Vart har JAG tagit vägen??
Jag har just kommit hem. Har varit på hockey med min vän Jimmy. Vi såg Djurgården mot Färjestaden tyvärr så torskade vi me 1-4 :(
Men men det var skönt att få komma iväg å göra något som jag alltid har tyckt varit skoj. Jag känner att jag kanske skulle kunna börja gå på våra hemma matcher när jag har tid. Dels för att det e kul att se matcherna live en helt annan stämning. å dels för att tiden gick så fort jag kopplade av å tänkte på något annat...
Jag har läst en del på nätet om deprisson. Ju mer jag läser så inser jag att det e bara inse fakta att det e det jag e inne i just nu. Jag vet inte om det kommer att hjälpa att jag e mer medveten om det eller inte. Jag vet inte hur jag ska bli kvitt allt som känns som bly över mina axlar. Jag vet att det tar ett tag att bli bra. Jag har i och för sig vetat det länge men det kanske först nu som jag inser hur illa det verkligen e å att det inte bara går att rycka upp sig trots alla försök. Min vilja räcker inte även om den e som stål. Tillslut viker sig även stål av för mycke tyngd.
Jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner mig. Det känns som att jag går i en bäcksvart tunnel. Jag trevar fram med händerna för jag ser ingeting mer än mörker. Jag vet inte om jag går åt rätt håll eller om jag går åt fel. Jag vet inte om jag ska vända eller bara fortsätta treva mig framåt och hoppas att det e åt rätt håll.
Ju längre tid jag står stilla å försöker lista ut vilket håll som e rätt. Ju mer tvivlar jag på mig själv, känner kylan ta sitt grepp om mitt hjärta. Å som att jag håller på att dö inuti mer å mer. Jag vet inte vad jag sak göra. Jag vill inte vara ett tomt skal. Jag vill vara den glada livfulla jag.
Vart har JAG tagit vägen??
Jag saknar C något enormt just nu. Men det e inget som han kommer att få veta. Inget jag kommer att säga till honom i alla fall. Jag vaknar med tårar rinnande nerför mina kinder å en saknad som växer som ett stort svart hål i bröstet. Men jag har lovat mig själv att jag inte ska ta kontakt med honom igen förrän jag mår bättre igen.
Jag fick mail från min moster i dag. Det känns så jobbigt att hon e så långt långt borta. Saknar henne. Hon e nog den enda i min familj som förstår hur illa allt e. Men jag vill inte berätta mer än det nödvändigaste. Jag vet ju att hon inte kan göra någonting där hon e nu. Å varför berätta å få henne mer orolig än vad hon redan e???
Jag vill inte vara ett tomt skal med en död själ. Jag vill inte vara så tom. Jag vill inte skratta med ett påklistat leende. Jag vill vara full av liv. Jag vill skratta med både hjärta, mun, ögon å själ. Jag vill hitta någonting som förklarar varför jag finns å varför jag ska stanna....
Jag vill veta vart JAG har tagit vägen... För jag vill hitta MIG igen...
Eller e det försent??
Kram å god natt
Men men det var skönt att få komma iväg å göra något som jag alltid har tyckt varit skoj. Jag känner att jag kanske skulle kunna börja gå på våra hemma matcher när jag har tid. Dels för att det e kul att se matcherna live en helt annan stämning. å dels för att tiden gick så fort jag kopplade av å tänkte på något annat...
Jag har läst en del på nätet om deprisson. Ju mer jag läser så inser jag att det e bara inse fakta att det e det jag e inne i just nu. Jag vet inte om det kommer att hjälpa att jag e mer medveten om det eller inte. Jag vet inte hur jag ska bli kvitt allt som känns som bly över mina axlar. Jag vet att det tar ett tag att bli bra. Jag har i och för sig vetat det länge men det kanske först nu som jag inser hur illa det verkligen e å att det inte bara går att rycka upp sig trots alla försök. Min vilja räcker inte även om den e som stål. Tillslut viker sig även stål av för mycke tyngd.
Jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner mig. Det känns som att jag går i en bäcksvart tunnel. Jag trevar fram med händerna för jag ser ingeting mer än mörker. Jag vet inte om jag går åt rätt håll eller om jag går åt fel. Jag vet inte om jag ska vända eller bara fortsätta treva mig framåt och hoppas att det e åt rätt håll.
Ju längre tid jag står stilla å försöker lista ut vilket håll som e rätt. Ju mer tvivlar jag på mig själv, känner kylan ta sitt grepp om mitt hjärta. Å som att jag håller på att dö inuti mer å mer. Jag vet inte vad jag sak göra. Jag vill inte vara ett tomt skal. Jag vill vara den glada livfulla jag.
Vart har JAG tagit vägen??
Jag saknar C något enormt just nu. Men det e inget som han kommer att få veta. Inget jag kommer att säga till honom i alla fall. Jag vaknar med tårar rinnande nerför mina kinder å en saknad som växer som ett stort svart hål i bröstet. Men jag har lovat mig själv att jag inte ska ta kontakt med honom igen förrän jag mår bättre igen.
Jag fick mail från min moster i dag. Det känns så jobbigt att hon e så långt långt borta. Saknar henne. Hon e nog den enda i min familj som förstår hur illa allt e. Men jag vill inte berätta mer än det nödvändigaste. Jag vet ju att hon inte kan göra någonting där hon e nu. Å varför berätta å få henne mer orolig än vad hon redan e???
Jag vill inte vara ett tomt skal med en död själ. Jag vill inte vara så tom. Jag vill inte skratta med ett påklistat leende. Jag vill vara full av liv. Jag vill skratta med både hjärta, mun, ögon å själ. Jag vill hitta någonting som förklarar varför jag finns å varför jag ska stanna....
Jag vill veta vart JAG har tagit vägen... För jag vill hitta MIG igen...
Eller e det försent??
Kram å god natt
Kommentarer
Trackback
