Ännu en vecka har börjat...
Jag vet inte om det e bra eller dåligt. Det jag vet e att tiden går så fort. Jag vet inte vart åren, veckorna, dagarna tar vägen...
Jag var ute å gick i söndags . Skorna var dygnsura när jag kom hem...
Huvudet var fullt med funderingar efter ett annorlunda samtal...
I går så var det mina ungar igen som gällde... Liksom de senaste måndagarna kände jag inte att jag ville... Men som vanligt var det bara att ta sig i kragen å åka. Det e inte att jag inte vill för jag älskar mina ungdomar. Det handlar bara om att jag e rädd att jag inte ska räcka till...
Men det var en givande kväll å vi kom fram till mer än vad vi gjort på länge :)
Jag var även iväg igår på förmiddagen på en intervjuv, vilket tog väldigt mycket på mina krafter. Så när jag kom hem så slocknade jag totalt. Det kanske var därför jag även kände mig helt slut....
Idag så har jag bakat, pappa fyller år imorgon.
Var iväg å pratade me P som jag alltid gör, det var den dagen i veckan...
För första gången så kände jag att jag bara ville vara hemma å dra täcket över huvudet å bara få vara ifred.
Jag kände mig så trött...
Jag kände mig så tom...
När jag var där så pratade vi i en å halv timme. Så tom e jag nog inte...
Det e någonting som jag känner...
Liksom jag känner att kom inte nära mig för det kommer bara bli skit...
Kom inte nära mig för då ser du vilket skit jag e...
Jag e ingenting att ha...
Jag e det där äckliga groteska monstret som jag ser när jag tittar mig i spegeln...
Jag e nog inte tom, jag bara känner mig tom för att jag e så trött....
Det e nog bara någonting som jag bara känner...
Men om det bara e någonting som jag känner vad e då allt annat som jag känner??
En inbildning??
Det jag vet säkert e att jag e sååå trött...
Det e någonting som jag vet med både kropp å själ...
Var iväg å käkade middag med MA. Det var trevligt likaså promenaden som vi gick efter. Men det som var skönt var att det inte fanns några krav... Jag orkade knappt prata så stundvis så satt vi bara helt tysta...
Jag vill bara gå å lägga mig men jag måste hjälpa till å städa för imorgon kommer familjen R me alla barn å barnbarnen... +Alla andra som ska fira min far.
Varför kan jag inte bara komma ifrån alla måsten??
Varför kan jag inte bara säga: nej jag orkar inte??
Varför kan jag inte bara lyssna på mig själv å vad mitt inre säger till mig??
Det e det som kommer att bli bäst med att flytta, att jag faktiskt bara har mina egna måsten.
Alla andras måsten blir inte lika påtagliga å de vet inte exakt vad jag har gjort å inte gjort så som det e i dagsläget. De kan inte säga men du kan väl göra det eller det så har du gjort något vettigt av dagarna...
Om de bara visste att ibland så e det e helvete bara att ta sig ur sängen...
Om någon kunde förstå att det e ett helvet att ibland vakna...
Om de kunde fatta att mitt liv e ett enda stort mörker, där jag försöker ge skenet av att allt e bra, för deras skull...
Jag e ständigt så trött...
Trött på allt...
Ibland så vill jag bara säga låt mig få lägga mig å sova...
Å vaknar jag inte låt mig då få försvinna bort...
Det e inte någons fel att jag inte vill vakna...
Jag älskar många som jag har runt omkring mig, så som familj å vänner...
De betyder så mycket för mig...
Men det räcker inte...
Snälla....
Somnar jag så låt mig få sova...
Det e ingens fel, bara mitt val...
Det känns inte som en lördag...
Jag var iväg me en gammal klasskompis SE igår. Vi var å såg HM en kompis på Mosebacke där han spelade i en show som heter after work. Helt ok. Jag å SE satt å pratade en del efter showen. Innan vi gick ut å var trevliga mot resten i baren. Träffade en gammal dejt till SE å en vän MA som han spelade teater tillsammans med. SE å A (gamla dejten) tog en taxi hem tidigt å jag stod kvar å pratade me MA.
Det var trevligt att träffa någon som har någonting innanför pannbenet för en gångs skull :)
Det gjorde att jag kände mig avslappnad på ett sätt som jag inte gjort på mycket länge...
Han var stimulerande att prata med å det e någonting som jag har saknat.
Jag skulle ha varit iväg med mina ungdomar men jag valde att stanna hemma. Jag orkade inte. Samt att jag inte kände för att spela det spel som jag vet att jag var/ är tvungen till om jag åkte dit. Jag känner mig så slut efter veckan som varit ändå. Jag känner mig gråt färdig...
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur jag känner mig just nu...
För jag känner mig så tom.
Det e som att det ekar å jag inte känner någonting...
Det e som att det bara e ett tomt skal som jag inte vet hur jag ska fylla...
Som att jag har blivit urholkad å tömd på det sista...
Jag vet inte hur jag ska känna...
Jag vet inte hur jag ska kunna tänka framåt när morgondagen verkar så långt bort...
Jag kan inte planera någonting för jag vet inte mer än några minuter framåt vad jag vill, orkar...
Jag vill inte känna mig så här längre...
Snälla någon fyll mig med någonting så det slutar att eka...
För detta eko av tomhet känns som det förgör mig.
Ska åka iväg en snabbis å försöka fixa lite mat, lite middag...
Jag borde åka iväg å träffa JF eller Mi som försöker kämpa tillsammans med mig. De finns där å försöker få mig på fötter igen. Det e jag så tacksam över men jag vill bara krypa ner i sängen å dra täcket över huvudet å kanske kanske slipper jag morgondagen...
Igår...
Igår var en konstig dag...
Kunde inte sova fast jag var så trött...
Det var då kallt, halsen värkte å det kliade i öronen....
Jag försökte rengöra soffan så mycket jag kunde för vi skulle åka å lämna den på kvällen till Mi.
Det enda jag kände var att klumpen i magen hade växt...
