Det e mycket som händer...
Jag har haft en del att tänka på de senaste dagarna.
Mycket som har hänt och mycket som jag ska bestämma mig om.
Jag e nere på Öland, åkte ner i fredags kväll.
Jag har inte varit så pigg på att prata med folk...
Har kännt mig så ensam den senaste tiden. Jag har inte någon som jag riktigt känner att jag kan prata om allt som händer med. Jag pratar lite med olika personer om olika saker men ingen vet helheten...
Ifredags så ringde de å erbjöd ett jobb.
Jätte spännande jobb, ett där jag kommer att kunna vara med och utveckla samt att det kommer att utveckla mig... Tror jag ialla fall.
Det e ett bra jobb som jag inte kan tacka nej till.
Men ändå känner jag mig så tveksam...
Jag pratade me GB min blivande närmaste chef igår å han e såååå positiv för att jag ska börja å vill att jag börjar typ idag... Men jag har sagt att jag kanske kan börja nästa måndag men att jag behöver vara ledig för att fira min farfar som fyller 90 samt när jag ska åka till Dublin å hälsa på syrran. Det enda han sa var no problems!
Sen sa jag oxå att jag ville fortsätta att träffa P å det var inte heller några problem som han såg.
När jag hade pratat med honom var jag först glad sen kom paniken igen.
Jag e så rädd att jag inte kommer att fixa allt. Jag e så rädd att jag inte kommer att hålla ihop.
Jag e fortfarande djupt deprimerad å jag e inte lycklig med mig själv. Jag mår fortarande så skit.
Samtidigt som att jag vet att jag kommer inte att få en sån här chans till.
Jag har bstämt mig för att ge detta en chans men jag har oxå bestämt att jag vill fortsätta med P.
Jag vill försöka ta nya tag å ge detta en chans.
Men jag vill oxå jobba med mig själv.
Funkar det inte så får jag bli sjukskriven igen helt enkelt. Å förlorar jag jobbet pga det så får det bli så.
Jag ska ta chansen men jag ska ändå försöka sätta mig själv i första taget.. Försöka lyssna på mig själv, å mina gränser. Det e oxå någonting som jag tror att P kan hjälpa mig med utöver att jobba med mig.
Jag hade tänkt att åka hem idag men pappa tyckte att jag kunde stanna här nere i några dagar till när jag ändå var här och ta hand om mig själv.
Att vara här nere e väldigt jobbigt. Alla minnen från CL smyger sig på hela tiden...
En kyss här och ett skratt där...
Någon sa att man blir starkare men jag känner bara att jag lindat in allt i bomull. Jag känner fortfarande smärtan, jag känner fortfarande saknaden så starkt...
Det enda som e skillnaden e att jag inte visar det utåt set. Jag har det i djupet av mitt hjärta.
Som min extra pappa sa på Malta: Vissa människor älskar man livet ut.
Å jag tror att han kommer att vara en sån...
Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...
Som Thomas Ledin sjunger:
En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig...
Jag borde väl vara glad...
Lägenhet inne i stan på g, flyttar in till jul...
Nytt stimulerande jobb som jag kommer att kunna utvecklas i och ett jätte bra företag.
Men varför känner jag mig då så tom å ensam??
Varför känner jag inte glädjen??
Det var ju det här som jag bla sagt att jag saknat i mitt liv.
Varför finns klumpen kvar i magen??
Varför kan inte illamåendet försvinna som den dova smak som jag alltid känner i munnen??
Jag borde ju vara lycklig för jag har börjat få ordning på mitt liv!
Vad e det för fel på mig??
Ska försöka ta en promenad ner till havet nu...
Låta vinden ränsa bort en massa i mitt huvud...
Jag hatar att jag känner mig så halv.
Jag vet att en del e pga saknaden efter CL men även för att jag känner mig så halv pga mig själv...
Igår så funderade jag så mycket på döden....
Jag funderade på om mitt liv var värt att leva...
Å det e någonting som jag ska fundera vidare på vid havet...
Om det e värt allt detta..
Det e så mycket som händer å jag vet inte om jag vill längre...
