Skrattar...
*Skrattar*
Vill bara säga att jag vet att jag e knäpp *Ler*
Jag fattar om ingen fattar det jag skriver om för det e ingen struktur på någonting. Ingen ordning å det e bara en massa hoppande bland mina tankar.
Förlåt men jag skriver bara det som e i mitt huvud just för stunden!
Håll till godo!
God natt å dröm sött!
Kram kram
Något som jag älskar å som jag önskar att jag skulle kunna göra offtare...
Tisdag, tisdag tisdag...
Tisdag, tisdag tisdag...
Man borde väl vara glad nu e det bara 3 dagar kvar innan helgen.
Jag är så splittrad.
Jag pratade i alla fall med min vän Mi, å det känns som att vi e varandra nära igen.
Alltid något!
Har dock inte pratat någonting om vad som hände, jag vet inte om vi borde det heller.
Jag orkar inte ens ta det. Kanske bäst att låta bli i alla fall nu.
Jag var å lämnade in en klänning på kemtvätten. Hjälp 390 kr för tvätt, kom i gen!
Men men hoppas bara att det e värt de pengarna!
Har suttit å kollat på lägenheter idag. Hittade faktiskt en som jag kände att i den så skulle jag kunna bo en längre tid. En 2 i telefonplan/Hägersten.
Hade tänkt att hålla mig innanför tull men den var stor å fin.
Jag vet bara att jag vill ha någonting som e mitt, bara mitt!!
Ja ja ja jag e singel, den enda oändliga singeln.
Men men om jag nu aldrig hittar någon som kan älska mig så får jag leva i ensamhet, trots att jag inte tror på att ensam e stark.
Jag vet inte vad det e med mig mitt humör går upp å ner.
Jag litar inte på vad killarna runtomkring mig säger. Jag vet inte om det e så att jag inte vill eller om det kan vara så enkelt som att jag e rädd för att lita på någon just nu.
Ja ja eller så e det så att killarna måste få mig att förstå att jag faktiskt kan lita på dem...
Om man vill ha mig i sitt liv så får man visa det! Kom ihåg det!
Som en gammal vän sa till mig här om dagen när vi chattade på facebook, man kanske borde bli lesbisk, för det finns nog ingen som känner en så bra som en annan tjej.
Vi skrattade en del åt det. Synd bara att jag inte e attraherad av tjejer. Har inte så många tjejer runt omkring mig heller som vänner. Just för att jag hatar allt jävla spel.
Pratade med JF lite snabbt på msn igår, nja snarare pratade jag nog mer med hans tjej AX (kallar vi henne). Hon verkar vara en riktig super tjej. Jag hoppas Att han e lycklig för efter allt skit så unnar jag honom det! Ibland så har jag så god lust att bara prata med hans föräldrar och fråga vad de håller på med. Men jag har lovat jag ska inte lägga mig i! Men jag e glad att vi har kontakt!
Li tänkt på dig hela dagen. Jag hoppas att du fattar rätt beslut för jag vill att du e lycklig!
Å jag kommer alltid acceptera den du än väljer at leva med.
Du e en dunder tjej som förtjänar allt det bästa.
Nej nu ska jag försöka kolla lite på Arn får se om jag pallar att se den! Försöker i alla fall!
Sov gott å dröm sött
Kram kram
Så förbannat arg och ledsen!
Så förbannat arg å ledsen!
Jag är så arg över att jag mår så skit som jag gör!
Jag e så ledsen att tårarna kommer när jag bara vill skrika.
Jag är så förbannad på mig själv at jag inte kan sluta äta, jag blir ju bara större och större, mer och mer äcklad av mig själv.
Varje gång jag går förbi en spegel så känner jag hur det kryper i mig.
Äcklar mig!
Varför kan jag inte sluta äta??
Varför e den enda tröst jag känner att jag kan finna den jävla mat??
Varför kan jag inte må bra??
Varför kan jag inte duga till någonting??
Varför kan ingen älska mig för den jag är??
Varför kan ingen vara mig nära utan att fly från mig??
Varför sårar alla mig??
E det ingen som kan tycka om mig.
Jag vet att jag har ett jätte behov av närhet.
Jag vet att jag har ett jätte behov att känna att jag duger.
Som det e nu duger jag inte till någonting.
Inte som tjej.
Inte som vän.
Inte som ledare.
Inte ens att skaffa mig ett eget hem.
Inte ens att titta på för jag ser ut som gravid slitet monster.
Kan inte ens få mina föräldrar att förstå.
Jag e så less på att känna att jag inte duger!
Ska det vara så här??
Ska det vara så att man ska fundera på ens liv e värt något varje dag??
Känslan av att det inte längre spelar någon roll...
Den blir bara starkare å tyngre på mina axlar.
Det e som att alla mina livlinor klipps av på en å samma gång.
Jag vet inte vad jag ska göra, det känns nästan lika illa att förlora (eller nåt, eftersom hon inte vill prata med mig )en nära vän som att göra slut.
Sjukt, jag e väl knäpp.
Jag är så arg på mig själv att jag inte kan sluta äta, jag vet ju att det bara blir värre. Jag vet ju att jag mår ännu värre när jag försöker sluta när jag väl har börjat.
Jag slutar inte förrän jag somnar med mat i munnen, handen...
Vaknar med mat överallt...
Jag önskar att jag kunde komma igång med träningen men jag vet inte hur.
Jag vill så gärna men jag mår så skit att jag känner att det inte spelar någon roll.
Jag klarar inte det här själv och det e precis vad jag e SJÄLV!
Jag har ingen livlina kvar.
