Hösten e här å jag fryser...
Hösten e här i all sin prakt men gud vad kallt det e...
Jag fryser konstant, jag blir inte varm.
Träffade P idag. Tiden går som alltid snabbt när jag e där... Det e den timme som går snabbast på hela veckan. Det känns som man kommer dit å sen att man ska resa på sig å gå. Jag tror att hon uppfattade mig mer säker å glad idag. Jag känner mig lite glad, glad över att jag kanske får chansen att låna en lägenhet i 1 år. Inte så stor men det e en chans att få komma hemifrån.
Jag träffade en av mina bättre vänner CS efter jag varit hos P. Vi käkade på NK å gick å pratade samt tittade i butiker...
När jag väl kom hem så var det att åka ner med mina föräldrar å masta av båten för säsongen...
Jag e helt slut nu. Ska försöka gå å lägga mig. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan...
Klumpen i magen finns där å vill inte ge sig. Idag så var jag glad ett tag men efter att nyheten smält in kändes det mer som ett spel. Att jag bara forsatte att vara glad utåt för att jag borde vara glad, för att alla e vana vid att jag e glad. Nu borde jag vara glad för någonting possitivt händer ju...
Men hur ska jag förklara att jag bara vill lägga mig ner å gråta??
Att jag inte vet om en lägenhet kommer att vara räddningen för mig. Jag hoppades nog någonstans att det skulle kännas mycket bättre enklare om jag fick tag på en lägenhet. Jag vill så gärna att det ska släppa lite tyngden på min axlar...
Men så e det inte... Jag vill men det hjälper inte...
Jag vet inte hur jag ska förklara vare sig för mig själv eller någon annan...
För jag vet inte varför men det känns inte ljusare...
Jag som hoppades på ett ljus i min mörka tunnel som jag trevar i, men det e lika bläcksvart som innan...
Ska jag aldrig kunna andas utan trycket över mina lungor??
Ska jag aldrig få slippa smärtan som strålar i hela magen??
Ska jag aldrig så slippa att ta på masken när jag e bland människor??
Ska jag aldrig få ett normalt förhållande till mat??
Ska jag aldrig sluta frysa??
Jag fryser konstant, jag blir inte varm.
Träffade P idag. Tiden går som alltid snabbt när jag e där... Det e den timme som går snabbast på hela veckan. Det känns som man kommer dit å sen att man ska resa på sig å gå. Jag tror att hon uppfattade mig mer säker å glad idag. Jag känner mig lite glad, glad över att jag kanske får chansen att låna en lägenhet i 1 år. Inte så stor men det e en chans att få komma hemifrån.
Jag träffade en av mina bättre vänner CS efter jag varit hos P. Vi käkade på NK å gick å pratade samt tittade i butiker...
När jag väl kom hem så var det att åka ner med mina föräldrar å masta av båten för säsongen...
Jag e helt slut nu. Ska försöka gå å lägga mig. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan...
Klumpen i magen finns där å vill inte ge sig. Idag så var jag glad ett tag men efter att nyheten smält in kändes det mer som ett spel. Att jag bara forsatte att vara glad utåt för att jag borde vara glad, för att alla e vana vid att jag e glad. Nu borde jag vara glad för någonting possitivt händer ju...
Men hur ska jag förklara att jag bara vill lägga mig ner å gråta??
Att jag inte vet om en lägenhet kommer att vara räddningen för mig. Jag hoppades nog någonstans att det skulle kännas mycket bättre enklare om jag fick tag på en lägenhet. Jag vill så gärna att det ska släppa lite tyngden på min axlar...
Men så e det inte... Jag vill men det hjälper inte...
Jag vet inte hur jag ska förklara vare sig för mig själv eller någon annan...
För jag vet inte varför men det känns inte ljusare...
Jag som hoppades på ett ljus i min mörka tunnel som jag trevar i, men det e lika bläcksvart som innan...
Ska jag aldrig kunna andas utan trycket över mina lungor??
Ska jag aldrig få slippa smärtan som strålar i hela magen??
Ska jag aldrig så slippa att ta på masken när jag e bland människor??
Ska jag aldrig få ett normalt förhållande till mat??
Ska jag aldrig sluta frysa??
Kommentarer
Trackback