Vi åkte till västerås för att lämna sofforna, som vanligt innan vi kunde åka så var det kaos... Men vi kom iväg å det var kul att se Mi det var länge sen.
Igår så fick jag ett samtal från en väns jobb, de ville att jag skulle komma in på en intervjuv. Jag sa ja men jag kände ändå paniken komma. Jag har tappat tron på mig själv totalt...
Varför ska någon anställa mig för jag har ingenting, jag har inget?
Det skrämmer mig totalt att jag inte tror å mig själv längre...
När jag satt i bilen med mamma så berättade jag att jag känner att jag e väldigt bränd efter CL. Att jag inte vet om jag kommer att kunna släppa in någon på djupet igen... Att jag inte vet om jag tror på kärlek längre...
Det kanske e hårda ord men det e så jag känner... Tårarna rann å mamma hon visste nog inte vad hon skulle säga. Hon sa bara att jag e en bra tjej å att hon tror att jag kommer att hitta någon som kan uppskatta mig till fullo...
Vi får se för jag känner att jag har tappat tron...
Jag känner att jag tappat tron mer å mer på allt som rör mig...
Jag orkar inte ens hoppas längre...
Å när det väl händer något possitivt så känns det som att snart smäller det. För jag har ingen tur...
Jag förtjänar ingen tur...
Förtjänar jag lycka??
Ännu en dag...
Ännu en dag som gått...
Hjälp om jag skulle berätta vad jag bedriver mina dagar me så skulle det låta som nästan ingenting. Men jag e helt slut.
C.E min barndomskompis ringde å väckte mig mer eller mindre. Hon ville ha sällskap till IKEA så hon kom å hämtade mig. Vi var där å fixade en massa till hennes jobb. Vi käkade lunch där... haha man får vad man betalar för. När jag kom hem var jag helt slut men dum som jag e så känner jag att jag har en massa jag måste göra saker...
När mammsen kom hem så vart det att åka å leta födelsedagspresent till pappa. Det tog mycket längre tid än vad jag hade tänkt mig... Men han blir nog glad han får en ny TV som han pratat om...
Det var konkret vad som hänt idag...
Nu e jag så trött, trött ända in i själen.
Jag försöker att göra saker för jag hatar att inte göra någonting. Men ändå så känner jag att jag använder det sista av den energin som jag lyckats ladda upp. Så kommer det vara full fart me ungarna hela helgen. Å jag vet att det kommer ta musten ur mig. Det skrämmer mig att jag inte kan säga nej, att jag inte vet om jag kommer att orka. Vad gör jag om jag inte orkar hålla masken??
Vad gör jag om jag inte orkar hålla ihop mig själv??
Mina ungdomar får inte se mig bryta ihop. Snälla låt de inte se det...
De av mina vänner som jag träffar just nu vet hur jag mår. De vet att jag kan rasa. De vet att jag inte orkar...
Men jag kommer inte att kunna säga det...
Kan inte någon förklara varför smärtan å klumpen i magen inte släpper??
Kan inte någon förklara hur jag ska klara av dagen utan att känna alla dessa måsten...
Jag känner mig så tom å fåordig...
Jag e såååå trött....
Hösten e här å jag fryser...
Jag fryser konstant, jag blir inte varm.
Träffade P idag. Tiden går som alltid snabbt när jag e där... Det e den timme som går snabbast på hela veckan. Det känns som man kommer dit å sen att man ska resa på sig å gå. Jag tror att hon uppfattade mig mer säker å glad idag. Jag känner mig lite glad, glad över att jag kanske får chansen att låna en lägenhet i 1 år. Inte så stor men det e en chans att få komma hemifrån.
Jag träffade en av mina bättre vänner CS efter jag varit hos P. Vi käkade på NK å gick å pratade samt tittade i butiker...
När jag väl kom hem så var det att åka ner med mina föräldrar å masta av båten för säsongen...
Jag e helt slut nu. Ska försöka gå å lägga mig. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan...
Klumpen i magen finns där å vill inte ge sig. Idag så var jag glad ett tag men efter att nyheten smält in kändes det mer som ett spel. Att jag bara forsatte att vara glad utåt för att jag borde vara glad, för att alla e vana vid att jag e glad. Nu borde jag vara glad för någonting possitivt händer ju...
Men hur ska jag förklara att jag bara vill lägga mig ner å gråta??
Att jag inte vet om en lägenhet kommer att vara räddningen för mig. Jag hoppades nog någonstans att det skulle kännas mycket bättre enklare om jag fick tag på en lägenhet. Jag vill så gärna att det ska släppa lite tyngden på min axlar...
Men så e det inte... Jag vill men det hjälper inte...
Jag vet inte hur jag ska förklara vare sig för mig själv eller någon annan...
För jag vet inte varför men det känns inte ljusare...
Jag som hoppades på ett ljus i min mörka tunnel som jag trevar i, men det e lika bläcksvart som innan...
Ska jag aldrig kunna andas utan trycket över mina lungor??
Ska jag aldrig få slippa smärtan som strålar i hela magen??
Ska jag aldrig så slippa att ta på masken när jag e bland människor??
Ska jag aldrig få ett normalt förhållande till mat??
Ska jag aldrig sluta frysa??
Kanske kanske...
Dessutom kom jag inte åt datorn på kvällen eftersom den var okuperad av min kära mor. Så jag kunde inte skriva av mig som jag velat.
Vaknade imorse å fick panik för jag hade frågat om jag kunde låna bilen å de sa ja igår. När jag ringde mamma så sa hon att hon lämnat in bilen men glömt bort att säga till mig! JAg kände paniken komma...
Men så kollade jag mailen! Jag kommer att få låna en lägenhet inne i stan!!!!
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!
I och för sig i andra hand men det e någonting som kan vara mitt hem ett tag :)
Ska skriva 1 års kontrakt!!
Jag e jätte glad samtidigt som jag e livrädd. Tänk om jag måste flytta hem efter... hjälp vad gör jag då?? Då kommer jag att gå sönder!!
Fan i ena stunden känner jag mig glad å sprallig i nästa så får jag panik å klumpen i magen finns där...