Jag har ingen orsak att kämpa vidare.
Jag vill bara känna jag duger att älska.
Jag vill bara känna närhet av någon som älskar mig precis som jag är.
Jag vill känna att jag kan lita på någon utan att bli sviken om och om igen.
Jag vill bara hitta en enda orsak till att stanna kvar.
Jag vill också känna mig behövd.
Jag vill!! Jag vill!! Jag VILL!!!
Men vad spelar det för roll vad jag vill?
Det spelar ingen roll för någon inte ens för mig själv längre.
Så vad fan gör jag NU?
Hoppas att jag klarar mig eller lämnar jag in?
Jag klarar inte det här ensam så mycket längre till.
Ensam e inte stark...
God natt!
Blekinge över helgen...
Blekinge över helgen...
Var iväg med min familj till Blekinge i helgen.
Vi var iväg för att fira min gudfars fru 60 års dag.
Det var väl trevligt antar jag.
Ville mest vara ifred.
Är inte i form att prata med människor just nu.
Hamnade i en grupp som skulle rappa under middagen. Efter ha suttit i gruppen i 15 min kände jag bara hur huvudvärken dundrade.
Hjälp, jag ville bara därifrån.
Ja du hur sammanställer man helgen??
Jo att jag åkt bil i över 15 timmar, köpt lite kläder och att jag har varit så osocial som jag har kunnat utan att vara oförskämd.
Det enda som jag kan säga e riktigt positivt är att det var en helg med bara familjen.
Jag känner att jag e helt ur gängorna.
Hur ska jag kunna förklara att allt som händer just nu knäcker mig.
Att mista den av alla som kommit mig närmast för något som jag inte riktigt fattar...
Att förlora timmen med Pernilla bara så där...
Ungarna som trilskas.
Att jag känner att jag inte har någonting som är mitt.
Jag vill kunna komma hem till mig, kunna krypa ner i ett bad med en bra bok å bara vara...
Det sjuka mitt i allt e att man böjar tappa tron på sig själv igen.
Varför kan jag inte glädja mig för det lilla??
Men vad ska det lilla vara??
Vet inte!
E det någon som vet??
Snälla berätta så jag kan försöka se det lilla lilla...
Blev en kortis nu för jag ska jobba vidare.
Skriver snart igen!
Kram Kram
Saknar dig...
Saknar dig vännen min
Saknar din ljuva stämma på morgonkvisten
Saknar ditt skratt som kan både få mig varm, glad å så arg
Saknar våra diskussioner som kan vara så djupa å livfulla
Saknar hur dina ögon kan växla av ilska, sorg och glädje
Saknar dina uttryck som jag bara ler i smyg av
Saknar vår speciella närhet som jag trodde vi hade i varann
Jag tar upp min telefon, slår in ditt numer
Men jag har så svårt att låta det ringa
För jag är rädd att du kommer lägga på utan höra vad jag vill säga
Jag vänder mig om när jag hör ett skratt som ditt
Blir lika kall om hjärtat igen när jag ser att det inte e du
Jag sitter tyst å lyssnar när folk pratar
Jag hör vad de säger men det e som att alla ord försvann med dig
Jag har inget att säga
Man säger att ögonen e själens spegel
Dina ögon var en spegel av min själ
Nu e den bara tom och kall utan minsta uttryck
Dina små uttryck studsar runt i mina tankar
Men leendet kommer inte längre smygande på mina läppar
Bara tårarna som bränner bakom ögonlocken som brinnande eldar
Det här e ingen vanlig kärleksförklaring
Det här en saknad efter min bästa vän
Som finns där ute någonstans
Jag älskar dig vännen min
Jag saknar dig
Du fattas mig
Sex and the city, Skratt, Tomt och Kallt
Jag följde med syrran på bio 2 dagen i rad.
Sex and the city. Det kan väl aldrig bli fel??
En härlig film med mycket humor. Skratt precis vad jag behövde tänkte jag...
Ja visst var det en massa skratt å klyschigt kommentarer...
Men så händer det som man inte vill känna när man går på en komedi för att skratta.
Man känner hur klumpen i magen växer och blir till bly...
Luften känns som tung brandrök som knappt går att andas...
Ensamheten som kommer smygande som kalla kårar längs ryggraden...
Saknaden av det som man tycker är så viktigt...
Saknaden som läger sig som en tyngd på axlarna och tårarna som bränner bakom ögonlocken...
FAN! FAN! FAN! FAN!!!!
Jag saknar min vän. Jag vet att vi e så olika men ändå så olika.
Jävla tjat jag vet men det gräver sig djupare och djupare inom mig...
Jag vill kunna acceptera henne för den hon e. Jag gör det å jag försöker de få gånger som jag känner att vi har krockat.
Jag skulle så gärna vilja rensa luften om inte annat. Å sen fick hon göra som hon vill.
Jag släpper inte folk nära just för att slippa den här smärtan...
Hon kom mig närmare än nära å vad jag saknar henne...
FAN!!Kärlek,
ja du finns den?
Jag vet att jag låter synisk men vad fan...
Det e ingen kille som skulle vänta i ett år och sakna mig för att det sen blir bra igen....
Finns det någon som faktiskt kan älska mig??
Finns det kärlek för alla??
Eller e jag bara så att jag håller på med någonting lönlöst i alla mina patetiska försök att hitta någon som kan älska mig och jag tillbaka?
Jag vet inte vad jag ska tro...
Vet inte ens hur jag ska känna mig....
Jag känner att ingenting spelar längre någon roll.
Jag kan inte vara någons vän, kärlek eller familj.
