Måndag eftermiddag... å en massa tankar...
Sitter här ännu en måndageftermiddag å undrar vad jag ska hitta på för middag ikväll..
En bagatell men men...
Helgen har varit tuff, jag känner hur min kropp rasar ihop.
Jag vet inte hur jag ska få det att funka, kroppen rasar å min vilja å hjärna e absolut inte på samma nivå.
Jag vill så mycket, jag har ju alltid velat så mycket. Jag har alltid sagt att man kan allt man vill å lite till.
Men att min kropp inte längre fungerar som den ska eller borde e ingenting som jag kan erkänna för mig själv.
Jag förstår att det måste vara jobbigt å att man måste känna sig maktlös när man e runt omkring mig. För jag vill ju inget annat än att vara mitt normala jag. Jag vet att det e tungt att se att jag gör allt för att verka normal, att jag ställer upp för andra som förr, fast jag borde tänka mer på mig själv å min hälsa. Att jag har svårt att säga nej fast jag borde.
Jag har svårt att göra andra besvikna, för jag e så grymt besviken på mig själv. Så jag tror att en del av mitt beteende kommer från att visa för mig själv att jag fortarande kan. Problemet e att hur mycket jag än försöker så gör jag någon besviken eller illa.
Jag har tänkt mycket på det den senaste veckan, jag saknar någon som jag kan prata med.
Visst jag har folk runt omkring mig, men jag vill inte belasta dem med detta.
Jag känner mig rädd för jag vet inte hur länge till jag kommer att orka.
Jag känner att all min energi håller på å rinner ut. Jag e rädd att jag kommer göra de som e mig nära besvikna på mig om eller när jag inte orkar kämpa mer. Kämpa varje dag mot smärtor, vikten som bara rasar upp, mitt utseende som jag inte ens själv känner igen mig i.
E det någon där ute som kan känna igen sig i detta eller i mig??
Eller e det bara jag som känner så här???
Jag vet inte men jag känner mig så extremt ensam i denna värld ibland.
Jag orkar inte förklara hur jag mår hela tiden, dessutom så e det som att historien upprepar sig hela tiden å att ingen riktigt orkar lyssna längre. Jag e som en gammal LP skia som har fastnat i samma spår å inte kommer vidare.
Jag e rädd att när man ser mig på nära håll å ser hur jag mår, hur jag känner mig ganska ofta, så försvinner allt å alla... Jag vet inte om det e för att jag har blivit så bränd av mina vänner eller så kallade vänner i alla fall...
Jag e så rädd att stå där ensam kvar...
Rädd över att ingen ska älska mig eller tycka om mig för den jag e.
Att jag e lika ful som jag känner mig... Att jag e rutten både på insidan som utsidan...
För en gång skull har jag träffat någon som får mig att känna mig vald.
Någon som ser hur jag mår. Men oxå någon som har sett några av mina smärtanfall...
Har sett mig gråta, å nästan skrika av smärta. Har sett mitt fula jag.
Jag skäms så att jag inte kan hålla det inom mig. Jag skäms över att han får se något så groteskt monster som kommer fram varje gång...
Jag skäms för att jag känner att jag inte orkar me å att jag försöker att ge upp.
Jag skäms för att jag gör allt jag kan för att stöta bort de som kommer nära, för nära för att jag ska kunna hålla en mask uppe.
Jag kan inte tro att någon kan älska mig, å då menar jag hela mig.
Vad e det för fel på mig???
Vad e det för fel som gör att jag inte vågar släppa in någon den sista biten ända in??
Varför e jag så rädd för att släppa in någon nära?? Varför e jag rädd för att bara vara lycklig???
E det någon som kan hjälpa mig å ge mig några svar??
För jag vet inte längre vad jag ska tänka. å ju mer jag grublar dessto konstigare tänker jag...
Så jag vet att jag bara borde vara utan att tänka, bara njuta av stunden...
Varför kan jag inte???
Jag vet att jag har folk som bryr sig om mig, jag vet att jag har vänner där ute, jag vet att jag har min familj.
Jag vet att jag inte e ensam men varför känner jag mig det då??
För hur mycket man än berättar e det ingen som riktigt förstår!
Nej nu e det receptjakt som gäller innan jag ska gå å handla.
Mer tankar kommer nog snart!
Puss å kram
Bara en liten dikt...
Att vakna i din famn, hmm så underbart...
Att få dagens första kyss så ljuvligt...
