Why??
Jag känner mig så rastlös men ändå så helt utmattad...
Jag känner mig som att jag inte duger till någonting...
Det e ingen som skulle välja mig om de fick chansen att välja....
Att känna att man har något som väcker folks intresse... Det e väl bra...
Men det e just allt. För sen tar intresset slut...
Jag räcker inte ända fram...
Jag vet inte längre vad jag håller på med...
Varför kämpar jag emot allt??
Varför skiter jag inte i allt??
Varför kämpar jag i detta hopplösa liv jag lever??
Varför bryr jag mig när det e ingen som tackar en för det...
Varför ska jag fortsätta hoppas när jag känner att allt bara faller runt omkring mig??
Vad e det jag har som tjejer e så svårt avunsjuka på??
Titta på mitt patetiska liv...
Jag ser ut som ett monster, en dallrande yellow med en massa sprickor å bubblor i...
Sämre hy än vad jag någonsin haft...
Jag har inte någonting att komma med...
Jag e sjukskriven, har inte någon bra inkomst. Jag har inte något eget hem. Jag har inte något höjdarjobb...
Jag har vänner som jag inte vet när de ska hugga mig i ryggen...
Jag lägger ner en massa tid för en massa ungdomar som inte bryr sig... Eller?
Jag e skadad för livet efter min bränskada...
En skada där ingen tror på mig när jag berättar om mina problem...
Jag ramlar ihop å faller ner till botten gång på gång...
Jag har inget, jag e inget....
Visst jag vet att jag kan sätta på masken, lägga på en massa smink...
Men det e bara ett tomt skal.
Å när klockan slår midnatt så förvandlas allt till pumpa igen.
Att jag e vänner med killar har att göra med att de e ärliga och raka i många fler avseenden än tjejer.
Men ändå så vill jag inte belasta dem med all denna skit som jag känner....
Men jag vill inte belasta någon, för hur ska någon kunna stå i all denna skit när jag inte ens kan det själv??
Jag skakar i kroppen. Jag gråter.
Jag kan inte sluta att må skit. Jag stoppar i mig en massa äckligt fett för att det känns som att det bara bevisar även för mig själv hur groteskt äcklig jag e. Ju sämre jag mår ju mer äter jag å ju mer äcklad blir jag av mig själv. Det e sjukt men jag kan inte sluta!
Jag borde ha förstått att CL inte skulle vilja ha mig. För det finns ingenting att vilja ha!
Jag tar död på alla känslor runt omkring mig...
Jag borde vetat bättre...
Varför ska jag kämpa??
Varför ska jag fortsätta hoppas??
Varför ska jag stanna??
Varför ??
Jag känner mig som att jag inte duger till någonting...
Det e ingen som skulle välja mig om de fick chansen att välja....
Att känna att man har något som väcker folks intresse... Det e väl bra...
Men det e just allt. För sen tar intresset slut...
Jag räcker inte ända fram...
Jag vet inte längre vad jag håller på med...
Varför kämpar jag emot allt??
Varför skiter jag inte i allt??
Varför kämpar jag i detta hopplösa liv jag lever??
Varför bryr jag mig när det e ingen som tackar en för det...
Varför ska jag fortsätta hoppas när jag känner att allt bara faller runt omkring mig??
Vad e det jag har som tjejer e så svårt avunsjuka på??
Titta på mitt patetiska liv...
Jag ser ut som ett monster, en dallrande yellow med en massa sprickor å bubblor i...
Sämre hy än vad jag någonsin haft...
Jag har inte någonting att komma med...
Jag e sjukskriven, har inte någon bra inkomst. Jag har inte något eget hem. Jag har inte något höjdarjobb...
Jag har vänner som jag inte vet när de ska hugga mig i ryggen...
Jag lägger ner en massa tid för en massa ungdomar som inte bryr sig... Eller?
Jag e skadad för livet efter min bränskada...
En skada där ingen tror på mig när jag berättar om mina problem...
Jag ramlar ihop å faller ner till botten gång på gång...
Jag har inget, jag e inget....
Visst jag vet att jag kan sätta på masken, lägga på en massa smink...
Men det e bara ett tomt skal.
Å när klockan slår midnatt så förvandlas allt till pumpa igen.
Att jag e vänner med killar har att göra med att de e ärliga och raka i många fler avseenden än tjejer.
Men ändå så vill jag inte belasta dem med all denna skit som jag känner....
Men jag vill inte belasta någon, för hur ska någon kunna stå i all denna skit när jag inte ens kan det själv??
Jag skakar i kroppen. Jag gråter.
Jag kan inte sluta att må skit. Jag stoppar i mig en massa äckligt fett för att det känns som att det bara bevisar även för mig själv hur groteskt äcklig jag e. Ju sämre jag mår ju mer äter jag å ju mer äcklad blir jag av mig själv. Det e sjukt men jag kan inte sluta!
Jag borde ha förstått att CL inte skulle vilja ha mig. För det finns ingenting att vilja ha!
Jag tar död på alla känslor runt omkring mig...
Jag borde vetat bättre...
Varför ska jag kämpa??
Varför ska jag fortsätta hoppas??
Varför ska jag stanna??
Varför ??
Kommentarer
Trackback