Jag e bara ett groteskt monster.
Så håll er borta från mig för allt som kommer i min närhet blir bara förpestat...
Det enda jag kan säga att jag känner mig ensam fast jag har folk runt omkring mig.
Jag känner mig så otroligt tom fast jag känner så mycket.
Jag känner mig så maktlös trots att jag får mycket gjort.
Jag e så rädd för att gå å sova, jag e rädd för alla drömmar som kommer...
Jag e rädd för att vakna för att jag inte ska orka kliva ur sängen.
Rädslan att känna det e över nu, har blivit starkare så fort..
Men störst av allt e rädslan att jag inte orkar mer och att jag ger upp.
För när och om jag ger upp då kommer ingen att kunna bryta igenom mitt skal.
Jag försvinner bort som en bleknade skepnad som avlägsnar sig bort i horisonten...
Ja du Sex and the City, skratt, absolut...
Men tyvärr det som den lämnade kvar hos mig var en tomhet och kyla av ensamhet och sorg.
En längtan efter vänskap, kärlek och känslan av att duga.
Det var nog inte den effekten som var meningen.
Nej nu ska jag krypa upp i min höga säng, släcka lampan.
Dra lakanet över mig och en kudde i min famn.
Hoppas att tårarna kommer att rinna ner för mina kinder, då kanske kanske den värsta känslan e borta imorgon.
Sov gott!
Puss å kram
Upp å ner, fram å tillbaka
Upp å ner, fram å tillbaka...
Det e precis så som jag känner mig å har känt mig den senaste tiden.
Allt e bara kaos å när man känner att allt börjar se ljust ut rasar allt.
Det e lustigt, nu känns det som att jobbet kommer att ljusna en hel del :)
Men då rasar allt annat så klart.
Besvikelse på vänner, som kommer när man minst e beredd på det!
Ja du killar ska vi inte prata om. Haha Det finns en orsak till att man säger att kvinnor e från Venus och män från mars.
Jag fattar och förstår mig på dem när de är mina vänner eller mina vänners kärlekar/ kärleksproblem. Men när det gäller en själv sitter man där som en J-a guldfisk å gapar. *skrattar*
Som ett brev på posten har min ena krona börjat lossna och det fruktade tandläkarbesöket som jag vet borde ha gjort för länge sen kommer rusande mer och mer emot mig... Hjälp!
Jag får väl ta mig i kragen för jag vill ju inte gå och se ut som en "spansk kärring " som J.K sa när jag slog sönder tänderna...
Blir en jätte succé med en glugg i käften när man kommer på kundbesök hos kunder som jag ska ge seriöst intryck till :)
Haha kan nästan se deras min framför mig haha.
Hmm ja du jag vet inte hur jag ska ställa mig till allt.
Känner mig så förvirrad över mycket.
Saknaden efter en "förlorad" vän känns tung. För jag saknar henne så mycket. Har varit på väg att ringa flera gånger, men hon vill bara ha sms kontakt. Hon får höra av sig om hon vill. Jag vill inte tränga mig på. Vet inte ens om jag ska hoppas.
Lättnaden över jobbet, lättar en tyngd från mina axlar. Kanske kan sova lite nu på nätterna utan att ligga å grubbla hela tiden!
En del av mig skulle så gärna vilja träffa någon, någon som jag vill dela mitt liv med. Jag vill träffa någon som inte tar över mitt liv men som delar det.
Någon som kan få mig att skratta, känna mig trygg. Någon som man kommer hem till efter en hård dag på jobbet som ger en underbar kyss å säger hej ;) Få mig att slappna av och bara vara. Någon som man kan ha en vardag ihop för det e ju där som allt brister. Att man förgyllar vardagen lite då och då å bara rår om varandra. Att man tar hand om och uppskattar det man har. Gräset e inte grönare på andra sidan! Jaja vi får se vad som händer, just nu så känner jag inte att jag orkar jaga. Händer det så händer det. Men visst skulle det vara mysigt å underbart att vara 2 istället för att vara ensam. Någon som man sover med, håller en i sina armar.
Var på bio igår med mamma, pappa och syrran. Såg Narnia, prins Caspian, charmig och mysig film. Gillar Narnia filmerna för att de e välgjorda och vackert gjorda.
En film som jag rekommenderar om man vill se en underhållande film. :)
När jag vaknade i morse var första gången på länge som jag vaknade utan att känna mig trött. Låg tom å funderade en del innan jag klättrade ner för stegen. Ja hör å häpna ja sov faktiskt i sängen inatt. Varmt där uppe men det kanske e värt att klättra upp. Madrassen e ju betydligt bättre än den här vidriga soffan som ingick i lägenheten haha.
Ska gå på bio ikväll igen. Syrran ville se "Sex and the city". Så vi får se hur vad det blir för betyg på filmen :)
Får inte glömma att ringa till Li som fyller år idagJ Man ska ju inte säga en kvinnans ålder så jag ska inte göra det här heller ;)
Jag hoppas att hon får en helt underbar dag i dag trots att hon sagt att hon inte ville bli firad.
Li, du e en guld klimp som jag sprang på av en slump och det kommer jag att vara evigt tacksam över.
Precis som jag känner mig vart det en massa hoppande :)
Ledsen men jag hoppas att man fattar ändå. Det blir så när jag känner mig så.
Nej nu ska jag göra mig i ordning!
See U!
Avskyr dig...
