Sex and the city, Skratt, Tomt och Kallt
Jag följde med syrran på bio 2 dagen i rad.
Sex and the city. Det kan väl aldrig bli fel??
En härlig film med mycket humor. Skratt precis vad jag behövde tänkte jag...
Ja visst var det en massa skratt å klyschigt kommentarer...
Men så händer det som man inte vill känna när man går på en komedi för att skratta.
Man känner hur klumpen i magen växer och blir till bly...
Luften känns som tung brandrök som knappt går att andas...
Ensamheten som kommer smygande som kalla kårar längs ryggraden...
Saknaden av det som man tycker är så viktigt...
Saknaden som läger sig som en tyngd på axlarna och tårarna som bränner bakom ögonlocken...
FAN! FAN! FAN! FAN!!!!
Jag saknar min vän. Jag vet att vi e så olika men ändå så olika.
Jävla tjat jag vet men det gräver sig djupare och djupare inom mig...
Jag vill kunna acceptera henne för den hon e. Jag gör det å jag försöker de få gånger som jag känner att vi har krockat.
Jag skulle så gärna vilja rensa luften om inte annat. Å sen fick hon göra som hon vill.
Jag släpper inte folk nära just för att slippa den här smärtan...
Hon kom mig närmare än nära å vad jag saknar henne...
FAN!!Kärlek,
ja du finns den?
Jag vet att jag låter synisk men vad fan...
Det e ingen kille som skulle vänta i ett år och sakna mig för att det sen blir bra igen....
Finns det någon som faktiskt kan älska mig??
Finns det kärlek för alla??
Eller e jag bara så att jag håller på med någonting lönlöst i alla mina patetiska försök att hitta någon som kan älska mig och jag tillbaka?
Jag vet inte vad jag ska tro...
Vet inte ens hur jag ska känna mig....
Jag känner att ingenting spelar längre någon roll.
Jag kan inte vara någons vän, kärlek eller familj.
Jag e bara ett groteskt monster.
Så håll er borta från mig för allt som kommer i min närhet blir bara förpestat...
Det enda jag kan säga att jag känner mig ensam fast jag har folk runt omkring mig.
Jag känner mig så otroligt tom fast jag känner så mycket.
Jag känner mig så maktlös trots att jag får mycket gjort.
Jag e så rädd för att gå å sova, jag e rädd för alla drömmar som kommer...
Jag e rädd för att vakna för att jag inte ska orka kliva ur sängen.
Rädslan att känna det e över nu, har blivit starkare så fort..
Men störst av allt e rädslan att jag inte orkar mer och att jag ger upp.
För när och om jag ger upp då kommer ingen att kunna bryta igenom mitt skal.
Jag försvinner bort som en bleknade skepnad som avlägsnar sig bort i horisonten...
Ja du Sex and the City, skratt, absolut...
Men tyvärr det som den lämnade kvar hos mig var en tomhet och kyla av ensamhet och sorg.
En längtan efter vänskap, kärlek och känslan av att duga.
Det var nog inte den effekten som var meningen.
Nej nu ska jag krypa upp i min höga säng, släcka lampan.
Dra lakanet över mig och en kudde i min famn.
Hoppas att tårarna kommer att rinna ner för mina kinder, då kanske kanske den värsta känslan e borta imorgon.
Sov gott!
Puss å kram
