på att dö inuti mer å mer. Jag vet inte vad jag sak göra. Jag vill inte vara ett tomt skal. Jag vill vara den glada livfulla jag.
Vart har JAG tagit vägen??
Jag saknar C något enormt just nu. Men det e inget som han kommer att få veta. Inget jag kommer att säga till honom i alla fall. Jag vaknar med tårar rinnande nerför mina kinder å en saknad som växer som ett stort svart hål i bröstet. Men jag har lovat mig själv att jag inte ska ta kontakt med honom igen förrän jag mår bättre igen.
Jag fick mail från min moster i dag. Det känns så jobbigt att hon e så långt långt borta. Saknar henne. Hon e nog den enda i min familj som förstår hur illa allt e. Men jag vill inte berätta mer än det nödvändigaste. Jag vet ju att hon inte kan göra någonting där hon e nu. Å varför berätta å få henne mer orolig än vad hon redan e???
Jag vill inte vara ett tomt skal med en död själ. Jag vill inte vara så tom. Jag vill inte skratta med ett påklistat leende. Jag vill vara full av liv. Jag vill skratta med både hjärta, mun, ögon å själ. Jag vill hitta någonting som förklarar varför jag finns å varför jag ska stanna....
Jag vill veta vart JAG har tagit vägen... För jag vill hitta MIG igen...
Eller e det försent??
Kram å god natt
Utsidan kanske inte alltid avspeglar insidan...
Jag börjar tro på det man säger att själen sätter sina spår på kroppen å på mig har det kommit en massa rynkor haha. Men men jag har ju passerat de 30, fast utåt sett passerar man aldrig 25 :)
Jag var iväg i dag å pratade me P. Vi pratade om det som jag hade snurrande i huvuvdet. Jag kan inte direkt sätta fingret på det. Jag e så trött att jag ibland tror att går jag å lägger mig så vaknar jag aldrig mer.
Jag vet att jag är inne i en down period i mitt liv. Å jag funderar på vad som e bra me livet å vad som e meningen med livet. Ibland så kan jag känna mig så avis på alla som vet vad de vill. De som har allting utstakat. Jag vill oxå ha det så. Jag vill oxå känna att jag kan göra allt jag vill. Men jag vet oxå att de inte har samma skador som jag har. Jag e så trött på alla som säger "Ryck upp dig", det fungerar inte så. P bekräftade idag att det går inte att bara rycka upp sig. Det tar tid. Å tid e det e något som jag har svårt att ge mig själv.
Jag känner att jag har miljoner saker att göra hela tiden å att jag aldrig hinner me allt som jag vill.
Jag har svårt att sätta mina gränser på rätt plats just nu. För mina gränser e inte på samma nivå som de e i vanliga fall. Jag har svår att säga nej eftersom alla anser att jag e hemma å gör ingenting.
Jag vet inte vart mina dagar tar vägen men de springer iväg. Jag hinner inte med någonting av allt som jag skulle vilja.
Ja ja det ger sig nog. Nu ska jag krypa ner i sängen å försöka sova. E så trött. Helt slut i kroppen.
De brukar säga att insidan avspeglar sig på utsidan. Men med lite smink å ett smile på läpparna så kan man tydligen lura kameran. Utsidan kanske inte alltid avspeglar insidan, man kanske e en bra skådis med sin påklistade mask...
Tänk om man kunde stanna klockan...
Då skulle jag få tid för mig själv.
Jag skulle inte känna att dagarna, timmarna bar flyger iväg...
Just nu känns det som att jag vaknar å i nästa så e det dax att gå å lägga mig.
I förrgår var en bra dag...
Jag pratade me D en vän som jag fick på Malta, hon bor i Tyskland, men kommer ifrån Chile. Hon får mig att skratta... Jag har bestämmt mig för att jag ska åka ner till henne i slutet av månaden. Det ska bli så kul att träffa någon som jag vet tycker om mig för den jag e, någon som jag tycker om som hon e.
Vi pratade i nästan en timme om allt mellan himmel å jord. Hon har träffat en ny kille å hon verkar vara lycklig...
Vi satt på varsin sida av telefonen å slog i våra lexikon när vi fastnade på något ord... haha...