Jag avskyr dig, Jag vill inte att du ska finnas
Jag vill bara slå dig hårt för att du vägrar att minnas
Jag avskyr ditt leende, Jag avskyr ditt skratt
Och jag avskyr att jag måste drömma om dig varje natt
Jag hatar när du håller om mig hårt
Jag hatar när du får mig att glömma det som är svårt
Jag hatar dina läppar mot mina
Jag hatar dom för att dom är dina
Jag hatar dina sockersöta ord i mitt öra
Ord som jag verkligen behöver höra
Jag hatar dig, Jag avskyr dig, Du äcklar mig
Varför ska du andas samma luft som jag
Varför ska du få mig att känna mig ensam
Och så väldigt svag
Varför vill du aldrig förstå
Att jag hatar att jag älskar dig så....
Jag vet att jag har varit dålig på att skriva...
Jag vet att jag har varit dålig på att skriva...
Borde väl skriva mer än vad jag har gjort. Men det har varit ett sånt liv runt omkring mig att jag inte orkat.
Men med tanke på allt som händer runt omkring mig så skulle man nästan tro att det är en dålig bok. Haha men det e det inte. Bara mitt patetiska liv!
Ja du jobbet går i alla fall framåt. Det är det ända just nu som känns som en fast punkt.
När det gäller mina knodd så vet jag inte längre vad jag håller på med. Ska det vara så som det har varit den senaste tiden och efter allt som jag fått reda på. E det värt all tid och energi som det ändå är??
Jag vet att jag inte får någonting betalt för allt jag lägger ner, bara uppskattning men att bli utsatt för det jag blir utsatt för nu det är inte ok. Det är inte okej för någon.
Så vi får se vad som händer.
Vem vet jag kanske tom berättar här så kanske jag får någon kommentar på vad jag skall göra.
När det gäller vänner...
Ja du det är en väldigt känslig fråga för tillfället.
Har blivit så grymt sviken den senaste tiden.
Å nu ska jag tydligen inte vara Mi: s vän.
Det känns så tomt för hon har varit en av mina bästa vänner och vi har mer eller mindre pratat i telefon varje dag, flera gånger om dagen!
Att jag berättade hur jag ledsen jag blev på henne var inte för att såra utan att förklara varför jag reagerar på vissa sätt. Jag måste vara ärlig för annars kommer det bara att bli värre.
Jag vet inte vad som händer men att bli sms kompis som inte hörs det har jag inte någon lust med.
Det e inte mitt fel, jag vet att jag inte e enkel alla gånger.
Men blir man besviken på saker å ting å när det blir så tydligt e det väl bäst att vara ärlig än att gå å älta det??
Det som värsta är att det gör ont!
Jag förlorar någon som jag bryr mig extremt mycket om å älskar.
Men men det e som med en kille jag kan inte hålla kvar henne om hon inte vill vara min vän.
Jag finns här men jag kommer inte finnas här för alltid för jag är ingen dörrmatta som man kan stampa på.
Jag känner hur ensamheten växer inom mig, en tomhet.
Jag har vänner, kompisar, bekanta men det e som att jag bara släpper in dem en bit men sen e det stopp.
Det e bara 2 personer som kommit mig så nära, den ena var Mi den andra är Li.
Jag tittar mig runtomkring å känner mig mest tom.
Hör när folk pratar, kan vara intressant men det e som att jag inte har något att säga, inte för att jag egentligen inte har det. Men det känns så å jag säger inget.
Jag börjar dra mig mer och mer till min kant.
Som att kom mig inte nära , stick jag bits.
Pernilla sa för 4 veckor sen att hon skulle sluta efter idag.
Känd mig så besviken och rädd för hon har varit min livlina i många lägen.
Hon kanske inte har sagt så mycket alla gånger men hon har fått mig att stanna till.
Men jag e så grymt besviken på henne just nu.
För det var sista gången med henne idag innan hon slutar men hon e som vanligt sjuk, så som hon varit i 2 veckor nu.
Har bara träffat henne en gång sen hon berätta.
Det som känns mest skit e att jag inte får något avslut, det som hon vet att jag tycker e så viktigt!
F-n när ska man sluta bli besviken på allt och alla??
Killar, ja det vill jag inte gå in på just nu... Det kommer väl det me!
Nej nu ska jag snart röra mig mot gallerian å gå på banken.
Har lite att göra på jobbet idag, för en gång skull. Därav att jag tog mig tid här med kanske ;)
Ha en bra dag å på återseende!
Kram kram
Trött, sååååå trött...
Jag började mitt nya jobb förra måndagen å sen dess har allt bara flygit iväg.
När jag gick från jobbet idag kändes det som att jag hade mer eller mindre snarare mindre koll än vad jag haft tidigare i veckan...
Jag borde vara super glad över att jobba med något nytt å spännande men jag känner mest hur all dena oreda tar å äter upp mig...
Inget e färdigt å ingen vet någonting..
Allt känns bara som kaos...
Sj känner jag bara att jag e trött å att jag hatar all dena ostruktur.
I ena stunden har man mer eller mindre fria händer för att se till att jag har min egen koll å kan fullfölja det som e målet för att i nästa så e man så låst med alla saker att man inte kan göra någonting annat än vänta på att alla andra ska smälta in å göra klart det som jag behöver få att kunna förbereda mig inför jobbet..
Ja jag börjar tvivla på mig själv när jag känner att jag inte kan förbereda mig för det som skall komma. Jag hatar att känna att hur ororn kommer krypande för att de runt omkring mig inte gör det som de ska göra så jag kommer i ordning.
Jag skulle behöva göra någonting helt annat i 1-2 dagar så jag fick ny energi igen...
Eller rättare sagt så jag slutar att drömma om jobbet...