Att få titta på dig när du klär på dig...
Att jag saknar dig sen blir så tydligt...
Dagen går och mina tankar finns hos dig...
Jag blundar önskar att jag kunde hålla dig nära...
Du är bara ett samtal bort men ändå inte...
Jag blundar och ler sött för jag vet vi e ju kära...
Ensamheten som ekar runt mig när du inte finns här...
Ett pip från telefonen, ett mess från dig...
Allt annat försvinner bort bara glädje som finns kvar...
En känsla av vad som än händer så räcker det med ett hej...
Mitt hjärta bultar så hårt och snabbt ibland...
Då jag ser dig, rör dig försvinner allt bort...
Du e min guldklimp, giraff, ängel och gullegris...
Jag älskar dig vill jag bara säga lite kort...
Någonting nytt...
Jag har varit lite off på sistone...
Min kropp har strulat mer än på mycket länge. Kanske e det för att jag har börjat med behandling på smärtkliniken. Kanske e det för att jag inte riktigt vet mina gränser på när det e nog.
Jag har funderat mycket på livet på sistone.
Jag vet inte vad som e rätt eller fel längre. Jag vet att man ska vara ärlig å det försöker jag att vara men det e svårt att berätta när man blir besviken på någon. Det e svårt att säga att det gör ont av sveken som sker.
Jag vet att jag har svikit en vän till mig på sistone.
Jag har inte orkat med mig eller någon annan just nu. Så jag vet att hon e ledsen på mig. Jag önskar att hon kan förlåta mig för hon betyder massor för mig. Jag vet att jag måste skärpa mig, jag vet att jag måste hålla det jag lovar. Men ibland så e det så svårt att berätta hur min kropp bara bangar ur. Man vill med hjärtat men kroppen bara säger nej. Jag vet att det e så enkelt att skicka ett mess, men jag e så dum att jag bara skiter i allt å stänger mig inne. Jag vet att det e fel men ändå så blir det så varje gång. Å varje gång så blir det en fajt med någon som jag egentligen tycker massor om å som jag inte vill såra.
Varför kan jag inte bara göra det enkelt för mig å göra det rätta på en gång???
Förlåt mig, jag menar det med hela mitt hjärta. Du betyder massor för mig!!
Jag har börjat på smärtkliniken, har kommit i kontakt med en sjukgymnast U som e helt underbar på alla sätt. Jag har fullt förtroende för honom. Men bara för att jag har kommit dit har det inte blivit bättre. Just nu känns det nästan som att smärtorna håller på att ta över allt å mig. Jag vet att det kan vara för att jag har påbörjat en behandling å att kroppen inte e van vid det. Jag försöker hitta på mer aktiviteter på mina dagar. Men det e mycket med vattengymnastiken för smärta 2 gånger i veckan, U 2 gånger i veckan kanske mer nu i efter november. Sen e det alla andra möten som skall göras. Att vara sjukskriven innebär inte att man ligger på soffan å tar det lungt. Jag kämpar allt jag kan för att komma tillbaka till den jag en gång varit.
Jag ska vara ärlig efter mycket om å men så tror jag att jag har träffat någon som jag gillar. Någon som gillar hela mig. Det känns så otroligt konstigt. Att någon skulle tycka om mig... Det känns som en omöjlighet.
Hur kan han tycka om mig??
Tjocka, fula, feta, tråkiga, äkliga jag????
Ibland när han tittar på mig så känns det som att han ser MIG. Han ser mig som jag e, Han ser den jag e som jag själv inte kan se längre. Det jag som jag känner att jag har tappat bort i allt. Jag vet att jag har gått upp ännu mer nu å jag mår riktigt skit för det.
Jag vill bara gå ner i vikt. Men jag känner att jag inte kan gå ner nu, jag kan inte träna för att gå ner... Jag försöker att inte äta å då menar jag hetsäta. Ibland så räcker det med att jag får ett hej på sms. Ibland spelar det ingen roll vad jag gör det bara kommer å jag kan inte stoppa det...
Oj det vart en sabla blandning i dag...
Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja, känns som jag har miljoner olika tankar som hoppar omkring inom mig... Jag kan vara glad i ena sekunden å i den andra känns det som att jag inte har någonting att leva för...
Nej nu ska jag ta mig en frukt å vila lite. Kroppen protesterar av att sitta vid datorn. Värken blir mer å mer påtaglig trots att jag försöker att tränga bort den.
Synes snart igen!!
Puss å kram