Vi skrattar alltid så mycket när vi pratar, det känns som att det e äkta glädje :)
Jag fick ett mail av F oxå en vän från Malta, to my special. Jag började gråta å le på en å samma gång. Han skriver att han saknar mig å att jag alltid kommer att vara hans speciella. Om han bara visste. Han e min speciella, han kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Det finns ett band där som jag inte kan förklara. Han e en vän som jag alltid kommer att älska. Han e någon som jag vet alltid kommer att finnas där för mig så som jag alltid kommer att finnas där för honom. Jag vet att han inte kommer från Sverige å jag vet att vi har helt olika kulturer men han kommer alltid att vara min speciella, hur ska jag annars förklara det?? Saknar honom så mycket å när han skrev att han saknade mig lika mycket så kändes det så sant. Tack F för att du e min vän å för att du alltid får mig att må bra.
Pratade med min P lille bror från Schweiz, vi träffades oxå på Malta, innan jag skulle gå å lägga mig. Han fick mig att le i 45 minuter i sträck. Att prata med honom trots att det e på engelska, det bara sprudlar ut. Han e som en lille bror som inte bor nära. Han vet allt å jag vet allt om honom. Det e så naturligt att prata me honom om allt, han säger det samma. När vi skulle lägga på säger han att nu skulle han sova som en baby, med ett leende på läpparna, skrattade jag. För jag förstod exakt vad han menade.
Det som e mest lustigt av allt e att det finns männsikor som man bara möter en kort stund som kommer att finnas i ens hjärta i hela ens liv å så finns det männsikor som man kännt hela livet som inte längre betyder så mycket. Det e lustigt att man kan ha vänner som e så längt ifrån en men som e så tajta. Å att man har vänner som man trodde skulle finnas där hela livet, men man ser hur de kommer längre å längre ifrån en... De har så fullt upp med sina egna liv att de inte ens kan stanna upp en minut å kolla hur deras vänner runtomkring sig har det.
För första gången på länge så somnade jag med ett leende på läpparna. Jag kände att jag betyder något för någon som betyder mycket för mig.
Det värsta var att vakna upp å känna hopplösheten som smygit sig på under natten...
Jag vet att jag har några vänner som jag kan lita på i vått å tort här hemma i Sverige. Jag vet att de finns för mig när jag behöver dem i tid å otid, men jag har svårt att be dem om hjälp å be dem finnas där nu när allt känns så skit. Fast jag vet att de gör det, å jag skulle göra det för dem.
En av dem ringde nyss å berättade om ett jobb på hans jobb. J jag hoppas att du vet att du e en av mina klippor.
Nej nu ska jag iväg å möta upp syrran en snabbis för att sen möta upp ungarna...
Tänk om man kunde stanna upp tiden bara för en kort stund så jag kände att jag inte behövde stressa till allt...
Så jag kunde få tid för mig själv...
Ännu en dag
Funderar på att kanske börja studera igen...
Jag måste göra någonting så jag kommer bort från detta negativa mönster som jag har kommit in i.
Helgen har varit lång...
Vi var iväg på min systers avskedsmiddag som hon hade på en grekisk restaurang på S:t Paulsgatan på söder.
God mat för vettiga priser. Satt bredvid Mias ( syrran) barndomskompisar. Det e konstigt vad åren har gått fort jag minns när de var små, ursäkta skit, ungar... haha
Skulle ha gått ut me A å H efter men efter ha stått i kö på Golden i 30 min kände jag bara för att åka hem...
Även om det hade varit roligt att svänga lite me de lurviga så var inte humöret på topp.
Igår så vart det som för 1000 tals andra en tripp till IKEA. Hittade lite småsaker men det e en del skit oxå haha...
Smaken e som baken delad. Å det e väl tur det!
Idag så e det att fixa en massa innan jag ska iväg me mina ungdomar. Det e någonting som jag tyckt har varit kul och stimulerande. Men på senare tiden så känner jag mer och mer att det inte är kul när det e häxjakt på en. Jag pallar inte hur mycket skit som helst!
Om de vill ta över och så varså god men kom inte till mig å tro att jag ska hjälpa till med att huga av min egen arm.
Man ger lillfingret å det tar mer än hela armen...
P kommer tillbaka den 19 september å jag börjar känna att det e lång tid. Jag vet inte vem jag ska prata me när allt känns skit. Vem kan men lita på? Jag vet att det inte e många som pallar att höra allt skit å funderingar som jag har... Men förhoppningsvis så kommer det att ge sig å jag kommer att kunna hitta en motivation för att gå upp på morgonen.
Det ger sig på ett eller annat sätt!
Nej nu ska jag sätta fart å göra lite nytta!
See u!
Kram kram
