BeeBee

Ännu en vecka har börjat...
Jag vet inte om det e bra eller dåligt. Det jag vet e att tiden går så fort. Jag vet inte vart åren, veckorna, dagarna tar vägen...

Jag var ute å gick i söndags . Skorna var dygnsura när jag kom hem...
Huvudet var fullt med funderingar efter ett annorlunda samtal...

I går så var det mina ungar igen som gällde... Liksom de senaste måndagarna kände jag inte att jag ville... Men som vanligt var det bara att ta sig i kragen å åka. Det e inte att jag inte vill för jag älskar mina ungdomar. Det handlar bara om att jag e rädd att jag inte ska räcka till...
Men det var en givande kväll å vi kom fram till mer än vad vi gjort på länge :)

Jag var även iväg igår på förmiddagen på en intervjuv, vilket tog väldigt mycket på mina krafter. Så när jag kom hem så slocknade jag totalt. Det kanske var därför jag även kände mig helt slut....

Idag så har jag bakat, pappa fyller år imorgon.
Var iväg å pratade me P som jag alltid gör, det var den dagen i veckan...
För första gången så kände jag att jag bara ville vara hemma å dra täcket över huvudet å bara få vara ifred.
Jag kände mig så trött...
Jag kände mig så tom...
När jag var där så pratade vi i en å halv timme. Så tom e jag nog inte...

Det e någonting som jag känner...
Liksom jag känner att kom inte nära mig för det kommer bara bli skit...
Kom inte nära mig för då ser du vilket skit jag e...
Jag e ingenting att ha...
Jag e det där äckliga groteska monstret som jag ser när jag tittar mig i spegeln...
Jag e nog inte tom, jag bara känner mig tom för att jag e så trött....
Det e nog bara någonting som jag bara känner...
Men om det bara e någonting som jag känner vad e då allt annat som jag känner??
En inbildning??

Det jag vet säkert e att jag e sååå trött...
Det e någonting som jag vet med både kropp å själ...

Var iväg å käkade middag med MA. Det var trevligt likaså promenaden som vi gick efter. Men det som var skönt var att det inte fanns några krav... Jag orkade knappt prata så stundvis så satt vi bara helt tysta...

Jag vill bara gå å lägga mig men jag måste hjälpa till å städa för imorgon kommer familjen R me alla barn å barnbarnen... +Alla andra som ska fira min far.

Varför kan jag inte bara komma ifrån alla måsten??
Varför kan jag inte bara säga: nej jag orkar inte??
Varför kan jag inte bara lyssna på mig själv å vad mitt inre säger till mig??

Det e det som kommer att bli bäst med att flytta, att jag faktiskt bara har mina egna måsten.
Alla andras måsten blir inte lika påtagliga å de vet inte exakt vad jag har gjort å inte gjort så som det e i dagsläget. De kan inte säga men du kan väl göra det eller det så har du gjort något vettigt av dagarna...

Om de bara visste att ibland så e det e helvete bara att ta sig ur sängen...
Om någon kunde förstå att det e ett helvet att ibland vakna...
Om de kunde fatta att mitt liv e ett enda stort mörker, där jag försöker ge skenet av att allt e bra, för deras skull...

Jag e ständigt så trött...
Trött på allt...
Ibland så vill jag bara säga låt mig få lägga mig å sova...
Å vaknar jag inte låt mig då få försvinna bort...
Det e inte någons fel att jag inte vill vakna...
Jag älskar många som jag har runt omkring mig, så som familj å vänner...
De betyder så mycket för mig...
Men det räcker inte...
Snälla....
Somnar jag så låt mig få sova...
Det e ingens fel, bara mitt val...