BeeBee

Så förbannat arg å ledsen!

Jag är så arg över att jag mår så skit som jag gör!

Jag e så ledsen att tårarna kommer när jag bara vill skrika.

Jag är så förbannad på mig själv at jag inte kan sluta äta, jag blir ju bara större och större, mer och mer äcklad av mig själv.

Varje gång jag går förbi en spegel så känner jag hur det kryper i mig.

Äcklar mig!

Varför kan jag inte sluta äta??

Varför e den enda tröst jag känner att jag kan finna den jävla mat??

Varför kan jag inte må bra??

Varför kan jag inte duga till någonting??

Varför kan ingen älska mig för den jag är??

Varför kan ingen vara mig nära utan att fly från mig??

Varför sårar alla mig??

E det ingen som kan tycka om mig.

Jag vet att jag har ett jätte behov av närhet.

Jag vet att jag har ett jätte behov att känna att jag duger.

Som det e nu duger jag inte till någonting.

Inte som tjej.

Inte som vän.

Inte som ledare.

Inte ens att skaffa mig ett eget hem.

Inte ens att titta på för jag ser ut som gravid slitet monster.

Kan inte ens få mina föräldrar att förstå.

Jag e så less på att känna att jag inte duger!

Ska det vara så här??

Ska det vara så att man ska fundera på ens liv e värt något varje dag??

Känslan av att det inte längre spelar någon roll...

Den blir bara starkare å tyngre på mina axlar.

Det e som att alla mina livlinor klipps av på en å samma gång.

Jag vet inte vad jag ska göra, det känns nästan lika illa att förlora (eller nåt, eftersom hon inte vill prata med mig )en nära vän som att göra slut.

Sjukt, jag e väl knäpp.

Jag är så arg på mig själv att jag inte kan sluta äta, jag vet ju att det bara blir värre. Jag vet ju att jag mår ännu värre när jag försöker sluta när jag väl har börjat.

Jag slutar inte förrän jag somnar med mat i munnen, handen...

Vaknar med mat överallt...

Jag önskar att jag kunde komma igång med träningen men jag vet inte hur.

Jag vill så gärna men jag mår så skit att jag känner att det inte spelar någon roll.

Jag klarar inte det här själv och det e precis vad jag e SJÄLV!

Jag har ingen livlina kvar.

Jag har ingen orsak att kämpa vidare.

Jag vill bara känna jag duger att älska.

Jag vill bara känna närhet av någon som älskar mig precis som jag är.

Jag vill känna att jag kan lita på någon utan att bli sviken om och om igen.

Jag vill bara hitta en enda orsak till att stanna kvar.

Jag vill också känna mig behövd.

Jag vill!! Jag vill!! Jag VILL!!!

Men vad spelar det för roll vad jag vill?

Det spelar ingen roll för någon inte ens för mig själv längre.

Så vad fan gör jag NU?

Hoppas att jag klarar mig eller lämnar jag in?

Jag klarar inte det här ensam så mycket längre till.

Ensam e inte stark...

God natt!