Men men ska ta den där taxin för att träffa P nu. Skriver nog mer senare ikväll....
Kanske kanske vänder det lite lite....
Hur ska jag förklara??
Hur ska jag förklara hur jag känner mig??
Hur ska jag förklara att jag mår så dåligt att jag inte vet om jag orkar...?
Hur ska jag förklara att detta inte har med någon kille att göra...?
Hur ska jag förklara att den ensamheten som jag känner inte har att göra av att jag e singel? Utan att ensamheten e för att man alltid får möta allt skit ensam. Att man inte har någon som man helt kan lita på. Att man känner sig ensam fast man har så många runt omkring sig...
SH pratade med mig på msnen nyss. Han hade läst min blogg. Jag vet inte hur han hittat den å jag frågade inte heller. Jag försökte förklara hur jag känner mig. Men det e så svårt.
Han kan inte förstå, han förstår till en viss bit men det e mycket som e nästan omöjligt att förklara...
När jag satt där å pratade med honom på msnen så började tårarna att rinna igen... Han sa en massa fina saker men hur ska jag förklara att jag tackar för komplimangen men att jag inte tar till mig dem??
Jag önskar honom all lycka å han har träffat en tjej som verkar vara bra. Jag håller mina tummar allt vad jag kan för jag vill att han ska bli lycklig, inte behöva sakna lycka så som jag.
Klumpen i magen vill ju aldrig ge sig... smärtan som strålar i hela magen å klumpen i halsen finns där från att det att jag vaknar till dess att jag somnar av ren utmattning...
Jag har mött en del männsikor i mitt liv som jag inte kanske uppskattade på rätt sätt. Det e någonting som jag kan ångra väldigt mycket nu. Men det hjälper inte gjort att bli ogjort.
Det enda jag kan göra e att be om ursäkt om jag har sårat någon, för jag har inte menat att göra någon illa.
Jag e livrädd att släppa någon mig nära, för jag e rädd att bli bortstött ...
Jag e livrädd komma någon nära för då börjar han betyda något speciellt för mig...
Jag vet att det e fel att vara rädd men det hjälper inte med att jag har vetenskapen om det...
Jag vet ju inte ens om jag vågar släppa mina vänner nära för jag orkar inte bli mer besviken gång på gång.
E jag ett sånt hot mot alla?? E jag så hemsk??
Hur ska någon kunna lite på mig när jag inte vågar lova någonting till någon längre??
Jag drar mig undan mer å mer...
Det jag behöver e någon som kramade om mig när jag behövde det.. Någon som inte frågar bara anar...
Det e som ordspråket säger:
"Älska mig då jag jag förtjänar det allra minst för då behöver jag det som mest"
Jag förstår mig inte på killar...
När ni e onyktra å ensama så hör ni av er å tjatar att jag ska komma å bara sova så att ni slipper vara ensam. När jag säger nej för att jag inte kan blir ni kinkiga...
När det e jag som ringer å inte vill vara ensam då e det helt ok att säga nej! Det e inte så att jag blir kinkig.
Jag fattar inte hur kan man sakna någon om man inte ens vill erkänna att det finns något emellan dem??
Hur kan man säga att man vill ha någon nära när man inte ens kan erkänna att man vill ha någon nära??
Jag fattar inte....
Om ni vill ha något för en natt varför ringa någon som har funnits i ens liv under ett antal år??
Å varför e det 2 på en å samma kväll??
Jag fattar inte å nu börjar jag bli riktigt trött på det.
Vill ni vara mig nära så var det å visa att jag inte bara e något tröstpris!!
För jag e inte något tröstpris!!
Låt mig vara om ni inte har något mer att erbjuda en er bed!
Jag förstår mig inte på er killar...
Ni ser inte vad ni har framför er, eller uppskattar inte vad ni har...
Men jag e ingenting som man kan ha i skymundan.
Inget som man vill dölja för omgivningen...
Inget som man inte behöver priviotera in, jag vill inte bara ha resttiderna.
Jag vill inte känna mig så oduglig längre.
Jag hoppas någonstans att det ska finnas någon som kan uppskatta mig.
Det gör ingen nu...
Men hur ska man kunna respektera mig om jag inte kan respektera mig själv??
Hur ska någon kunna älska mig om jag inte älskar mig själv??
Hur ska någon tycka att jag e underbar å vacker när jag själv tycker att jag e äcklig å hemsk??
Så trött...
Så trött...
Jag borde skita i allt å bara gå å lägga mig...
Har syrran hemma. Jag gjorde en beställd kycklingsoppa å vitlöksbröd. Men frukt smothie till efterrätt... Så nu e jag nästan spyfärdig...
Hon sa att det e borta bra men hemma bäst. Att hon saknat att ha mig i närheten. Jag hinner inte riktigt sakna henne men så e jag hemma å hon e borta...
Jag förstår mig inte på PB men på något sätt bryr han sig. Först messar han mig igår efter att jag har bett om ursäkt för att jag blev arg. Vi messade halva kvällen tills han å D sov i samma säng. Så messar han mig idag, för att fråga hur jag mår å vad som hände igår...
Jag svarade att jag somnade tillslut av ren utmattning. Men det var inte det han ville veta. Det vet jag å han frågade igen. Jag vill inte ta det på sms. Jag önskar att jag kunde förklara för honom, men jag vet inte om jag kan göra det så han förstår. Men på något sätt så måste han bry sig...
Jag har varit så trött hela dagen. Jag vaknade å kände mig utvilad i ca 20 minuter sen kände jag klumpen i magen å hur tröttheten smög sig på.
Jag hatar att inte göra någonting, men så fort jag gör något så känner jag mig så totalt utpumpad direkt.
Ska fixa lite me syrrans dator nu å sen så ska jag försöka sova lite..
Kollade mig i spegeln... jag vill aldrig mer visa mig naken inför någon...
Jag vill inte att någon tittar på mig.. jag ser ut som en 40 åring.. helt förfallen
Jag ser ut som en träskpadda, äcklig å ful...