Mycket som har hänt och mycket som jag ska bestämma mig om.
Jag e nere på Öland, åkte ner i fredags kväll.
Jag har inte varit så pigg på att prata med folk...
Har kännt mig så ensam den senaste tiden. Jag har inte någon som jag riktigt känner att jag kan prata om allt som händer med. Jag pratar lite med olika personer om olika saker men ingen vet helheten...
Ifredags så ringde de å erbjöd ett jobb.
Jätte spännande jobb, ett där jag kommer att kunna vara med och utveckla samt att det kommer att utveckla mig... Tror jag ialla fall.
Det e ett bra jobb som jag inte kan tacka nej till.
Men ändå känner jag mig så tveksam...
Jag pratade me GB min blivande närmaste chef igår å han e såååå positiv för att jag ska börja å vill att jag börjar typ idag... Men jag har sagt att jag kanske kan börja nästa måndag men att jag behöver vara ledig för att fira min farfar som fyller 90 samt när jag ska åka till Dublin å hälsa på syrran. Det enda han sa var no problems!
Sen sa jag oxå att jag ville fortsätta att träffa P å det var inte heller några problem som han såg.
När jag hade pratat med honom var jag först glad sen kom paniken igen.
Jag e så rädd att jag inte kommer att fixa allt. Jag e så rädd att jag inte kommer att hålla ihop.
Jag e fortfarande djupt deprimerad å jag e inte lycklig med mig själv. Jag mår fortarande så skit.
Samtidigt som att jag vet att jag kommer inte att få en sån här chans till.
Jag har bstämt mig för att ge detta en chans men jag har oxå bestämt att jag vill fortsätta med P.
Jag vill försöka ta nya tag å ge detta en chans.
Men jag vill oxå jobba med mig själv.
Funkar det inte så får jag bli sjukskriven igen helt enkelt. Å förlorar jag jobbet pga det så får det bli så.
Jag ska ta chansen men jag ska ändå försöka sätta mig själv i första taget.. Försöka lyssna på mig själv, å mina gränser. Det e oxå någonting som jag tror att P kan hjälpa mig med utöver att jobba med mig.
Jag hade tänkt att åka hem idag men pappa tyckte att jag kunde stanna här nere i några dagar till när jag ändå var här och ta hand om mig själv.
Att vara här nere e väldigt jobbigt. Alla minnen från CL smyger sig på hela tiden...
En kyss här och ett skratt där...
Någon sa att man blir starkare men jag känner bara att jag lindat in allt i bomull. Jag känner fortfarande smärtan, jag känner fortfarande saknaden så starkt...
Det enda som e skillnaden e att jag inte visar det utåt set. Jag har det i djupet av mitt hjärta.
Som min extra pappa sa på Malta: Vissa människor älskar man livet ut.
Å jag tror att han kommer att vara en sån...
Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...
Som Thomas Ledin sjunger:
En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig...
Jag borde väl vara glad...
Lägenhet inne i stan på g, flyttar in till jul...
Nytt stimulerande jobb som jag kommer att kunna utvecklas i och ett jätte bra företag.
Men varför känner jag mig då så tom å ensam??
Varför känner jag inte glädjen??
Det var ju det här som jag bla sagt att jag saknat i mitt liv.
Varför finns klumpen kvar i magen??
Varför kan inte illamåendet försvinna som den dova smak som jag alltid känner i munnen??
Jag borde ju vara lycklig för jag har börjat få ordning på mitt liv!
Vad e det för fel på mig??
Ska försöka ta en promenad ner till havet nu...
Låta vinden ränsa bort en massa i mitt huvud...
Jag hatar att jag känner mig så halv.
Jag vet att en del e pga saknaden efter CL men även för att jag känner mig så halv pga mig själv...
Igår så funderade jag så mycket på döden....
Jag funderade på om mitt liv var värt att leva...
Å det e någonting som jag ska fundera vidare på vid havet...
Om det e värt allt detta..
Det e så mycket som händer å jag vet inte om jag vill längre...
Kommentarer
Trackback