Jag vill bara flytta nu för jag e aldrig ifred... inte hemma, på jobbet aldrig!!!!!!!
Jag börjar undra om det e rätt eller fel att jag började jobba...
Jag kanske borde ha gett mig själv mer tid...
Men gjort e gjort nu e det bara att åka med tåget å hoppas att jag inte ramlar av i farten....
Jag hoppas att jag orkar!
Solnedgång...
Jag hade en sån tur att himmlen sprack upp å jag fick se en helt underbar solnedgång.
Hur kommer det sig att vågorna blir kraftigare precis när solen bryter med horisonten?
Skulle man inte veta bättre så skulle det vara som att vattnet fick den eftekten av solen som gick ner i havet...
Haha men man vet ju bättre...
Paniken över jobbet ligger å gror under ytan.
Jag e så rädd att jag inte kommer att orka. Jag e rädd för jag vet ju inte ens idag om jag orkar morgondagen. Men jag vet att jag inte kommer att få den här chansen igen. Jag vet att jag måste försöka för jag kommer att ångra mig djupt annars. Men bara för att jag börjar jobba så innebär inte det att jag inte kommer att vara deprimerad. För det e jag fortfarande. Jag mår fortfarande skit.
Jag e så rädd att jag bara gräver ner mig långt därinne. Å att jag satsar allt nu för att sen braka totalt.
Jag e rädd att alla inte kan se att det inte handlar om jobb.
Det handlar om mig, hur jag mår inom mig.
Alla tror att det kommer att bli bättre bara för att jag får ett någolunda bra jobb...
Men jag vet inte...
Jag vet inte om det e så enkelt...
Jag vet inte om det e det som kommer att få mig att må bra igen....
Jag tror inte det.
Jag tror att jag kommer känna mig mer säker i min vardag ja, men inte med mig själv.
Hur ska jag få folk att förstå att jag mår SKIT med stora bokstäver??
Hur ska jag få någon att förstå någonting som de inte vill förstå??
CL spökar runt mig hela tiden. Varför kan inte bara allt försvinna??
Alla andra släpper å går vidare...
Varför har han etsat sig fast i mig??
Jag e så trött...
Jag e så trött på mig själv å mitt liv...
Jag e så trött att jag bara vill vara ifred...
Jag e så trött att jag inte orkar vara trevlig mot någon...
Jag e så trött på allt...
Jag fick i alla fall njuta av en vacker solnedgång igår...
Med vinden som lekte med mitt hår...
Vattnet som slog in över stenarna där jag satt...
Med tårar rinnande nerför mina kinder...
Saknaden efter en speciell famn i mitt hjärta...
Men den var vacker....
Solnedgången....
I varje vrå finns du...
Mitt första misstag igår var att jag kollade om CL hade en sida på FB. Det kom upp 3 på sökningen.... 2 var det deffenitivt inte såg ju bilderna. Den tredje var i Danmark. Det hög till i mitt hjärta. Om det e han så har han alltså flyttat till tjejen i Danmark. Det gjorde så ont... Tyvärr så var det ingen bild så jag vet inte säkert...
Igår åkte jag inte till Kalmar sent på eftermiddagen. Jag var så trött på att min mobil inte fungerar här i Kalmar. Så jag åkte in till 3 butiken. Fick hjälp å nu funkar den igen :) Jippi....
Det var det ända Jippi som jag kände...
Jag tänkte eftersom jag ändå var inne i stan så kunde jag gå å titta lite...
Det var mitt andra misstag.
Jag tyckte jag såg CL överallt. Alla minnerna bara sköljde över mig. Jag höll på att svimma, jag började skaka så kraftigt att jag tappade handväskan som vilade på axeln. Jag kände hur halsen blev trängre å trängre, jag fick ingen luft.... Jag såg oss framför mig. Jag såg oss på stan... Allt fanns där!
Jag vet att jag älskar honom fortfarande men det e ingenting jag kommer att göra någonting åt.
Han var mer eller mindre ett svin emot mig...
Jag var kanske inte alltid världens perfekta men jag var inte...
När jag åkte hem så pratade jag med Mi. Jag försökte förklara. Det var så svårt.
Hon säger att han inte e värd mig. Det e inte jag som inte e värd honom. Hon försökte få mig att inse att jag förtjänar någon som finns för mig.
Jag vet att vårat förhållande gick upp å ner som alla andras. Men när vi klarade oss igenom motgång mot motgång så kände jag att vi fixar allt tillsammans.
Jag vet att han har gått vidare, jag önskar honom all lycka så mycket betyder han för mig. E han lycklig så e jag lycklig. Men jag kan inte förstå varför han stannar i mitt hjärta efter att han sårat mig så....
Han har sparkat på mig ( inte ordagrant ) när jag redan låg ner...
Jag vet att jag inte skulle släppa honom nära mig igen. Inte nu, kanske aldrig...
Att veta att man fortfarande älskar någon som inte e perfekt som sårat mig så hårt som ingen annan, men ändå gjorde mig så lycklig emellanåt, det e svårt. Men jag vet oxå att jag måste få ordning på mitt liv...
Ingen kan älska mig förrän jag älskar mig själv....
I varje vrå finns du...
Var jag än befinner mig i huset så finns du där....
Varje gång jag sluter mina ögon så ser jag dig, oss här...
Jag kan höra alla orden som vi sagt...
Alla känslor vi kännt...
Skratten som vi skrattat...
Tårarna som vi fällt...
Hoppet om att vi fixar allt...
Blickarna som vi gav varann...
Våra planer inför framtiden...
Kärleksförklaringarna framför brasan...