Kom inte å ta i mig, jag e så äcklig som gele som dallrar...
Jag e precis som de tjejerna som man tyckte va super snygga i skolan som man springer på efter många år å ser hur groteska de ser ut. Förutom att jag aldrig var så där snygg i skolan..
Detta kanske inte vad andra ser men det e så jag känner mig...
Jag har hetsätit i4 veckor i sträck, det sätter sig på kroppen. Har gått upp 4 kg å e degigare än vad jag varit på mycket länge. Jag vet att jag borde ta tag i mig själv så jag kanske kan tycka om mig själv på något sätt. Om inte på insidan kanske jag kan bli lite nöjd över utsidan... I alla fall lite mindre äcklad av mig själv!
Hur förklarar man för någon att man bara e en enda stor degklump att jag inte e någonting att ha??
Hur förklara man att man inte kan ta av sig kläderna för man e full av ärr, celuiter å dallrande fett?? Att kläderna döljer allt som man inte vill visa...
Hur förklarar man att vill ha någon som håller om en men samtidigt som man inte vill att någon ska komma nära??
PB skickar mess igen... Jag hade på känn att han skulle höra av sig till mig när han var på festen. Jag hade rätt... Jag fattar inte. En vän CS sa att låt allt ta sin tid...
Han e onykter å då vill han ha mig nära...
En del säger att sanningen kommer fram när man e onykter men jag vet inte...orkar inte ens tänka på det...
Sängen lockar, men visst det skulle kännas 1000 gånger bättre att få sova i en famn...
Få känna en trygghet....
Klumpen i magen...
Syrran kom hem igår. Det var kaos igår. jag fixade hennes biljetter, jag hämtade henne efter mycket om å men...
Jag försökte prata me PB innan jag åkte å hämtade syster yster. När jag väl tagit mod till mig så avbröt han mig hela tiden, jag vart så arg. jag sa att det var bäst att jag gick innan jag sa någonting dumt... Han frågade vad det skulle vara... ,men jag pallade inte mer. Jag gick därifrån utan att krama honom, tittade inte ens på honom sa bara hejdå å gick... Jag såg att han inte fattade någonting...
Jag stannade en bit därifrån å skickade ett mess. Förökte att förklara utan att avslöja hur arg å trött jag va, å vad jag egentligen känner. Jag önksar ibland att han inte var så upptagen av att tycka synd om sig själv att han såg att det enda jag behövde var en famn...
Hans armar runt mig en stund så jag fick känna mig liten å trygg... Att jag inte vill lura in honom i något. Jag vet att jag tycker om honom på ett annat sätt än vad jag har gjort tidigare men jag måst bli trygg i mig själv innan jag kan ens tänka tanken på att inleda någonting. Vare sig det e han eller någon annan.
PB han har en del att ta itur me... Han har blivit mycket tryggare i sig själv samtidigt som han har blivit bitter på något vänster... Han visar en underbar sida när han e med sin son men sen e det bara han själv som gäller.. Å så får jag inte glömma jobbet!!
Jag vil inte blanda in mig me någon kille just nu. Jag har inte något att erbjuda... En del av mig älskar CL fortfarande en del försöker bara överleva.
Jag e så trött på att känna klumpen i magen, känna att vad jag än gör så räcker jag inte till... Jag vill känna att någon såg MIG inte bara mitt skal. Jag vill att någon ska priviotera mig inte bara men någon gång... Jag vill oxå känna speciell för någon...
Vad gör jag för fel??
Varför kan jag inte få känna mig hel å levande??
Varför kan inte jag få känna att någon bryr sig om mig??
Varför e det ingen som vill ha mig???
Jag sitter här ensam hemma, vilket e både jobbigt å skönt. Jag satt å chatade me några kompisar å en kille som jag inte har träffat live. Han ville att vi skulle gå ut å ta några drinkar, jag började klä på mig men jag kände hur klumpen i magen bara växte... Jag fick svårt att andas... Å nu forsar tårarna ner för mina kinder å jag vet inte vart jag ska ta vägen....
Jag har ingen jag kan vända mig till...
Alla e så uppe i sina egna liv att de inte har tid att ge mig några minuter....
Det finns inte tid för mig, det e som att jag får plocka upp de små smulorna jag kan ur deras liv. Jag vill inte ha det så... Jag vill inte vara det 5 hjulet överallt...
Kan ingen bara finnas där för bara 5 minuter å ge mig en kram så jag får känna att jag duger till något jag me`??
Jag orkar inte skriva mer nu, kan knappt för jag ser inget mellan alla dessa tårar... Magen krampar å jag vet inte vad jag ska ta vägen...
Kan inte klumpen i magen bara försvinna å tårarna sluta rinna???
En duktig flicka...
är till för andra
orkar
ler
hinner med
står ut
är tilldragande men absolut inte vulgär
är tacksam för det lilla
roffar inte åt sig
har inga behov
har skuldkänslor
anpassar sig
är inte arg
gråter inte
tar nya tag
En dikt som jag hittade här hemma. Jag vet inte vem som har skrivit den eller vem som har införskaffat den...
Det känns som att det e jag, eller den som alla förväntar sig ska vara jag. Det e så jag känner mig...
Det låter som det e jag som beskriver hur min omgivning ser på mig...
Hemskt igentligen. Att man inser att det e så som jag försöker vara....
Så som jag måste vara för att leva eftersom alla bara räknar helt kallt med att jag finns där....
Min syster ringde från dublin idag. Helt hysterisk. Kan du fixa biljetter hem för jag ska hem idag. Hon hade bokat med banken att hon skulle dit imorgon kl11. Så nu måste jag ska biljetter till henne här å nu.
så var man 6500 kr fattigare. På vad?? Att man alltid ställer upp på en syster som anser att man ska släppa allt man håller på med å gör, allt för att anpassa sig till hennes behov.
Jag har aldrig haft en hel familj som bara släppt allt för mina behov, har inte ens tänkt tanken!
