Någonting nytt...
Jag har varit lite off på sistone...
Min kropp har strulat mer än på mycket länge. Kanske e det för att jag har börjat med behandling på smärtkliniken. Kanske e det för att jag inte riktigt vet mina gränser på när det e nog.
Jag har funderat mycket på livet på sistone.
Jag vet inte vad som e rätt eller fel längre. Jag vet att man ska vara ärlig å det försöker jag att vara men det e svårt att berätta när man blir besviken på någon. Det e svårt att säga att det gör ont av sveken som sker.
Jag vet att jag har svikit en vän till mig på sistone.
Jag har inte orkat med mig eller någon annan just nu. Så jag vet att hon e ledsen på mig. Jag önskar att hon kan förlåta mig för hon betyder massor för mig. Jag vet att jag måste skärpa mig, jag vet att jag måste hålla det jag lovar. Men ibland så e det så svårt att berätta hur min kropp bara bangar ur. Man vill med hjärtat men kroppen bara säger nej. Jag vet att det e så enkelt att skicka ett mess, men jag e så dum att jag bara skiter i allt å stänger mig inne. Jag vet att det e fel men ändå så blir det så varje gång. Å varje gång så blir det en fajt med någon som jag egentligen tycker massor om å som jag inte vill såra.
Varför kan jag inte bara göra det enkelt för mig å göra det rätta på en gång???
Förlåt mig, jag menar det med hela mitt hjärta. Du betyder massor för mig!!
Jag har börjat på smärtkliniken, har kommit i kontakt med en sjukgymnast U som e helt underbar på alla sätt. Jag har fullt förtroende för honom. Men bara för att jag har kommit dit har det inte blivit bättre. Just nu känns det nästan som att smärtorna håller på att ta över allt å mig. Jag vet att det kan vara för att jag har påbörjat en behandling å att kroppen inte e van vid det. Jag försöker hitta på mer aktiviteter på mina dagar. Men det e mycket med vattengymnastiken för smärta 2 gånger i veckan, U 2 gånger i veckan kanske mer nu i efter november. Sen e det alla andra möten som skall göras. Att vara sjukskriven innebär inte att man ligger på soffan å tar det lungt. Jag kämpar allt jag kan för att komma tillbaka till den jag en gång varit.
Jag ska vara ärlig efter mycket om å men så tror jag att jag har träffat någon som jag gillar. Någon som gillar hela mig. Det känns så otroligt konstigt. Att någon skulle tycka om mig... Det känns som en omöjlighet.
Hur kan han tycka om mig??
Tjocka, fula, feta, tråkiga, äkliga jag????
Ibland när han tittar på mig så känns det som att han ser MIG. Han ser mig som jag e, Han ser den jag e som jag själv inte kan se längre. Det jag som jag känner att jag har tappat bort i allt. Jag vet att jag har gått upp ännu mer nu å jag mår riktigt skit för det.
Jag vill bara gå ner i vikt. Men jag känner att jag inte kan gå ner nu, jag kan inte träna för att gå ner... Jag försöker att inte äta å då menar jag hetsäta. Ibland så räcker det med att jag får ett hej på sms. Ibland spelar det ingen roll vad jag gör det bara kommer å jag kan inte stoppa det...
Oj det vart en sabla blandning i dag...
Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja, känns som jag har miljoner olika tankar som hoppar omkring inom mig... Jag kan vara glad i ena sekunden å i den andra känns det som att jag inte har någonting att leva för...
Nej nu ska jag ta mig en frukt å vila lite. Kroppen protesterar av att sitta vid datorn. Värken blir mer å mer påtaglig trots att jag försöker att tränga bort den.
Synes snart igen!!
Puss å kram
