Paus...
Det e söndag, å det e helt grått…
Jag borde känna mig glad och pigg, men jag känner mig mer ensam än någonsin.
Suttit hemma hoa mina föräldrar och tittat på lite inspelade program som jag spelat in på deras digitalbox. Jag har messat med mina vänner, skämtat lite med dem så jag borde känna mig glad för jag har fått respons. Men någonting gnager inom mig.
Jag kan inte förklara vad som e fel. Bara någonting inom mig som gör att jag vill bara gråta. Inga tårar som kommer och ingenting som jag kan sätta fingret på. Vad F-n e det för fel på mig? Kan ingen bara förklara varför jag känner mig så här?
Vad e det som gör att det känns som att jag håller på att ge upp?
Vad e det som gör att det känns som att det e som att jag upplever saker å ting för sista gången i mitt liv?
Vinden e stark idag, som att den gör av den ilska som den har inom sig…
Tänk om jag bara kunde försvinna ut å bara ”blåsa” bort all min ilska, frustrationer och besvikelser jag har inom mig. Vad har det blivit av mig?
INGENTING!!!
Jag e just ingenting, jag har inte klarat av någonting, jag kommer ingenvart i mitt liv.
Det känns som jag står på paus, å har stått där länge nu.
Jag kan inte göra någonting för att komma ikapp. Jag borde ha träffat någon nu, jag borde ha ett jobb som ger mig tillräckligt med pengar för att överleva. Jag borde ha en familj att komma hem till på kvällarna. Jag borde ha funnit mig själv för länge sen.
Jag står på paus, jag ser hur alla andras liv lever. Jag känner mig så ensam för jag vet att jag inte e där. Jag avundas alla som kan styra sina liv dit de vill.
Jag avundas de som inte har några stora problem. Jag önskar att mitt liv slutar att stå på paus snart. Jag blir inte kvar i samma skick som jag var när jag hamnade på paus, min klocka tickar ändå. Min kropp tar stryk ändå.
Jag har så många funderingar om saker å ting, vet dock inte hur jag ska få ner dem i ord. Att jag inte har någonting om politik eller andra aktuella saker som sker här. E för att just nu lever jag i ”mitt” paus och jag kämpar för att få tillbaka mitt liv. Kanske inte som det var. För det vill jag inte. Jag vill att jag ska ha reparerat mig själv så mycket att jag aldrig å då menar jag ALDRIG kommer tillbaka till detta paus som förödar mitt liv.
Det e söndag å jag har köpt en massa tillbehör för att baka både bröd å bullar, för trotts allt så e det ju kanelbullarnas dag idag J
Får se om jag orkar baka eller om jag helt enkelt bara tar å låter bli.
Nej nu ska jag sätta på mig masken igen. Bli den tjejen som alla tycker att jag e. Le som ingenting inom mig e trasigt å tomt. Le som att jag inte har ont någonstans. För jag vet att min omgivning inte orkar med mig när jag visar hur jag mår just nu…
Sätta på masken å Le, det räddar i alla fall denna dag.
Puss å kram