Man får fråga men inte bara anta. Man kan fråga om hjälp å då får man ofta hjälp. Jag hjälper till så mycket jag kan efter allt jag förmår men jag vill inte göra något på : JAG SKA!! eller GÖR SI / SÅ!!
Jag känner hur klumpen i magen växer.
Igår var en riktigt dålig dag å när jag vaknade idag så kände jag mig piggare än vad jag gjort tidigare i veckan. Men den känslan vart inte långvarig. Jag e sååååå trött på att jag alltid ska anpassa mig efter alla andra. Jag e så trött på att känna att jag inte räcker till!!!!!
Ska isolera mig i badkaret ett tag.. Jag fryser så jag skakar å e så trött på min hysteriska syster som jag alltid ska hjälpa i tid å otid utan ett tack...
Jag älskar henne å hon e världens bästa syster på många sätt men just nu så e jag såååå trött!
Tårar
Jag var hos P idag. Jag kunde inte hålla bort tårarna. Jag som inte har gråtit på ett tag. Det känns som att jag har backat å backat som att jag e tillbaka på botten, kanske inte hellt än. Men inte långt ifrån.
Jag vet inte om jag gör några framsteg. Jag vet hur jag ska gå framåt. Det känns som att jag tappar allt...
P sa att jag nog har förbrukat all min energi å lite till å det stämmer nog. För jag e sååååå trött att jag skulle vilja gå å lägga mig å aldrig mer vakna.
Eller så skulle jag vilja vakna å inse att allt detta skit bara var en mardröm. Men det e bara en önskan av en dum dröm. För varje gång jag vaknar så vet jag att det e inte en dröm det e mitt patetiska liv.
När jag gick från P så fick jag en riktig kram, en kram som faktiskt värmde. För jag fick den av någon som faktiskt såg mig!
Tack!!
Jag e trött å jag fryser.. Ska ta mig ett bad så jag blir varm... Så kanske tårarna slutar att rinna....
Ska det aldrig bli ljusare igen??
Jag var iväg me mina ungdomar igår. Men för första gången så kände jag att jag inte orkade. Jag orkade inte tänka. Jag orkade inte hålla ner volymen nere. Vi reste upp våra tält å gjorde iordning alla pinnar så att det skulle vara kompletta. Jag kände bara att jag ville fly. Jag ville vara så långt borta från dem som möjligt!
Jag känner mig helt hemsk. Skyldig!! Det e inte jag, att inte orka. Jag ville bara åka hem.
Jag känner att jag börjat dra mig mer å mer undan för alla. Jag orkar inte ens prata i telefon. Har blivit enkelspårig. Har inte så mycket att säga fast jag har en massa i huvudet. Jag känner att jag inte vet vad jag ska säga någon. Som att tomheten inom mig börjar bre ut sig.
Jag börjar känna mig likgiltlig för allt.
Förlåt dig själv...
För allt du hatar hos dig själv
Förlåt dig själv
För allt du älskar hos dig själv
Förlåt dig själv
För allt du skäms över
För allt du är stolt över
För allt du vill dölja
För allt du vill ljusa upp
För allt som inte blev som det skulle
För allt du hade
För allt det du ville vara
Förlåt dig själv...
Jag laddade ner dena lilla sång. Den e av Jonas Gardell. Texten säger väl allt som behövs säga??
Tänk om jag kunde fölåta mig själv då kanske jag skulle bli lycklig.
Jag har funderat på vad jag vill göra... Men jag har inget jobb som jag vill jobba med. Det e någonting som jag bara gör för att ha en inkomst. Jag har tittat på andra jobb men jag får inget känns det som. Jag e för gammal å obrukbar. Jag har ingenting att erbjuda. Jag har bara en skada som begränsar mig överallt....
Jag e så less på allt. Jag e så less på att ingen kan ta mig på allvar när jag berättar om mina smärtor. Jag e less på att mina ätstörningar inte tas seriöst, de e inte tillräckligt allvarliga... Jag e less på att känna att mitt liv inte e värt något. Jag e less på att jag inte duger som jag e. Jag e less på att bo hemma igen utan någon utsikt på att flytta. Jag e less på att jag för varje steg framåt så går jag 4 bak.
Det spelar ingenting vad jag gör, allt jag kommer i närheten av blir bara skit. Ingenting blir bra...
Jag kanske lurar mig själv ett tag men sen så får jag det upptrykt i ansiktet gång på gång. Tro inte att du ska vara glad , må bra å känna dig lycklig. Det e som att en del männsikor inte ska få del av lycka, å jag e en av dem....
Ska det aldrig bli ljusare igen??
Eller ska det vara så här mörkt å kallt?? Då vill jag inte längre. Då skiter jag i allt!!
Hur länge ska jag vänta innan det händer något som gör att det blir ljusare???
Jag vill inte vänta längre, för jag försvinner mer å mer....
Jag vill inte vänta längre men jag vet inte vad jag ska göra för jag orkar inte me mer besvikelser....
Eftersviterna e nog det svåra...
Jag hade faktiskt helt ärligt jätte skoj. Vi stod på dansgolvet på Golden å showade för oss själva. Dansade å sjöng så jag inte kunde prata när vi skulle hem. Det var tom så kul att vi fortsatte vidare bara för att träffa fler kompisar.
Det var kul jag träffade en massa kompisar.
Men så kom söndagen smygande på en... Jag låg mer eller mindre i sängen hela dagen. Jag var helt seg, det kändes som all min energi var förbrukad. Det kändes som att det var mitt avsked till allt att gå ut å ha kul tillsammans med en del vänner så att de fick en sista bra bild av mig. Som att jag förbereder mig för att tråden ska gå av...
Tankarna har virrat som en virvelvind i huvudet sen jag vaknade igår. Jag försöker att rensa i mina känslor men jag vet inte vad som e rätt eller fel. Det känns som att jag står stilla i tunneln å öppnar ögonen. Som att allt som hände i helgen var någonting som jag slöt ögonen å framkallade för att försöka minnas mitt gamla jag. Jag öppnar ögonen å inser att det finns inget kvar, det e bara tomt eko som jag försöker att fylla upp. Någonstans hoppas jag väl att blundar jag hårt så kommer allt tillbaka. Men ju hårdare jag kniper igen ögonen ju mer kraft försvinner för varje gång. Jag e rädd....