Samtalen som vi hade ...
Värmen som fanns mellan oss...
Din hand som rör vid min kind...
Glöden i hettans bloss...
Dina läppar mot mina...
Ömheten i din famn...
Din hud mot min...
Vetenskapen att vad som än händer har vi varann...
Det har etsat sig fast i mitt minne...
I mitt hjärta....
I varje vrå finns du...
Jag vet att jag borde rycka upp mig.
Jag vet att jag inte kan jämnföra alla me honom.. Men ändå så gör jag det.
Jag frågade Mi vad det e för fel på mig...
Jag har tom sänkt kraven på de killar jag träffat, det har inte allt det jag vill ha...
Det e som att jag inte tror att jag kan få bättre, men de e lika stora skitar som alla andra.
Jag e trött på att vara en tjej som killar kan tänka ha som älskarina.
Jag vill känna att jag blir vald först.
Jag vill känna att någon vill ha mig...
Älskar bara mig...
Jag vill inte var någonting som man skäms över... E jag så ful å äcklig??
Det bekräftar ju bara vad jag känner att ingen riktigt vill ha mig.
Jag vill inte ha det så!!
Jag vill känna att jag e den underbaraste, vackraste för någon...
Den känslan har jag bara kännt me CL...
Jag borde känna lyckan komma. Jag har fått som sagt var ett nytt jobb.... nytt hem på g....
Men varför e då saknaden så stark efter någonting mer...
Ibland önskar jag att jag aldrig träffat CL.
Att jag hade slupit älska så som jag älskade honom...
Då hade jag inte kännt så som jag känner nu...
Då skulle jag inte känna mig så halv så oälskningsbar som jag gör nu...
Nej nu ska jag fly från världen en stund...
Läsa lite i " Den andra kvinnan" av Jane Green.
Allt finns runt omkring mig...
I varje vrå finns du...
Det e mycket som händer...
Mycket som har hänt och mycket som jag ska bestämma mig om.
Jag e nere på Öland, åkte ner i fredags kväll.
Jag har inte varit så pigg på att prata med folk...
Har kännt mig så ensam den senaste tiden. Jag har inte någon som jag riktigt känner att jag kan prata om allt som händer med. Jag pratar lite med olika personer om olika saker men ingen vet helheten...
Ifredags så ringde de å erbjöd ett jobb.
Jätte spännande jobb, ett där jag kommer att kunna vara med och utveckla samt att det kommer att utveckla mig... Tror jag ialla fall.
Det e ett bra jobb som jag inte kan tacka nej till.
Men ändå känner jag mig så tveksam...
Jag pratade me GB min blivande närmaste chef igår å han e såååå positiv för att jag ska börja å vill att jag börjar typ idag... Men jag har sagt att jag kanske kan börja nästa måndag men att jag behöver vara ledig för att fira min farfar som fyller 90 samt när jag ska åka till Dublin å hälsa på syrran. Det enda han sa var no problems!
Sen sa jag oxå att jag ville fortsätta att träffa P å det var inte heller några problem som han såg.
När jag hade pratat med honom var jag först glad sen kom paniken igen.
Jag e så rädd att jag inte kommer att fixa allt. Jag e så rädd att jag inte kommer att hålla ihop.
Jag e fortfarande djupt deprimerad å jag e inte lycklig med mig själv. Jag mår fortarande så skit.
Samtidigt som att jag vet att jag kommer inte att få en sån här chans till.
Jag har bstämt mig för att ge detta en chans men jag har oxå bestämt att jag vill fortsätta med P.
Jag vill försöka ta nya tag å ge detta en chans.
Men jag vill oxå jobba med mig själv.
Funkar det inte så får jag bli sjukskriven igen helt enkelt. Å förlorar jag jobbet pga det så får det bli så.
Jag ska ta chansen men jag ska ändå försöka sätta mig själv i första taget.. Försöka lyssna på mig själv, å mina gränser. Det e oxå någonting som jag tror att P kan hjälpa mig med utöver att jobba med mig.
Jag hade tänkt att åka hem idag men pappa tyckte att jag kunde stanna här nere i några dagar till när jag ändå var här och ta hand om mig själv.
Att vara här nere e väldigt jobbigt. Alla minnen från CL smyger sig på hela tiden...
En kyss här och ett skratt där...
Någon sa att man blir starkare men jag känner bara att jag lindat in allt i bomull. Jag känner fortfarande smärtan, jag känner fortfarande saknaden så starkt...
Det enda som e skillnaden e att jag inte visar det utåt set. Jag har det i djupet av mitt hjärta.
Som min extra pappa sa på Malta: Vissa människor älskar man livet ut.
Å jag tror att han kommer att vara en sån...
Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...
Som Thomas Ledin sjunger:
En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig...
Jag borde väl vara glad...
Lägenhet inne i stan på g, flyttar in till jul...
Nytt stimulerande jobb som jag kommer att kunna utvecklas i och ett jätte bra företag.
Men varför känner jag mig då så tom å ensam??
Varför känner jag inte glädjen??
Det var ju det här som jag bla sagt att jag saknat i mitt liv.
Varför finns klumpen kvar i magen??
Varför kan inte illamåendet försvinna som den dova smak som jag alltid känner i munnen??
Jag borde ju vara lycklig för jag har börjat få ordning på mitt liv!
Vad e det för fel på mig??
Ska försöka ta en promenad ner till havet nu...
Låta vinden ränsa bort en massa i mitt huvud...
Jag hatar att jag känner mig så halv.
Jag vet att en del e pga saknaden efter CL men även för att jag känner mig så halv pga mig själv...
