Ska det aldrig bli ljusare igen??
Jag vet att det kanske blir deprimerande här just nu. Men jag känner att jag vill skriva å förhoppningsvis så kommer det att bli ändringar. Jag vill skriva ner det jag känner å funderar på. Jag känner att jag kan alltid skriva här när jag vill. Om någon hittar mig så gör det ingenting å gör de inte det e det bra det me. Det måste finnas fler än jag som känner detta oändliga mörker??
Jag var iväg me mina ungdomar igår. Men för första gången så kände jag att jag inte orkade. Jag orkade inte tänka. Jag orkade inte hålla ner volymen nere. Vi reste upp våra tält å gjorde iordning alla pinnar så att det skulle vara kompletta. Jag kände bara att jag ville fly. Jag ville vara så långt borta från dem som möjligt!
Jag känner mig helt hemsk. Skyldig!! Det e inte jag, att inte orka. Jag ville bara åka hem.
Jag känner att jag börjat dra mig mer å mer undan för alla. Jag orkar inte ens prata i telefon. Har blivit enkelspårig. Har inte så mycket att säga fast jag har en massa i huvudet. Jag känner att jag inte vet vad jag ska säga någon. Som att tomheten inom mig börjar bre ut sig.
Jag börjar känna mig likgiltlig för allt.
Förlåt dig själv...
För allt du hatar hos dig själv
Förlåt dig själv
För allt du älskar hos dig själv
Förlåt dig själv
För allt du skäms över
För allt du är stolt över
För allt du vill dölja
För allt du vill ljusa upp
För allt som inte blev som det skulle
För allt du hade
För allt det du ville vara
Förlåt dig själv...
Jag laddade ner dena lilla sång. Den e av Jonas Gardell. Texten säger väl allt som behövs säga??
Tänk om jag kunde fölåta mig själv då kanske jag skulle bli lycklig.
Jag har funderat på vad jag vill göra... Men jag har inget jobb som jag vill jobba med. Det e någonting som jag bara gör för att ha en inkomst. Jag har tittat på andra jobb men jag får inget känns det som. Jag e för gammal å obrukbar. Jag har ingenting att erbjuda. Jag har bara en skada som begränsar mig överallt....
Jag e så less på allt. Jag e så less på att ingen kan ta mig på allvar när jag berättar om mina smärtor. Jag e less på att mina ätstörningar inte tas seriöst, de e inte tillräckligt allvarliga... Jag e less på att känna att mitt liv inte e värt något. Jag e less på att jag inte duger som jag e. Jag e less på att bo hemma igen utan någon utsikt på att flytta. Jag e less på att jag för varje steg framåt så går jag 4 bak.
Det spelar ingenting vad jag gör, allt jag kommer i närheten av blir bara skit. Ingenting blir bra...
Jag kanske lurar mig själv ett tag men sen så får jag det upptrykt i ansiktet gång på gång. Tro inte att du ska vara glad , må bra å känna dig lycklig. Det e som att en del männsikor inte ska få del av lycka, å jag e en av dem....
Ska det aldrig bli ljusare igen??
Eller ska det vara så här mörkt å kallt?? Då vill jag inte längre. Då skiter jag i allt!!
Hur länge ska jag vänta innan det händer något som gör att det blir ljusare???
Jag vill inte vänta längre, för jag försvinner mer å mer....
Jag vill inte vänta längre men jag vet inte vad jag ska göra för jag orkar inte me mer besvikelser....
Jag var iväg me mina ungdomar igår. Men för första gången så kände jag att jag inte orkade. Jag orkade inte tänka. Jag orkade inte hålla ner volymen nere. Vi reste upp våra tält å gjorde iordning alla pinnar så att det skulle vara kompletta. Jag kände bara att jag ville fly. Jag ville vara så långt borta från dem som möjligt!
Jag känner mig helt hemsk. Skyldig!! Det e inte jag, att inte orka. Jag ville bara åka hem.
Jag känner att jag börjat dra mig mer å mer undan för alla. Jag orkar inte ens prata i telefon. Har blivit enkelspårig. Har inte så mycket att säga fast jag har en massa i huvudet. Jag känner att jag inte vet vad jag ska säga någon. Som att tomheten inom mig börjar bre ut sig.
Jag börjar känna mig likgiltlig för allt.
Förlåt dig själv...
För allt du hatar hos dig själv
Förlåt dig själv
För allt du älskar hos dig själv
Förlåt dig själv
För allt du skäms över
För allt du är stolt över
För allt du vill dölja
För allt du vill ljusa upp
För allt som inte blev som det skulle
För allt du hade
För allt det du ville vara
Förlåt dig själv...
Jag laddade ner dena lilla sång. Den e av Jonas Gardell. Texten säger väl allt som behövs säga??
Tänk om jag kunde fölåta mig själv då kanske jag skulle bli lycklig.
Jag har funderat på vad jag vill göra... Men jag har inget jobb som jag vill jobba med. Det e någonting som jag bara gör för att ha en inkomst. Jag har tittat på andra jobb men jag får inget känns det som. Jag e för gammal å obrukbar. Jag har ingenting att erbjuda. Jag har bara en skada som begränsar mig överallt....
Jag e så less på allt. Jag e så less på att ingen kan ta mig på allvar när jag berättar om mina smärtor. Jag e less på att mina ätstörningar inte tas seriöst, de e inte tillräckligt allvarliga... Jag e less på att känna att mitt liv inte e värt något. Jag e less på att jag inte duger som jag e. Jag e less på att bo hemma igen utan någon utsikt på att flytta. Jag e less på att jag för varje steg framåt så går jag 4 bak.
Det spelar ingenting vad jag gör, allt jag kommer i närheten av blir bara skit. Ingenting blir bra...
Jag kanske lurar mig själv ett tag men sen så får jag det upptrykt i ansiktet gång på gång. Tro inte att du ska vara glad , må bra å känna dig lycklig. Det e som att en del männsikor inte ska få del av lycka, å jag e en av dem....
Ska det aldrig bli ljusare igen??
Eller ska det vara så här mörkt å kallt?? Då vill jag inte längre. Då skiter jag i allt!!
Hur länge ska jag vänta innan det händer något som gör att det blir ljusare???
Jag vill inte vänta längre, för jag försvinner mer å mer....
Jag vill inte vänta längre men jag vet inte vad jag ska göra för jag orkar inte me mer besvikelser....
Kommentarer
Trackback