Jag e livrädd att jag inte kommer att orka...
Jag vill ha någonting som känns meningsfullt jag vill att någon ska kunna älska hela mig. Jag vill så gärna men viljan kanske räcker inte längre... Makt å hopplösheten knyter mig hårdare å hårdare till sig...
Jag vet inte om jag orkar eller om jag inte ens vill längre. Jag vet inte ens om det e värt allt skit. Någon säger att han där uppe låter oss gå igenom saker för att vi ska bli starka när vi går igenom saker. Men vad har jag gjort för att få förtjäna allt detta?? Vad har jag gjort för att jag ska utsättas för prövning efter pröning. Kan inte jag få ha det bra någon gång?? Kan inte jag få bli lycklig?? Eller e det mitt öde att inte få någon riktig lycka? Få känna att jag duger som jag e?? Att få känna mig älskad på riktigt av någon som finns där för mig även när stormen sjudar...??
Jag har funderat en hel del på PB. Jag vet inte om det e så att nu när han fått barn att han har växt upp. Kanske fått någonting som jag har saknat förr. Jag ser sidor hos honom nu som jag aldrig sett hos honom tidigare. Jag reagerar på honom på ett sätt som jag aldrig gjort förut, eller trott att jag någonsin skulle göra.
Jag ser nya sidor hos honom, några e delar som jag saknar så mycket, som CL hade.
Jag vet att han inte e redo att ge sig in i någonting, å jag inte beredd på att ge mig ut i någonting halvdant. Ska jag väl ge mig in i någonting så vill jag ge det en ärlig chans inte någonting halvhjärtat. Dessutom kan jag inte ge någon en helt ärlig chans för jag vet inte ens om jag kommer stanna...
Att knipa ihop ögonen å kalla fram bilderna å intrycken e svårt. Att ta fram masken av mitt forna jag e oxå svårt. Men att vakna dagen efter å känna vibbarna av eftersviterna e nog det svåra...
För det e det som får mig att förstå att jag e så tom, jag håller på att dö om å om igen inombords...
Försöker njuta av helgen...
Jag var i väg med CE igår. Vi hamnade på East. Mötte upp JK å H 2 kill kompisar. Vi satt där å pratade om allt mellan himmel å jord.
Först var det stelt och spännt. Men sen när jag hade retat JK till och från halva kvällen så släppte det mer å mer :)
När jag hade kört hem dem vid halv ett tiden så ringde jag PB när jag var på väg hem. Jag hämtade upp honom å det var en massa skit som hade hänt. Jag körde honom till Mera så han kunde gå in å prata lite. Medans jag satt utanför å väntade i bilen.
Jag sov där under natten. Präktig som jag e... haha enligt PB så såg jag till att inget hände. Jag har kännt PB sen jag gick i 7-8 :an. Varför göra något dummt nu?? Han e ju någon som alltid har en speciell plats i mitt hjärta.
I morse så gick han å hämtade sin son D. När han kom tillbaka så låg vi på golvet alla tre å busade å lekte.
Jag satt å tittade på PB när han höll D i famnen å gosade. Jag såg någonting som jag skulle kunna bli kär i. En mindre självisk kille. Någon som älskade å dyrkade sitt barn å som skulle göra allt för dem de har i sitt hjärta.
Någon som har vuxit upp....
Jag vet att jag har en speciell plats i hans hjärta likaväl som han har en speciell i mitt. Han vill inte ha något förhållande å det förstår jag. Å jag vill inte ha någonting halvdant för då känns det som att det kan vara. Å absolut när han e någon som jag har haft i mitt liv i mer än halva mitt liv. Han e någon som jag vill ha kvar i mitt liv vad som än händer.
Ikväll var planerna att träffa fröken CE igen :)
Vi ska ut å äta å sen pratar vi om att gå på Golden. Det brukar vara skoj.
Jag e jätte trött å jag e igentligen inte på humör för att gå ut. Men jag känner att jag vill gå ut å dansa me CE. Vi har inte chansen så ofta. Igentligen skulle jag vilja dra ett täcke över mitt huvud å bara vara ifred. Jag känner inte för någonting. Men men det blir nog bra :)
Vem vet kanske träffar en massa kompisar på Golden. Dessutom kanske en gammal dejt som hittat mig på facebook efter 10-12 år haha kommer :) Det skullr oxå vara kul för det var så länge sen :)
Jag vet att jag fortfarande mår skit, å att jag inte lyssnar på min kropp just nu. Jag vill ju så gärna göra någonting roligt. Jag vill så gärna vara mitt gamla jag igen. Jag känner det när jag skriver här att jag inte försöker tänka på hur jag mår utan mer på "gud vad kul det ska bli". Det e som att jag försöker intala mig att det e så jag känner.
Jag vet att jag kommer vara så trött imorgon. Jag kommer inte att komma ur sängen. Det e bara att hoppas att det känns som att det var värt d.
Jag tror att jag känner igen en del av den trygghet som CL har/ hade i PB. Det e nog därför jag känner mig så avslappnade med honom. Men jag vet att det e knäppt men jag känner mig fortfarande halv utan CL. Det var en man som sa till mig när jag var på Malta att det finns vissa männsikor som man alltid kommer att älska som man inte kommer över någonsin. Det e som att de e fastbrända där föralltid. Kanske e CL en sånn...
Nej nu ska jag packa ihop en väska me kläder som jag ska ha me til CE. För jag ska dit å styla mig!!
see u soon!!
Kram kram
Fredag igen...