Igår så funderade jag så mycket på döden....
Jag funderade på om mitt liv var värt att leva...
Å det e någonting som jag ska fundera vidare på vid havet...
Om det e värt allt detta..
Det e så mycket som händer å jag vet inte om jag vill längre...
Why??
Jag känner mig som att jag inte duger till någonting...
Det e ingen som skulle välja mig om de fick chansen att välja....
Att känna att man har något som väcker folks intresse... Det e väl bra...
Men det e just allt. För sen tar intresset slut...
Jag räcker inte ända fram...
Jag vet inte längre vad jag håller på med...
Varför kämpar jag emot allt??
Varför skiter jag inte i allt??
Varför kämpar jag i detta hopplösa liv jag lever??
Varför bryr jag mig när det e ingen som tackar en för det...
Varför ska jag fortsätta hoppas när jag känner att allt bara faller runt omkring mig??
Vad e det jag har som tjejer e så svårt avunsjuka på??
Titta på mitt patetiska liv...
Jag ser ut som ett monster, en dallrande yellow med en massa sprickor å bubblor i...
Sämre hy än vad jag någonsin haft...
Jag har inte någonting att komma med...
Jag e sjukskriven, har inte någon bra inkomst. Jag har inte något eget hem. Jag har inte något höjdarjobb...
Jag har vänner som jag inte vet när de ska hugga mig i ryggen...
Jag lägger ner en massa tid för en massa ungdomar som inte bryr sig... Eller?
Jag e skadad för livet efter min bränskada...
En skada där ingen tror på mig när jag berättar om mina problem...
Jag ramlar ihop å faller ner till botten gång på gång...
Jag har inget, jag e inget....
Visst jag vet att jag kan sätta på masken, lägga på en massa smink...
Men det e bara ett tomt skal.
Å när klockan slår midnatt så förvandlas allt till pumpa igen.
Att jag e vänner med killar har att göra med att de e ärliga och raka i många fler avseenden än tjejer.
Men ändå så vill jag inte belasta dem med all denna skit som jag känner....
Men jag vill inte belasta någon, för hur ska någon kunna stå i all denna skit när jag inte ens kan det själv??
Jag skakar i kroppen. Jag gråter.
Jag kan inte sluta att må skit. Jag stoppar i mig en massa äckligt fett för att det känns som att det bara bevisar även för mig själv hur groteskt äcklig jag e. Ju sämre jag mår ju mer äter jag å ju mer äcklad blir jag av mig själv. Det e sjukt men jag kan inte sluta!
Jag borde ha förstått att CL inte skulle vilja ha mig. För det finns ingenting att vilja ha!
Jag tar död på alla känslor runt omkring mig...
Jag borde vetat bättre...
Varför ska jag kämpa??
Varför ska jag fortsätta hoppas??
Varför ska jag stanna??
Varför ??
Angry...
En värre av de värsta på mycket länge...
Har tvättat och fixat hela dagen, samt sorterat dessa j-a strumpor.
Jag var iväg en stund till mina ungdomar.
Men efter en händelse med en av damerna, å messet som jag fick gjorde mig flyförbannad.
Jag orkar bara inte med allt skit som kommer hela tiden. Jag känner hur jag bara ställa mig å skrika!
Jag e så f-d att man inte kan bete sig som människor...
Några ord...
De sa någonting som:
Varje gång man faller ner till botten...
E det för att man ska ta nya tag och resa sig igen...
Någonting sånt var det...
E det så det ska vara??
Bara några tänkvara ord som jag ville skriva ner...
Vad gör man en söndag??
Jo man kan städa, tvätta och fixa...
Det e som att man förbereder sig för ännu en patetisk vecka...
Igår så var jag bara hemma, så anti allt...
Jag försökte att skriva här men jag viste inte vad jag skulle skriva...
Det finns så mycket i mitt huvud men ändå känns det så tomt och meningslöst...
Jag har pratat med en del vänner på msn både igår å idag...
Det e folk som har hittat mig på facebook från min tid på Malta. Det känns konstigt när jag inser att jag har bäst kontakt med de som inte kommer ifrån Sverige... Men det e de som hittar mig där (svenskarna).
Men det kanske inte e så konstigt för de flesta som jag umgicks med tajt var inte svenskar. Det var inte många svenkar som kom mig nära. Inte för att jag tänkte så mycket på det när jag var på Malta. Men jag vet att jag kände i många avseenden att hade jag velat vara med en massa unga svenskar så hade jag stannat hemma. Självklart fanns det svenskar som jag bryr mig om å som jag försöker hålla kontakten med.
Ibland så saknar jag min tid på Malta jätte mycket, men jag tror inte att jag saknar Malta så där massor men jag saknar en del av människorna något enormt.
Westlife har kommit med en ny cd. Deras första singel heter Home.
Det e en fin ballad, men den får mig att sakna någon som fattas mig...
Den skulle jag kunnat ha skrivit....
Jag e så trött på att alla har sina perfekta liv. Nja jag e jätte glad för alla dem som e lyckliga med de har. Som att de inte behöver någonting mer...
Men vad e det för fel på mig som inte kan bli nöjd med mitt liv....
Varför känns det som att mitt liv e så meningslöst??
Jag håller på att reta mig på allt oh alla hela tiden...
Jag vet inte varför å ju mer jag försöker att komma på varför så blir jag ännu mera irriterad...
Jag såg på O på tv om att man kunde få ett band som man skulle ha på sig, det skulle få en att inte klaga på 21 dagar... Å bröt man det så fick man sätta på bandet på andra armen å börja om igen...
