BeeBee

Det e måndag igen. Ännu en helg har passerat. Det var för en gång skull en riktigt trevlig helg, händelserik på många sätt. Umgicks med en av mina allra äldsta vän. Vi dansade hela natten lång i lördags å det kändes super på många sätt :)

Jag hade faktiskt helt ärligt jätte skoj. Vi stod på dansgolvet på Golden å showade för oss själva. Dansade å sjöng så jag inte kunde prata när vi skulle hem. Det var tom så kul att vi fortsatte vidare bara för att träffa fler kompisar.
Det var kul jag träffade en massa kompisar.

Men så kom söndagen smygande på en... Jag låg mer eller mindre i sängen hela dagen. Jag var helt seg, det kändes som all min energi var förbrukad. Det kändes som att det var mitt avsked till allt att gå ut å ha kul tillsammans med en del vänner så att de fick en sista bra bild av mig. Som att jag förbereder mig för att tråden ska gå av...
Tankarna har virrat som en virvelvind i huvudet sen jag vaknade igår. Jag försöker att rensa i mina känslor men jag vet inte vad som e rätt eller fel. Det känns som att jag står stilla i tunneln å öppnar ögonen. Som att allt som hände i helgen var någonting som jag slöt ögonen å framkallade för att försöka minnas mitt gamla jag. Jag öppnar ögonen å inser att det finns inget kvar, det e bara tomt eko som jag försöker att fylla upp. Någonstans hoppas jag väl att blundar jag hårt så kommer allt tillbaka.  Men ju hårdare jag kniper igen ögonen ju mer kraft försvinner för varje gång. Jag e rädd....

Jag e livrädd att jag inte kommer att orka...

Jag vill ha någonting som känns meningsfullt jag vill att någon ska kunna älska hela mig. Jag vill så gärna men viljan kanske räcker inte längre... Makt å hopplösheten knyter mig hårdare å hårdare till sig...

Jag vet inte om jag orkar eller om jag inte ens vill längre. Jag vet inte ens om det e värt allt skit. Någon säger att han där uppe låter oss gå igenom saker för att vi ska bli starka när vi går igenom saker. Men vad har jag gjort för att få förtjäna allt detta?? Vad har jag gjort för att jag ska utsättas för prövning efter pröning. Kan inte jag få ha det bra någon gång?? Kan inte jag få bli lycklig?? Eller e det mitt öde att inte få någon riktig lycka? Få känna att jag duger som jag e?? Att få känna mig älskad på riktigt av någon som finns där för mig även när stormen sjudar...??

Jag har funderat en hel del på PB. Jag vet inte om det e så att nu när han fått barn att han har växt upp. Kanske fått någonting som jag har saknat förr. Jag ser sidor hos honom nu som jag aldrig sett hos honom tidigare. Jag reagerar på honom på ett sätt som jag aldrig gjort förut, eller trott att jag någonsin skulle göra.
Jag ser nya sidor hos honom, några e delar som jag saknar så mycket, som CL hade.

Jag vet att han inte e redo att ge sig in i någonting, å jag inte beredd på att ge mig ut i någonting halvdant. Ska jag väl ge mig in i någonting så vill jag ge det en ärlig chans inte någonting halvhjärtat. Dessutom kan jag inte ge någon en helt ärlig chans för jag vet inte ens om jag kommer stanna...

Att knipa ihop ögonen å kalla fram bilderna å intrycken e svårt. Att ta fram masken av mitt forna jag e oxå svårt. Men att vakna dagen efter å känna vibbarna av eftersviterna e nog det svåra...
För det e det som får mig att förstå att jag e så tom, jag håller på att dö om å om igen inombords...