1:
Jag kände formen av din rygg
Jag kände att du låg på min arm
Du sov så stilla, tungt och trygt
Din andning mjuk och varm
Och det var allt, en vacker dröm
Ingenting i den är sant
Jag vaknar med ett ryck när jag
Förstår vi är ifrån varann
Ref:
Jag skulle vilja tänka klart
Jag skulle vilja tänka en underbar tanke
En underbar tankeidag, aha ha
Och jag
Jag skulle vilja tänka en underbar tanke
En underbar tanke idag
En underbar tanke idag
2:
Jag vaknar alltid varje natt
Samma syn varje gång
En verklighet i grått och svart
Ända bort till vår balkong
Och ingenting är lika tyst
Som en ljudlöst telefon
Jag vaknar med ett ryck när jag
Förstår du e långt ifrån...
Det finns en del sånger just nu som verkligen beskriver vad jag känner när det gäller saknad.
Det e knäppt för jag har tänkt på C jätte mycket den senaste tiden. Idag fick jag e kuvert från honom, kände igen hans handstil. Han hade vidarbefogat ett brev som jag fått till honom. Men han hade inte ens skrivit hej.
Jag skickade ett mess där jag skrev " Hej hej. Jag tackar för brevet. Men du kunde väl ha skrivit hej?? Ha det bäst! kramisar"
Jag kanske e dum men jag fattar inte. Jag trodde inte att vi var ovänner. Men tydligen så e vi det ?! Varför annars skicka vidare något utan att skriva något?? Ja ja jag har ju lovat mig själv att inte höra av mig till honom innan jag mår bättre så jag ska försöka att inte bry mig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. E lite down idag.. Kanske inte så lite heller. Jag har lovat CE att jag ska hitta på någonting med henne. Vilket i och för sig kommer att bli kul! Jag har inte träffat henne på jätte länge :)
Vi pratade om att gå till East å ta några drinkar å umgås :)
Jag har legat i sängen hela dagen idag. Jag har knappt gått upp nu heller...
Jag ska hoppa in i duschen å försöka piggna till lite:)
Kram kram
Vart har JAG tagit vägen??
Men men det var skönt att få komma iväg å göra något som jag alltid har tyckt varit skoj. Jag känner att jag kanske skulle kunna börja gå på våra hemma matcher när jag har tid. Dels för att det e kul att se matcherna live en helt annan stämning. å dels för att tiden gick så fort jag kopplade av å tänkte på något annat...
Jag har läst en del på nätet om deprisson. Ju mer jag läser så inser jag att det e bara inse fakta att det e det jag e inne i just nu. Jag vet inte om det kommer att hjälpa att jag e mer medveten om det eller inte. Jag vet inte hur jag ska bli kvitt allt som känns som bly över mina axlar. Jag vet att det tar ett tag att bli bra. Jag har i och för sig vetat det länge men det kanske först nu som jag inser hur illa det verkligen e å att det inte bara går att rycka upp sig trots alla försök. Min vilja räcker inte även om den e som stål. Tillslut viker sig även stål av för mycke tyngd.
Jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner mig. Det känns som att jag går i en bäcksvart tunnel. Jag trevar fram med händerna för jag ser ingeting mer än mörker. Jag vet inte om jag går åt rätt håll eller om jag går åt fel. Jag vet inte om jag ska vända eller bara fortsätta treva mig framåt och hoppas att det e åt rätt håll.
Ju längre tid jag står stilla å försöker lista ut vilket håll som e rätt. Ju mer tvivlar jag på mig själv, känner kylan ta sitt grepp om mitt hjärta. Å som att jag håller på att dö inuti mer å mer. Jag vet inte vad jag sak göra. Jag vill inte vara ett tomt skal. Jag vill vara den glada livfulla jag.
Vart har JAG tagit vägen??
Jag saknar C något enormt just nu. Men det e inget som han kommer att få veta. Inget jag kommer att säga till honom i alla fall. Jag vaknar med tårar rinnande nerför mina kinder å en saknad som växer som ett stort svart hål i bröstet. Men jag har lovat mig själv att jag inte ska ta kontakt med honom igen förrän jag mår bättre igen.
Jag fick mail från min moster i dag. Det känns så jobbigt att hon e så långt långt borta. Saknar henne. Hon e nog den enda i min familj som förstår hur illa allt e. Men jag vill inte berätta mer än det nödvändigaste. Jag vet ju att hon inte kan göra någonting där hon e nu. Å varför berätta å få henne mer orolig än vad hon redan e???
Jag vill inte vara ett tomt skal med en död själ. Jag vill inte vara så tom. Jag vill inte skratta med ett påklistat leende. Jag vill vara full av liv. Jag vill skratta med både hjärta, mun, ögon å själ. Jag vill hitta någonting som förklarar varför jag finns å varför jag ska stanna....
Jag vill veta vart JAG har tagit vägen... För jag vill hitta MIG igen...
Eller e det försent??
Kram å god natt
Utsidan kanske inte alltid avspeglar insidan...
Jag börjar tro på det man säger att själen sätter sina spår på kroppen å på mig har det kommit en massa rynkor haha. Men men jag har ju passerat de 30, fast utåt sett passerar man aldrig 25 :)
Jag var iväg i dag å pratade me P. Vi pratade om det som jag hade snurrande i huvuvdet. Jag kan inte direkt sätta fingret på det. Jag e så trött att jag ibland tror att går jag å lägger mig så vaknar jag aldrig mer.
Jag vet att jag är inne i en down period i mitt liv. Å jag funderar på vad som e bra me livet å vad som e meningen med livet. Ibland så kan jag känna mig så avis på alla som vet vad de vill. De som har allting utstakat. Jag vill oxå ha det så. Jag vill oxå känna att jag kan göra allt jag vill. Men jag vet oxå att de inte har samma skador som jag har. Jag e så trött på alla som säger "Ryck upp dig", det fungerar inte så. P bekräftade idag att det går inte att bara rycka upp sig. Det tar tid. Å tid e det e något som jag har svårt att ge mig själv.
Jag känner att jag har miljoner saker att göra hela tiden å att jag aldrig hinner me allt som jag vill.
Jag har svårt att sätta mina gränser på rätt plats just nu. För mina gränser e inte på samma nivå som de e i vanliga fall. Jag har svår att säga nej eftersom alla anser att jag e hemma å gör ingenting.