Just nu känns det som jag bara klagar och det känns så hemskt för jag e inte en klagande människa... Jag hatar vad jag har blivit en klagande kärring....
Jag har blivit det som jag abolut inte velat bli...
Jag e sen surkärring som bara klagar och e bitter på allt...
Jag hoppas att det försvinner.. Att jag tappar detta när jag mår bättre för detta e hemskt jobbigt. Som att jag inte mådde illa av mig själv för hur jag mår och ser ut nu så känner jag att jag förvandlas till allt det som jag aldrig någonsin velat vara...
Fy f-n ska detta aldrig ge med sig??
Jag vet inte vad jag ska göra...
Kan ingen hjälpa mig att få stopp på all denna skit....??
Jag vill skratta igen...
Jag vill älska livet och känna mig nöjd med mig själv...
men det kanske inte e meningen...
En del förändras inte så mycket me åren...
Bet ifrån för minsta lilla, å det värsta e att jag inte kan sätta fingret på varför....
Å det e någonting som retar upp mig ännu mer...
Vad e det för fel på mig??
Jag var me Li till stallet å kollade när hon hade sin maktkamp mellan henne å hästen Lillen. Det var bara skönt att bara titta, komma bort lite...
vi käkade en pizza, som jag fick ont i magen av... Sminkade oss å posade framför kameran... Sen var det iväg till söder. När vi kom dit så sprang vi på CE direkt. Det var han som fyllde år :)
Vi träffade MS och RB som oxå gick i våran klass... Det var kul att se dem.
Men jag hade ingenting att säga dem. Jag kände mig så totalt tom (igen).
Det var flera som sa att de kände igen mig å när de efter enstund pratande me mig å SE säger : nu vet jag!
Så sa de att jag var en av de där busiga tjejerna, cola tjejerna som var tillsammans med äldre killar å tom kunde säga vem... Så de kom ihåg mig men inte SE.
Hon frågade varför ingen kom ihåg henne men det kunde de inte svara på.
Men jag vet....
Inte e det för att hon har ändrat sig så mycket för det har hon inte...
Urs nu känner jag mig elak...
I villket fall som helst så kände jag mig väldigt fort rastlös. Jag kände mig väldig obekväm, jag kände inte att jag hade så mycket att säga någon... De levde sina perfekta liv, jobbade på sina jobb tjänade sina pengar...
Men sen då??
Det var som att det var allt... Det var som att det inte fanns någonting mer...
Jag vet inte men det kändes som jag träffade medelålders människor som gått ut å nu j-ar ska vi supa å ha kul!
Jag hade inte mycket gemensamt med dem när jag gick i skolan å jag har deffenitivt inte mer gemensamt med dem nu... Snarare tvärrt om....
Att känna att jag e fel, det e vad jag gjorde igår.
Jag tittade på SE å hon bara flöt in... Jag undrade vad i h-e jag gjorde där.
E jag så olik alla andra??
E jag en så konstig person??
När jag skulle gå igår var klockan runt midnatt.... Jag ljög å sa att jag skulle upp tidigt. Jag orkade inte förklara... Hur ska jag förklara att jag inte trivdes, att jag inte ville vara kvar för jag kände mig så fel??
Hur ska jag förklara att jag inte e som många av dem??
Jag orkade inte ens försöka ...
Fy jag skäms men jag visste inte vad jag skulle göra...
Kände ju hur kalla kårar gick längs min rygg, jag kände hur paniken kom krypande...
Idag vaknade jag med samma irritation igen, jag vet inte varför men jag känner mig så anti allt.
Jag känner mig så trött...
Det jag kan konstatera det e att en del inte förändras så mycket med åren...
Medans andra så som jag själv har ändrats totalt...
Magsmärta...
Hur mycket jag än försökte så kände jag bara att jag måste tillbaka till sängen å det nu...
Var på bio med mamma å såg "Bluffen" med Richard Gere.
Den var helt ok, lite annorlunda...
Just nu mår jag så illa...
Magen smärtar... Det känns som en kniv har blivit instucken å vrids om.
Huvudet har börjat dunka å jag känner en konstig smak i munnen, det e som att jag bara vill kräkas.
Jag vet att jag inte e en lätt männsika att leva med.
Men e jag totalt hopplös??
Eller e d så att jag e så svår att få på fall att ingen någonsin riktigt lyckas??
E jag inte värd att älska??
E jag bara någon som man vill ha som älskarina eller flirt??
E jag ingen som man vill ha resten av livet??
Eller e det så enkelt att jag e full med så mycket skit att ingen vill ta i mig ens med tång??
God natt...
Grattis pappa!
Jag hoppas att han haft en underbar kväll å att han e nöjd för det enda jag har gjort i dag e att förbereda middag, bakat tårta, städat.
Jag har skött hela markservicen hela dagen å kvällen. Mina guddöttrar kom och jag älskar dem. De e 2 underbara tvillingar som jag älskar att umgås med. Varje gång känner jag ännu mer att jag saknar egna barn... Men jag får låna dem ibland :)
Jag älskar barn, å jag ibland så längtar jag till att få egna...
Men jag måste ha någon som jag älskar eller rättare sagt jag måste hitta någon som kan älska mig, hela mig...
Jag vet inte om det finns någon för mig där ute...
Ibland så tvekar jag....
Jag e så trött både fysiskt och psykiskt så det blir inget långt inlägg idag...
Jag ska ringa Mi å sen ska jag krypa ner å sova...
Jag e så trött att jag mår så illa att det känns som jag ska spy.
God natt å sov gott...