Jag vet inte vart mina dagar tar vägen men de springer iväg. Jag hinner inte med någonting av allt som jag skulle vilja.
Ja ja det ger sig nog. Nu ska jag krypa ner i sängen å försöka sova. E så trött. Helt slut i kroppen.
De brukar säga att insidan avspeglar sig på utsidan. Men med lite smink å ett smile på läpparna så kan man tydligen lura kameran. Utsidan kanske inte alltid avspeglar insidan, man kanske e en bra skådis med sin påklistade mask...
Tänk om man kunde stanna klockan...
Då skulle jag få tid för mig själv.
Jag skulle inte känna att dagarna, timmarna bar flyger iväg...
Just nu känns det som att jag vaknar å i nästa så e det dax att gå å lägga mig.
I förrgår var en bra dag...
Jag pratade me D en vän som jag fick på Malta, hon bor i Tyskland, men kommer ifrån Chile. Hon får mig att skratta... Jag har bestämmt mig för att jag ska åka ner till henne i slutet av månaden. Det ska bli så kul att träffa någon som jag vet tycker om mig för den jag e, någon som jag tycker om som hon e.
Vi pratade i nästan en timme om allt mellan himmel å jord. Hon har träffat en ny kille å hon verkar vara lycklig...
Vi satt på varsin sida av telefonen å slog i våra lexikon när vi fastnade på något ord... haha...
Vi skrattar alltid så mycket när vi pratar, det känns som att det e äkta glädje :)
Jag fick ett mail av F oxå en vän från Malta, to my special. Jag började gråta å le på en å samma gång. Han skriver att han saknar mig å att jag alltid kommer att vara hans speciella. Om han bara visste. Han e min speciella, han kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Det finns ett band där som jag inte kan förklara. Han e en vän som jag alltid kommer att älska. Han e någon som jag vet alltid kommer att finnas där för mig så som jag alltid kommer att finnas där för honom. Jag vet att han inte kommer från Sverige å jag vet att vi har helt olika kulturer men han kommer alltid att vara min speciella, hur ska jag annars förklara det?? Saknar honom så mycket å när han skrev att han saknade mig lika mycket så kändes det så sant. Tack F för att du e min vän å för att du alltid får mig att må bra.
Pratade med min P lille bror från Schweiz, vi träffades oxå på Malta, innan jag skulle gå å lägga mig. Han fick mig att le i 45 minuter i sträck. Att prata med honom trots att det e på engelska, det bara sprudlar ut. Han e som en lille bror som inte bor nära. Han vet allt å jag vet allt om honom. Det e så naturligt att prata me honom om allt, han säger det samma. När vi skulle lägga på säger han att nu skulle han sova som en baby, med ett leende på läpparna, skrattade jag. För jag förstod exakt vad han menade.
Det som e mest lustigt av allt e att det finns männsikor som man bara möter en kort stund som kommer att finnas i ens hjärta i hela ens liv å så finns det männsikor som man kännt hela livet som inte längre betyder så mycket. Det e lustigt att man kan ha vänner som e så längt ifrån en men som e så tajta. Å att man har vänner som man trodde skulle finnas där hela livet, men man ser hur de kommer längre å längre ifrån en... De har så fullt upp med sina egna liv att de inte ens kan stanna upp en minut å kolla hur deras vänner runtomkring sig har det.
För första gången på länge så somnade jag med ett leende på läpparna. Jag kände att jag betyder något för någon som betyder mycket för mig.
Det värsta var att vakna upp å känna hopplösheten som smygit sig på under natten...
Jag vet att jag har några vänner som jag kan lita på i vått å tort här hemma i Sverige. Jag vet att de finns för mig när jag behöver dem i tid å otid, men jag har svårt att be dem om hjälp å be dem finnas där nu när allt känns så skit. Fast jag vet att de gör det, å jag skulle göra det för dem.
En av dem ringde nyss å berättade om ett jobb på hans jobb. J jag hoppas att du vet att du e en av mina klippor.
Nej nu ska jag iväg å möta upp syrran en snabbis för att sen möta upp ungarna...
Tänk om man kunde stanna upp tiden bara för en kort stund så jag kände att jag inte behövde stressa till allt...
Så jag kunde få tid för mig själv...
Ännu en dag
Funderar på att kanske börja studera igen...
Jag måste göra någonting så jag kommer bort från detta negativa mönster som jag har kommit in i.
Helgen har varit lång...
Vi var iväg på min systers avskedsmiddag som hon hade på en grekisk restaurang på S:t Paulsgatan på söder.
God mat för vettiga priser. Satt bredvid Mias ( syrran) barndomskompisar. Det e konstigt vad åren har gått fort jag minns när de var små, ursäkta skit, ungar... haha
Skulle ha gått ut me A å H efter men efter ha stått i kö på Golden i 30 min kände jag bara för att åka hem...
Även om det hade varit roligt att svänga lite me de lurviga så var inte humöret på topp.
Igår så vart det som för 1000 tals andra en tripp till IKEA. Hittade lite småsaker men det e en del skit oxå haha...
Smaken e som baken delad. Å det e väl tur det!
Idag så e det att fixa en massa innan jag ska iväg me mina ungdomar. Det e någonting som jag tyckt har varit kul och stimulerande. Men på senare tiden så känner jag mer och mer att det inte är kul när det e häxjakt på en. Jag pallar inte hur mycket skit som helst!
Om de vill ta över och så varså god men kom inte till mig å tro att jag ska hjälpa till med att huga av min egen arm.
Man ger lillfingret å det tar mer än hela armen...
P kommer tillbaka den 19 september å jag börjar känna att det e lång tid. Jag vet inte vem jag ska prata me när allt känns skit. Vem kan men lita på? Jag vet att det inte e många som pallar att höra allt skit å funderingar som jag har... Men förhoppningsvis så kommer det att ge sig å jag kommer att kunna hitta en motivation för att gå upp på morgonen.
Det ger sig på ett eller annat sätt!
Nej nu ska jag sätta fart å göra lite nytta!
See u!
Kram kram
